Boktips. Och tankar om röster i kören.

Nin Burton är en författare och essayist som  skriver initierat men ödmjukt om alla möjliga ting. I den här boken som gick på årets bokrea handlar det om myror i väggarna, ekorrar på taket och bjudna och objudna gäster i närområdet men fram för allt om kommunikation. En essay som utmynnar i frågan om inte allt i biologin kommunicerar. På nåt sätt. Hennes försiktiga slutsats är fin. Ingen spoiler härmed.
   Det är kanske konstigt och halsbrytande långsökt att i sammanhanget börja fundera på olika uttryck i kommunikation, bildkommunikationen framför allt och det trevliga då och då uppblossande samtalet om dogma och andra uttryckssätt och inriktningar. Bildkommunikation som den kör av olika stämmor mår så klart bra av lite olika klanger, lite varierade tempon, lite synkoper, sextondelar parallellt med fyrtakt, bossa och hambo.Där Dogma kan liknas vid, ja vadå? Och så vidare. Ibland skorrar det inbördes mellan stämmorna, ibland skakar det till i flera stämmor samtidigt och kommunikationen, kören, eller orkestern tar en annan riktning. Beroende på vad det berodde på kan man också samtala om. Dagens landskaps och naturbilder med lite mindre HDR men i stället en förkärlek för lite högre kontrast, lite ökad klarhet och aningen minskad mättnad verkar ett sånt hopp som kanske hämtat sin inspiration från reportagefotots domäner, kan man till exempel resonera kring. Om vad maneret har sin orsak i. En ren konsekvens av ett fotografiskt tekniksprång eller är det ett lån från andra uttryckssätt. Hur påverkar litteraturen och spelfilmens uttryck och dramaturgi? Och hur rinner det vidare mot dokumentär journalistisk bild såväl som fritidsfotografens nyfunna bilduttryck. Ingenting är unikt, det mesta är ett samspel ( för att tangera Nina Burton igen,)

(Kniphannen är bara inlagd i bloggen som en liten pausering. Möjligen med en liten dragning åt en annan trend, den eftermiddagsvarma färgtonen som också har viss popularitet, särskilt i fotomagasin med hög svansföring tryckta på matt papper.) 
    Sen är det upp till var och en att välja sina penslar och verktyg. En japansk kalligrafipensel och nyriven svart tusch, en fullsorterad oljefärgspalett, utmaningen är stor alldeles oavsett, bortsett från en hel del glädje i att bara få skapa. Finns nog anledning att återkomma till det här.

Blått och man ser lite mer

Den här bilden ser inte mycket ut för världen men såg ni vyn i en kikare skulle ni säkert haja till. Förstora gärna. Ett inte helt ovanligt fenomen i skärgården på vårarna. Det är de här hägringarna man ser som hänger över horisonten. Det gör att man faktiskt ser, om man har en kikare, skärgårdarna väldigt långt ut, Nassa och ända ut till Svenska Högarna. Det är spännande. Det lär för övrigt vara det här fenomenet som gett upphovet till”Gunnilsöra”, den sägenomspunna ön som svävar långt ute till havs och som möjligen kan vara en hägring av Ösel på andra sidan Östersjön. 
   Det är inte osökt att jag kommer att tänka på ett kommunalråd i kommunen (företräder ett parti på blåa sidan) som med reptilsnabbhet reagerade på en fundering och idé  om  att bygga en vindkraftpark ute i Östersjön ungefär trettio sjömil sydost om Sandhamn. Det skulle inkräkta på utsikt och förfula landskapet med sina 300 meter höga vindsnurror. Nu hör det visserligen till saken att man knappast lär se vindsnurrorna vare sig från KSSS klubbhus på Sandhamn eller än mindre från kommunalrådets veranda. Mest beroende på att jordens krökning inte tillåter det, men också därför att det är väldigt svårt att urskilja ett fem meter brett rotorblad på det avståndet. Och skulle man till äventyrs göra det eller bara känna en allmän olust skulle kommunalrådet kunna  sända en tanke till golvvärmen i badrummet, elbilen, tvättmaskinen, kylen och frysen och ja listan blir rätt lång. Fullt utbyggt skulle vindkraftsparken producera 20 TW, ungefär lika mycket som Forsmarks tre reaktorer gör.
   Det är sånt där man kan fundera runt när man sitter på en vårvarm sten och spanar, lyssnar på alfågelsången och alla de andra som snattrar runt ute på fjärden. 

Tre år sedan, och om vikten av ritualer.

Ute på ön och står i kvällen och tittar på en disig fullmåne. Jag har sett en del fågel idag. Inga bilder, lämplig teknik finns inte tillgänglig men ni får tro mig på mitt ord. Skrakar, knipor, allor, några viggar,  ett gäng gråhäger och inte riktigt hundra säker men var det inte ett par salskrakar där längst ute i det fokus en hyfsad handkikare medger.
    Och nu på kvällen dök du upp i mitt minne, Jonas. Det är nu mer än tre år sedan du klev in på den där andra stigen. Vi som går livstigen och ni andra som går döstigen. En inte helt oangenäm metafor trots allt, man går liksom sida vid sida på nåt sätt. Det hände ju nån gång då och då att vi flåsade runt på en morgonspringrunda eller när du satt morgontidig i fotöljen i Grebbestad och hade varit igång och forskat sen solen gått upp. Du var en sån där som satt på rumpan dagarna i ända framför datorskärmen, om nu omgivningen inte krävde en stunds utomhusvistelse. Vad du gjorde som professor emeritus på ditt labb med dina doktorander såg jag aldrig, om det vet jag ingenting, det ligger klart över min fattningsförmåga. Men du förklarade ändå vissa grejer rätt bra, så professor i klinisk virologi du var. Och attans också, du missade seklets grej, corona-covid19. Det hade varit nåt att sätta tänderna i. Men jag förstår också det här med att sitta framför datorn. Grejer som virus och alltsom där tillhör är så komplext att det går liksom inte att vänta på att det ska puttra till i nåt provrör förklarade du. Och med facit i hand är det kanske så det gick till när man hade ett potent vaccin ute i praktiken på dryga ett år. Många datorer, många forskare liksom.
   Så det är väl med det som med andra komplexa saker, det är mycket datorer och simuleringar, massiva mängder med fakta. Som i klimatforskningen till exempel. Man kan börja med att skilja på väder och klimat. Och fortsätta vidare. För ett som är säkert, de fåtalet forskare som dissar konsensus har inte stått ute på backen med fingret i vädret och blicken mot skyn. Snarare har de suttit på sina bakar framför datorskärmar och luskammat internet efter lämpliga fakta som eventuellt kan styrka nån klimatologisk tes som passar.
   I morse gled Gammel Ante (havsörnen) över hustaket, det är inte så märkvärdigt längre. Man ropar ett litet gomorron, och vinklar han inte lite med vingarna. Jo. Och det här med våren som helst ska dokumenteras varje år. En ritual. Nog så viktig.

Det fick bli en mobilbild idag. Av ren slöhet. Men utsnittet och skärpedjupet stämmer ändå.

Poängen med mobiltelefonfoto.

Fredag. Efter morgonbestyren händer det. Kranen till diskbänksblandaren går av. Vad gör man? Ringer rörmokaren, inget svar, lämnar ett meddelande, överväger att åka in till Norrtälje och köpa en ny blandare samtidigt som rösten i bakhuvudet säger ”du skall icke peta med VVS, elektricitet, bilbromsar” och några grejer till. Röris ringer vid lunchtid och ger ett lite granna svävande löfte  att ”om jag hinner tittar jag förbi efter tre annars nästa vecka ”. Och sen kommer just den där grejen ”du kan väl skicka några bilder på kranen”. Och det slår mig hur naturligt vi numer kommunicerar med bilder på ett sätt som knappt ens var möjligt för bara femton år sedan, åtminstone inte i var mans verktygslåda. Så fungerar mobilkameran i min och säkert många andras världar. Och en annan grej, mobilkameran som ersättning för den lilla fickspegeln i damernas handväska. Som dessutom visar en rättvänd bild av anletet. Tekniksprång att reflektera över. (Lägg märke till fotografen i blandarens spegelbild.)
    Bortsett från en del snabbt improviserade och ändrade logistikrutiner i köket blev det också en inställd Stockholmsutflykt (eller heter det inflykt?) så nåt vernissagebesök på Fyra fotografer i Gamla Stan blev det inte. Och en del andra inplanerade grejer. Snopet är bara förnamnet. Det är mycket plan B i livet.
   Annars går våren långsamt fram här ute på ön. Men alfåglarna ligger  ute på fjärden och är inte just alfågelsången Skärgårdsvårens alldeles egna Soundtrack så säg.

Nygammalt.

”Snap Distance Priority mode” är en funktion i den nya streetkameran Ricoh GR IIIx Urban Edition. På beskrivningen låter det som den uråldriga metoden att ställa bländare med önskat skärpeplan och skärpedjup med hjälp av objektivets hyperfokalskala, fast här är det nog frågan om ett slags elektroniskt lås på nåt sätt. En annan metod är som visas på bifogade bild. Fungerar rätt bra.