Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.

Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...

Oro

Som vanligt drar det ihop sig in över land men nu är det inte de molnrullar man brukar se när sjöbrisen sätter in. Det här är en förbidragande front med blixt och dunder som kommer att snudda oss. Sjöbrisar har varit sällsynta i år, då när luften över land värms upp och stiger sugs den lite kyligare och fuktigare luften över vattnet in, värms upp och kondenseras. Den typiska sjöbrisrullen syns då över land. 
   Sjöbrisen, alla seglares favorit brukar komma igång vid tolvtiden ofta i ostnordost lite beroende på var i skärgården man befinner sig. Sen vrider den sig sydvart allt eftersom eftermiddagen går, därav namnet solgångsvind för att vid kvällningen dö ut. Och är det då "red sky in the night is the sailors delight" kan man se fram emot ytterligar en fin dag.
   Ett nytt väderfenomen dök upp denna sommar. Östanvinden brukar var fuktig då den drar in från havet och disigt vid horisonten har det för all del varit. Men här uppe blott ett hundratal meter upp över land har den varit torr och het som en hårtork. Vilket har fått konsekvenser för våra odlingar. Mycket, framför allt sockerärterna torkade ut direkt, trots intensiv vattning med de sparade dropparna i vattentunnorna.
  Om sånt kunde man läsa för snart tio, tjugo år sedan, att klimatet skulle bli torrare på ostkusten. Och det verkar som att det är där vi är nu. (Ja, det var kallt i maj månad. Men torrt.)

Sånt här kan man halvligga i soffan och fundera runt med ryggvärk och elände. Fuji Xpro2 och Fujinon 18-55 / 2.8-4.

Piriformis, känns det igen?

Efter ett par hundra meter på morgonens springrunda säger något i kroppen nej. Upphör med det du gör och gå sakta tillbaka. Den nästan löjligt lilla muskeln piriformis, den vänstra har kastat in handduken och gör den det får resten av kroppen foga sig i det. Det gör helt enkelt ont. Mycket ont. Svårbeskrivligt ont. Med en strejkande piriformis kan man glömma allt vad sitta, gå eller stå gäller. Som tur är finns en massör och tillika akupunktur på ön och en behandling bokas in. Det blir för stunden bättre, men dagen därpå är helt enkelt plågsam. 
   En förstående omgivning av fru och sjuksköterskedotter samt en och annan granne tar hand om det runt ikring. Vad hjälplös man kan bli. Beräknad konvalecens åtminstone en vecka.

Nog gnällt om detta. Men det får konsekvenser. En inställd kräftskiva kan jag leva med men söndagens planerade och nu inställda Planketbesök svider. Alldenstund jag bestämt träff med ett par av utställarna. Hade dessutom såklart särskilt velat se boken om Fotoskolan (den får beställas). Snopet är bara förnamnet. Det går liksom inte att röra sig om man inte kan sitta, vare sig bil eller kommunalt. Man blir där man blir.
   Kroppen är i sanning ett bräckligt käril.

Bilden som minne

Vissa platser är bekanta, man har varit där ett antal gånger, som promenader i en stad, i en landsbygd. Man ser skillnader och känner igen sig. Kameran registrerar ungefär samma sak varje år och besök. En bildens trygga kontinuitet.

Vi far ut till Vikskobbarna och som vattenståndet är högt kan man på grund köl lägga sig längst in i den lilla viken med sandbotten och hyfsat vindlä. Det är rätt skvalpigt på Svartlögafjärden och har så varit nio dagar av tio den här sommaren. Styva till hårda brisar från hit och dit i kombination med fel i båtens primitiva elsystem har begränsat lust och möjlighet till båtfärder.
  Vi läser Fredrik Sjöbergs biografi om Bruno Liljefors. Trevlig bok.

(Fuji Xpro2 och Fujinon 18-55 / 2.8-4. Inte världens bästa eller roligaste objektiv, kan kanske rubriceras som ett bra vardagsobjektiv.)