Lite grann om öppna bilder och något om tidens trend

Det blev en liten diskussion här på FS om en av årets bilder.Se den här. Och det är den första bilden, blåljussabotage, en i mitt tycke mycket bra nyhetsbild, som gjord för en placering på en dagstidnings etta. En till synes lättläst bild som väcker tankar åt alla möjliga håll. Och jag vill gärna hävda den som en öppen bild, det vill säga att den kan läsas på olika sätt, men där läsningen helt styrs av läsarens privata kontext. Öppen men enkel, egentligen bara två poler eller denotationer , oräknat en arm som sticker fram vars betydelse i läsningen jag inte riktigt kan avgöra. 
   En fråga kan man alltid ställa sig inför en här typen av bilder är vad vi egentligen vet om vad bilden innehåller. Mannen med munskydd och telefon och hans gest, är han en terrorist, en huligan i största allmänhet, en infiltratör etc? Sånt vet vi inte, och har kanske inte så stor betydelse. Man kan se personen som en figurant i ett visuellt drama. En visuell kommentar som ligger lite vid sidan om det som vi i normala fall betraktar som dokumentärt.  

Dagens andra bildreflektion. På Friskis&Svettis har man bytt visuellt tilltal. Den välkända loggan med anor i ett annat årtusende, tidigt nittiotal, och Friskis signalfärger rött och vitt har förbytts i något lite mer obestämbart dunkel. Från att tidigare använt ett språk som handlar om tillsammans, gemenskap handlar det numer om du och dig. Individualismen där också. Utmaning i stället för rörelseglädje. 
   Är det bra bilder? Ho vet, men de speglar nog sin samtid i alla fall.

Det om detta. Får kanske utveckla det här, återkomma, som det heter.

(Kamera: fickans mobil.)

Kulturvecka

Texten redigerad.

Foto Maud Karlsson. Bilder på väggen.

Sångare Andy Esteche (har varit med i Mello.)  Gitarr Karen Aliaga.

Sånt som händer i som det heter utsatta områden. Det blir mer och mer uppenbart. Det finns olika viljor. Olika tankar. Och utanförskapsområdena är där det händer. Där dynamiken finns. Märkligt nog integrerade verkligheter.Och här uppe i Gottsunda jobbade jag i ett kvartsekel. Jag känner mig alltid hemma när jag kommer hit.

(Mauds bilder är svartvita och nog är det så att svartvitt tolkar problematiken väl. Det handlar alltså om bröstcancer och Maud hr fått förtroendet att fotografera. Bilderna är i svartvitt Färgbild med hudton hade blivit för direkt. Om inte annat skitsvårt att färgställa på ett vettigt sätt. Det här bilderna plockar jag med mig upp till en stuga uppe i Bruksvallarna. Redigerar i enkla program på paddan. Är där uppe och hasar på nederbörden som det heter. Det är invigning av kvinnoveckan 2023. Bild, musik, föredrag med mera en vecka framåt.)

Vårsalong

Väl vald klädsel.
   Vårsalong på Liljevalchs. Lite lågmäld. Inte på topp. Lite inåtvänt.
 ( Vi hade iallafall ett animerat samtal när vi strosade genom salarna.)

Entropi och redundans och nånstans däremellan.

Hade jag tänkt skriva lite om men insåg snart att det har jag redan gjort: https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/bra-och-daliga-bilder-om-entropi.htm . Återanvändning liksom.

Men, det här med vad man kan läsa ut ur en bild. Hur mycket privat kontext behövs för att förstå och hur mycket sånt behövs för att krydda en bild med just det där som suger in blicken i den. Vad är det som gör bild så intressant? Bildens berättelse, för utan en berättelse behövs det väldigt mycket komposition för att kompensera. Bildens tekniska egenskaper. Ja, kanske men räcker det? Visst, en fotograf kan se det tekniska och nicka gillande, kanske mer i självbekräftelse än verkligt gillande. Så funkar vi. Och bild är ett språk och vi läser bilden vare sig vi vill eller inte. Även till synes mycket enkla bilder kan innehålla mycket information. En trafikskylt till exempel.
   Och det är nog där nånstans som oviljan att analysera bilder har sitt ursprung. Att plocka sönder upplevelsen för att ta reda å vad det egentligen var som vi byggde upplevelsen på. Och som Bo Bergström skriver i boken Bild och budskap, att analysera bild kan vara som  att själv reparera  en trasig gräsklippare och när man sedan skruvar ihop den igen ihop har man ett antal delar kvar. Vem vill det? 

(Bilden ovan, ett exempel på en bild som ligger åt det redundanta hållet, med rätt få konnotationer, utan dramatik, en bild som bara är det den är om uttrycket förstås. Man kan gå in i bilden från flera håll. Kyrktrappan Cattedrale di Santa Maria Assunta, Reggio Emilia.)

Sjuttiotalserfarenheter

Det var det där med kollektiv och kollektivt boende. Vi brukar träffas några stycken som under några år delade på ett dragigt hus med kakelugnar, kaminer, innanfönster och fönstervadd. Torrmugg under trappan. Rinnande vatten som frös. Vedhuggning. Potatisland.

(Soppåsen står ordentligt utställd på trappen. Hoppas nån bär bort den till tunnan innan räv och kråka tar hand om den .)

Kollektiv? Tja, ett sätt att lösa bostadsfrågan. Var det inte ett hus så var det någon som hyrde en stor lägenhet som snabbt fylldes med vänner som flyttade in. Ibland något påminnande om en studentkorridor, ibland något som i vissa stunder nog kunde påminna om tidens vulgärbild av något som inte följde normen.
   Vad gjorde vi? Mycket kretsade runt musik. Musikställen och organiserandet. Startade skivbolag. Spelade i olika grupper. Det var grupp 8 i den kvinnliga delen av kollektivet. Det var manifestationer, men förvånansvärt lite pamflettvänster. Det var det alternativa som gällde. Att det gick att göra saker på ett annorlunda sätt och att det gick att göra själv. Det giftigaste som förekom var nog rödvin och nikotin.
   Och mycket färgdia, Kodachrome mestadels noterade jag i ögonvrån när vi sågs i lördags för årets träff och, inte helt otippat, en laddad projektor dök upp.