Krigets estetik

Obecní dům, stadshuset i Prag är en om inte orgie så iallafall en demonstration i art noveau och väl värt ett besök om man har vägarna förbi. František Ženíšek heter han som målat Grégr Hall, em sal som används både för konserter som finare mottagningar och middagar. Man kan så klart fundera på hur väggmålningarna målade al secco bättrar på aptiten men temat är Love song, war song och funeral song. Skitkul tema på en middag eller hur?
Vad annars? Smetana Hall en lokal för mycket av konserter, dessutom försedd med en imponerande orgel, ja hela huset är överdådigt, men samtidigt snyggt på nåt sätt. Och vill man kan man ta en pivo i den amerikanska baren en trappa ned. Missa inte den eleganta kaffekokaren.

   Men till saken. Den här målningen i Grégr Hall, kriget i nån slags allegorisk dräkt. Krig betyder nu att ett oräkneligt antal mestadels unga män i bästa fall går någorlunda helskinnade igenom det, eller sekundsnabbt blir pulvriserade till molekyler. Väldig, väldigt många blir av med ett par ben, ett par armar, ett ansikte ( som aldrig mer kommer att kyssas), ögon, förstånd. Till vilken nytta? En despots egenövervärdering i en myggpisstid sett i historiens perspektiv. Jag lyssnar osökt på den här, Totta Näslund:Aldrig mera krig.

(Det var ett tag sedan jag var i Prag, denna intellektuella stad, där Josef Koudelkas bilder är ständigt närvarande.Man kan åka tåg dit numer, ganska bekvämt.)

Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,

Om korn och det äkta

Tankar om korn, analogt eller digitalt dyker upp med jämna mellanrum, vilket så klart är roligt eftersom det betyder att det finns ett intresse, och ett slags engagemang i fotograferandet. Man kan så klart invända om det egentligen finns ett digitalt korn, en pixel som kommer närmast är väl snarare enheten, en ruta i ett raster.
    Men till dagens tanke. Anar man inte att det finns en kvalitativ värdering analogt visavi digitalt. Där digitalt står för något inte äkta, lite av fake. Ska se ut som liksom. Men det finns verktyg för att åstadkomma ett korn som kan accepteras i den digitala miljön, allt ifrån programvaror till mer eller mindre fantasifulla och kreativa hugskott i datorn.
    I mycket handlar det om att förstå hur datorn och scanner, läs programvaran kommer att hantera ett inscannat analogt korn eller hur det helt digitala bildflödet kommer att påverka upplevelsen av korn. (Att fotografera av negativen är i de flesta fall betydligt bättre ur kvalitets och arbetsflödessynpunkt. Mer om det senare.) Att arbeta traditionellt analogt från film till fotopapper via det klassiska mörkrummet kommer att, beroende på fotografens skicklighet och erfarenhet, resultera i förhoppningsvis excellenta fotografier. Ett digitalt flöde från kamerasensor till utskrift kommer hoppeligen också att ge utmärkta bilder. Det här är nog något som de flesta håller med om. Men det dyker upp ett problem när man går från en värld till en annan, åtminstone om det är det eftersträvade analoga kornet som står i centrum. Filmens korn låter sig inte helt omfamnas av den digitala sensorn, eller inläsningen.

(Digitalt korn hela vägen från kamerans sensor till skärm och publicering. Jag har gjort den här bilden som print också men det är ingen poäng med att visa en avfotograferad utskrift.)

Pixelrastret, det är inte ett raster i egentlig mening men liknelsen fungerar, tar ju inte hänsyn till att filmens korn inte är fyrkantiga ej heller att varje korn kommer ligga exakt centrerat i varje pixelfält. Ett enstaka korn som har ganska hög täthet men ligger så placerad att bara hälften eller en del hamnar inom en enstaka pixels gränser kommer då att registreras som en blandning av kornets täthet och det som finns runt kornet som då kanske har lägre täthet. Det behöver man inte se om den digitala bildens upplösning är tillräckligt hög, de partier i bilden som är mest utsatta är de relativt ljusa delarna med viss variation som till exempel hudtoner.

(Provbild. Tri-X, D76 Nikon FG Micro-Nikkor 55/2.8)

Lite inzoomning på den här bilden och man ser ganska tydligt hur kornet "översätts" till pixlar av varierande trohetsgrad. 
Hög upplösning men inte onödigt är det bästa receptet för att runda problemet med "interferensen" mellan pixelns yta och kornets. Lite huvdräkning bara, och man behöver inte räkna helt exakt. 
    Om du har scannat/fotograferat i en uppösning på låt säga 4000 ppi (Ppi är alltså enheten för bildens upplösning, pixel per inch, inte dpi (dots per inch) som en del envisas med att använda. Dpi är enheten för skrivarens upplösning eller närmare bestämt  den upplösning som Rippen använder för att få fram tillräckligt små punkter så att skrivaren eller plåtsättaren kan få fram tillräcklig kantskärpa i enskilda bokstäver i en utskriven text. Rip = raster image processor, den dator som ursprungligen var avsedd för just enbart denna uppgift, numera ersatt med mjukvara.)  
   Nåväl, hur många pixlar behöver man klämma in på en tum för att bra resultat? Om du behöver en upplösning på 300 ppi - 4000/300≈ 13,33. Du får då en bildyta på cirka 13 gånger 2,5 cirka 32,5 cm. Vi räknar bara på bredden eftersom höjden hänger med proportionerligt genom hela processen. Och vad räcker den upplösningen till? En utskrift i veckotidning, katalogtryck och liknande. Vill man vara lite vassare, och det kan behövas med nutidens höga tryckpapperskvaliteter 4000/350 ≈114 alltså 11,4 gånger 2,5 ≈ 28,5 cm. Upplösningen i ppi ska vara dubbelt så stor som rastrets upplösning (lines per inch). Det här är alltså ungefärligt uträknat och toleransen är ganska stor. Däremot tjänar man inget på att ha allt för hög upplösning på bilden. Inte nog med att bildfilen blir onödigt tung, den skapar också problem för programvaran att skala ner bilden på ett bra sätt. Lagom överdrift är bäst om man så säger. Ska bilden till en bläckstråleskrivare, som arbetar mikroskopiska bläckdroppar, frekvensmodulerat raster, kan man höja upplösningen. Värt att kolla i skrivarens manual eller kontakta tryckeriet.
 Även om de flesta scannerprogram har olika spakar för damm och repbortagning, oskärpa av olika sort är det bäst att skanna utan några sådana inställningar. Damm tas bäst bort fysiskt från negativen. Eller på ett sent stadium i processen med försiktig dammbortagning tillsammans med klonstämpel.

Avfotografering i rawformat är snabbare, ger bättre förutsättning att från grunden förbereda bildfilen. Det finns flera på FS som har skrivit om fördelarna med det. (https://www.fotosidan.se/blogs/janolof/vad-ar-det-for-skillnad-mellan.htm) till exempel.

En lite lustig grej är att ett av de största välrenommerade labben ger det här rådet: "En av de vanligaste frågor vi får är – räcker bildens upplösning för storleken jag vill göra? Svaret blir nästan alltid  – det beror på!"

Slutligen och mitt blygsamma syfte med det här inlägget är att vi tiden kanske är mogen för att sluta betrakta digitalt skapad bild som oäkta, falsk. Den är det den är helt enkelt.

Kameror och villhöver

(Annons i Fotografisk årsbok 1966)

Som de flesta fotografer drabbas jag av villhöver då och då . Det är ju som bekant väldigt viktigt med någon ny utrustningsdetalj, kamera eller objektiv. Skenande inflation och dyrtider till trots.
   Forskningsresande var ju en möjlig eller tänkbar yrkeskarriär när man var en liten pojk. Sten "Min far var kannibal" Bergman behövde väl efterföljare. Världen behöver forskningsresanden, eller hur? Och då var en Zeiss Contarex  så klart ett självklart val vad gäller utrustning. Någon som ägt eller handskats med en Zeiss Contarex? Tung, pillig, omständig är sammanfattningen. En fotografisk dinosaur. Hur vet jag det? En källarloppishandlare i mitt närområde tyckte att jag definitivt behövde en Zeiss Contarex. Jag höll inte med, särskilt inte till det priset, som var löjligt högt men kanske rimligt för en samlare. Men jag vill ha kameror som är användbara, som fungerar på alla plan.  Annonsen är från 1965 och de senaste forskningsresorna gjorde Sten Berman till Japan och då kan man ju fundera varför han inte valde Nikon till exempel. Han var ju där. Men så är det när man är influencer som det heter numera och har ett avtal.
   Däremot, inväntas nu ett paket från Sapporo, med mellanlandning i Nagoya ( vad får man inte reda på i mailen som duggar in i boxen) en Nikon F Photomic, silver, inte svart. Svarta kameror nöts på ett mycket snyggare sätt men den jag hade en gång i tiden var också silver och någon måtta på fåfängan får det faktiskt vara. Jag sålde min F och en massa andra grejer när planen med livet fick en törn och kontanter blev en viktig bit i pusslet.
   Jag föredrar egentligen det digitala fotoarbetet men en fot i det analoga, nja på nåt sätt ändå. Det blir liksom komplett.

Idag gatufotografi. Fuji Xpro2 33/1.4 en bra kombo. Så kan jag ju bara inte låta bli en sväng i Silver Efex och en vässad Tri-X simulering.

Årets nödvändiga bilder

Om det nu är vitsippor eller blå dito, tranor, rödhakar, sångsvanar eller vad det nu vara månde så visst är fotoåret fyllt av saker som behöver göras och fotograferas. Även om det redan är gjort väl så bra flera år tidigare.
    Själv tar jag alltid en sväng upp till Botaniska trädgården och orangeriet, främst för att dofta på den japanska aprikosen som har en subtil och mycket fräsch doft. Det blir också en liten kontroll över att även doftsinnet fungerar som det ska. Nu hade aprikosen blommat över, vare sig doft eller nåt att titta på lyste med sin frånvaro.
    Men det finns ju annat. Japanskt körsbär och fikon till exempel. Och en palm. Man får hålla till godo.

Ja vad ska man säga, först covid, sen ett krig och nu inflation. Är det månde Egypti gräshoppor efter de goda åren. Lite fascinerande är det dock att mitt i detta relativa  elände uttalar sig en och annan minister, generaldirektör, bankdirektör med flera om vikten att leta extrapriser i butiken. Man kan se dem framför sig, med jaktens blick efter röda prislappar i frysdiskarnas går ut snart-sortiment. Trovärdiga? Nja...