Om massbild dåförtiden

Om massbilden idag är mobilkamerans så var sjuttio och åttiotalens massbild Instamatic. Bilden som registrator. Pang på och så ser man bilden en månad senare när bildkuvertet kommer på posten. I bästa fall. Den här bilden är dock tagen med en Nikon F, blixt och Ektachrome. Oskärpan får i huvudsak tillskrivas inläsningen från en kvarvarande  papperskopia.
   Det här är en bra bild, betydligt bättre än "svan på lugnt vatten". (Kan meddela att vikens svanfamilj har utökats med sex stycken dunbollar. Sötfaktor 5.) Rune Johnsson skulle nog för övrigt gillat den här bilden, om inte annat för att den möjligen provocerar dagens eller dåtidens bildsmak. Rune provocerade dessutom säkert en del av Fotosverige när han oförhappandes lät publicera egna pangpå-blixtbilder i tidningen Foto på den tiden  det begav sig.
   Den här bilden går inte att upprepa. Du kunde ha tagit liknande bilder, men det gjorde du inte och den här bildens berättelse är oss förborgad. Ögonblickets mysterium.  I figuranternas liv är det kanske fortfarande en viktig händelse, men fotografen har inte längre en susning om vad det handlar om. Jo, lite grann...Bilden som vittne. Bilden som minne. Jo visst...

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Om lämpligt fotoväder

Jag har en rulle Fomapan 200 i min Nikon F, den med Photomicsökaren. Då vill man inte ha knastersol och ständigt blå himmel. Man kan förvänta sig att skärgårdsvädret särskilt på våren har några dagar eller morgnar med vacker dimma eller dis. Eller rejält mulet. Svartvitt väder som man säger. Men så icke. Och inte blir det så mycket annat fotograferande heller. Man kan gör annat. Bygga ett skjul eller regntak över verkstadsarbetsplatsen. Sånt är också roligt. Och nyttigt.

Under arbete. Restimret står kvar. Att det blir några kvadratmeter regnsamlare, om det nu kommer något, får tas med i beräkningen. Då är det bra att hitta lite hängrännskrokar i skrotlådan. Och en gammal hängränna bakom knuten. Sånt som AI inte fixar.

Vindspelet i hagtornet hänger kvar. Stengods klingar bra och den koboltblå glasyren hänger med.
Sen funderar jag på det här med AI jag också, det ligger ju i tiden. Just nu är tillvaron rätt långt från AI. Stengods och koboltglasyr är liksom på riktigt. Det är gullvivor, mandelblom, kattfot och blå viol också. Och en halvvägs exponerad Fomapan 200 den med.

Bernt Rosengren, Tina Turner och minnet av ljud

Bernt Rosengren har gått ur tiden. En av de stora. Saxofonist och jazzmusiker. Jag missade en av hans sista spelningar. Han hade, trots ålderns höst, tydligen klivit upp och lirat skjortan av allt och alla.

  I mina negativpärmar finns en bild på Bernt. Inget att yvas över, men ljussättningen på Uppsala Musikforums scen nån gång i tidigt sjuttiotal var inte ”top of the hill om man så säger. Och Tri-X lite småslarvigt framkallad gjorde inte saken bättre. Milt sagt dammig, ja man kan nog ha många synpunkter på det fotografiska. Men jag äger en bild i alla fall. Bilden som ett stöd för minnet.
  Och Tina Turner har också gått ur tiden. Med lite mer buller och bång än Bernt. Bra dokumentär på SVTplay. Vi som såg Ike and Tina Turner i Stockholm 1972. Lite minns man. 
 Och våra ljudminnen, apropos musik. Hur många minns ljudet av att sätta in ett kasettband i en kasettbandspelare och sedan trycka på play. Eller det än mer subtila ljudet av att plocka ut, sätta in en minikasett i telefonsvarare? Och andra ljudminnen. Som det distinkta ljudet när nålen går in i spåret på en LP-skiva, fwump. 
   Och doftminnena. Men det är en annan historia.

(Bilden tagen med en Pentax spotmatic, lite oklart vilket objektiv. Tri-X D76)

Vindkraftverk, ett par grejer att ha i minnet

Om havsbaserad vindkraft finns det en hel del åsikter. De flesta handlar om att de stör utsikten.
  1. Eftersom jordytan kröker sig, jorden är som bekant rund, kommer en större del av vindkraftverket hamna under horisonten. Den som utbildat sig till befälhavare i sjöfart är säkert införstådd i de tabeller man kan använda just för sådana beräkningar.
2. Saker och ting blir ser ut att bli mindre ju längre bort de är. Nåt som varje fotograf känner till. Saker långt borta krymper inte bara på höjden utan även på bredden. Trehundra meter på höjden, hur mycket i synfältet blir det på tre mils avstånd, för att inte tala om bredden på ett vindkraftverk? (En entusiastisk fotograf kan nog översätta detta till bågsekunder.)
3. Om nu vindkraftverk placeras  30 kilometer från kusten,  och då med tanke på sikt över hav. Vid mycket god sikt räknar man med 30- 40 kilometers sikt. Men alla dagar har inte mycket god sikt. 
4. Observatören måste vara på rätt plats. Och vid rätt tidpunkt. Vindkraft i Östersjön utanför Stockholms skärgård kan  möjligen ses från Tärnskären i Stockholms skärgård, fast där är inte så många observatörer,  eller från Trouville på Sandhamn. Där bor det för övrigt rätt få personer, undantaget ett fåtal välbeställda sommarhusinnehavare.  Förutsatt att sikten är på topp, alltså.
  Nu ska man så klart inte förringa själva vetskapen om att det står en hord med vindkraftverk bortom horisonten. Den kan ju vara nog så störande…
   Tankar som dök upp när jag körde båten från Nisses brygga till hemmabryggan och lät blicken svepa styrbord. (Hemmavid har ett av grågåsparen  fått ällingar. Tre stycken. Sötfaktor 5. Men naturligtvis ingen kamera tillhands. 
(Nu kan det också invändas i att den här bloggtexten inte handlar särskilt mycket om fotografi, men mer om optik och hur vi ser och upplever saker vilket är nog så betydelsefullt för fotografi.)

  Nikon F Photomic gör sin tjänst och jag överlistar den rätt basalt utformade ljusmätningen. Old school om man säger.