Jag har också ett namn 3

Jag är född i Afghanistan.
Resan tog ungefär två månader. Jag reste genom Pakistan, Iran, Turkiet vidare till Grekland, Makedonien och Serbien. Ungern, Österrike, Tyskland och till slut kom jag fram till Sverige. Resan var lång och svår.
På nätterna drömmer jag om krig och talibanerna som hotade mig.
Jag har inte bestämt mig vad jag vill göra i framtiden. Först vill jag lära mig språket.
Jag heter Moshen Karimi.

Du kan läsa om alla killarna på:
https://issuu.com/skrullen/docs/lundellska_sprint_webb

Jag har också ett namn 2

Jag är född i Kundoz i norra Afghanistan.Jag reste samma väg som de flesta som flyr från Afghanistan. Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Österrike, Tyskland och till Sverige. Resan var mycket svår, jag vandrade, åkte buss och båt. Resan tog nästan tre månader.
Jag drömmer om att bli snickare. I framtiden vill jag studera och arbeta.
Jag heter Jamalddin Rasuli.

(ur en serie bilder om ensamkommande publicerad december 2016.)

Jag har också ett namn.

Jag är född i Afghanistan. Jag reste från Afghanistan. Det tog en månad. Jag tog vägen över Iran, Turkiet och Grekland.
 Makedonien och Serbien. Från Serbien till Österrike till Tyskland och sedan till Danmark och Sverige. Resan var mycket lång.
Jag vill bli polis. Jag drömmer om att bo i Sverige. Det är lugnt och tryggt i Sverige.
Mitt namn är Joma Salehi.

(ur en serie bilder om ensamkommande publicerad december 2016)

Dramatik på 5th avenue

En stad som har 11 september i närminnet reagerar direkt. Ett skottdrama som inte vara ett terroristattentat utan mer av en
förfördelad anställd går upp och skjuter ihjäl sin närmaste mellanchef.
Helikoptrarna surrar över hela Manhattan. Adrenalinet porlar. Pressen är där. Alla!
Men vad vore NY utan lite småsnack i pausen.
( Nikon D300  24-70/2.8. Lite pyssel i Efex Silver.)

Dokumenterat

September 1981. En familjen Hanna ( från Palestina?) ska utvisas. Men det tycker inte eleverna på Gottsundaskolan i Uppsala. Därför inleder de en sittstrejk. De uppvaktar skola, politiker med mera och arrangerar slutligen också en demonstration. Intressant är att väldigt få av eleverna drivs av någon slags egennytta. Här är det fundamental empati och altruism som gäller.
Och återigen, detta att vi tar bilder, som dokumenterar. Det kanske vi inte tänker på i situationen, men ett antal år efteråt desto mer.
( Så lite teknik: Att få inscannade negativ rätt på en skärm är inte alldeles enkelt. Ofta är negativ av den här sorten inte på topp, det kan ha varit slarv i framkallningen, bråttom i kopieringen. Inte helt sällan aningen oskärpa. Och så vidare. det är ett pyssel att få det någorlunda. Och helst ska det vara någorlunda på de flesta skärmar.)