Grangärde femtio år sedan

Jag hittar bilder, nästintill bortglömda. En bunt fuktskadade ( det var en takläcka i ett hus jag bodde i för länge sedan). Den här bilden föreställer en entusiastisk lärarkandidat i svenska språket. Han introducerar oss i Dan Andersson, i Stig Sjödin ( och antagligen i en hel massa annat i den svenska parnassen). Han lyckas med konststycket att frakta en klass fjortonåringar med buss från Uppsala till Grangärde socken nånstans "out of nowhere", fast så sa man inte på den tiden, och en därpå följande promenad till Dan Anderssons Luossastugan. Där sjunger han till eget lutackompanjemang.  Jag väntar vid min mila, får man förmoda. Och att han, den entusiastiske lärarkandidaten, lyckades få en hoper fjortonåringar att förstå att det fanns en värld utanför en fjortonårings horisont.

Det här är en oskarp bild. Fuktskadad. Några negativ finns inte längre. Repor och annat får vara kvar. Det hjälper mig att förstå. Rolleiflex i det udda formatet 4x4.

Ännu mera hugget i sten

Nu blev jag så nyfiken själv så det blev ett återbesök till dômen. I dag var ljuset milt sagt inte helt på topp. Högt ISO, stor bländare och tungan rätt i mun ( håll andan i avtrycket). Den här kragstenen handlar om hedendom, vilket inte är helt överraskande med tanke på motivet. Det betyder att nästa ska handla om något godhetsfullt, med 1300-talets synsätt, och så som konsthistorien tyder verken. Det är lite serieteckning över det hela tycker jag, berättande bild och stenhuggeriet till trots väldigt mycket ögonblick i bilderna.

Den här stenen verkar handla om världsliga nöjen. En ryttare, adelsman kanske, lite stiff upperlip tycker jag, med en jaktfalk på armen och nånslags blomsterbukett i andra näven. En säckpipeblåsare underhåller. Om jag inte missminner mig så är det motivet i konsthistorien ett memento mori- kom i håg att du är dödlig.

Hugget i sten

En av flera kapitäler i Uppsala domkyrka. Exakt var i historien eller bibeln de här ystra kvinnorna som kastar bollar på varann finns är mig förborgat. Fast nu kanske man inte ska läsa en bild från 1300-talet med 2017 års tunnelseende glasögon. Bara för att de har något som ser ut som klänningar, eller uppsatt lockigt hår. Och är det bollar? Kanske kokosnötter...nä, inte det heller. Vi ser så gärna på historien med dagens syn och åsikt. Och glömmer bort en del på vägen. 

Och den här elefanten är rätt gullig. Man hör riktigt hur den trumpetar. Undrar om konstnären sett en elefant på riktigt eller om han gått på synsägen så att säga. Lite grann som Dührers noshörning.

 Och så den här. "Judesuggan". Plågsamt aktuell i dessa tider av alla möjliga former av antisemitism. Lär vi av historien? Jo, hoppas det ändå. 

Och efter som det är en fotoblogg. Ett objektiv med perspektivkontroll finns inte i utrustningen så det blir att förlita sig till Photoshops perspektiv-verktyg. Inte alldeles enkelt, man måste kompensera lite med olika spakar. En stege hade såklart varit bäst men det är nog inte så populärt att ha med sig under armen när man strosar i nationalhelgedomen. 

Bara fötter

Fotografera? Tja... Man summerar. Det pedagogiska har jag lämnat. Återstår, konstnär, illustratör, grafisk formgivare. Men som fotograf vill jag vara amatör, oavsett om jag bara  under detta år levererat ett antal fakturafoton. Fast, jag använder ju dessutom kameran som ett skissblock. Och nu arbetar jag med ett tecknat projekt, utifrån mina fotografier - ”La Geographie-Europe”. Få se vad det blir.

Det är svårt med bloggar. Ute på ön. Nordlig. Fullmåne. Man kanske skulle ha haft en båt i sjön...Till kobbarna därute. Nä...

Bilden: Man tittar på fotografier. Hans Geddas porträtt. Som är otroligt bra. Såg dem sist på Nationalmuseums utställning på Mejan.

Varvsexpeditionen

På vintervarvet är det lugnt. Ingen som jobbar i båtbyggeriet idag. Kaffebryggaren sover.