Delden är lös

Jag kanske läser slarvigt men jag kan inte se att Fotosidan uppmärksammat att Jan Delden gått ur tiden. Hoppas det är jag som läser slarvigt…Jan Delden och Expressen, Jan Delden var fotojournalist i ordets rätta bemärkelse. Och i mitt bildminne den nästan ikoniska bilden på gubben i månen. Jag minns den från publiceringen i Expressen. Sammanhanget är glömt, men jag förstår så mycket att Delden fångar ögonblicket i det att han ser en siluett på Västerbron i Stockholm avteckna sig mot fullmånen. Och trycker till. Detta i månfärdernas tid. (Man kan läsa mer om detta i boken ”Delden är lös”, en rätt kul bildrapsodi över Delden och sextio-sjuttiotal.)
För mig blev nog den här bilden en slags ögonöppnare i det att oskärpa och kontrast var något man kunde jobba kreativt med. Tack Jan Delden för det.

Bild: Gubben i månen. Foto Jan Delden. Ur Delden är lös. Förlags AB Marieberg Stockholm 1979.

Om massbilder och trivialbild

Ett intressant inslag i SVT nyheter som handlar just om det här med massbildens allians med det privata kontextet. Nåt som är särskilt intressant är tanken som väcks av den inkallade experten, om att få bilden gillad, och glidningen och syftningen till en influencers syfte och värv. Här anar jag en generationsfråga. Om skilda syften. Om olika syften med bilden, alltså den triviala och privata.
 Experten Stina Vickhoff  talar i perspektivet mottagare, alltså vad hon förväntar sig av ett kvalitativt flöde. Och det kan ligga något i det. En bild blir en tolkningsbar berättelse först när den når mottagaren. Men det finns ett skav här. Sändaren vill berätta om sin upplevelse, inte med snegling på mottagarens, eventuella, kvalitetsaspekter. Det är som att dissa en bukett blommor någon kommer med till en bjudning. ”Nä, bättre kan du”.
   För det är nog så att privatbilden, massbilden är sändarens angelägenhet, fram tills dess bilden omfamnas av mottagaren. Där i det ögonblicket kommer bilden att transformeras till en allmängiltig trivialbild, eller en massbild som har avsändaren som facit.
   Problemet ser jag som att Vickhoff inte uppfattar den privata massbildens primära syfte. Hon tycks tro att bilder skapas i ett ”influencerkontext” där bilden huvudsakliga mål är att ge flest möjliga gillanden. Det trots att hon vill att bilder ska ha ett mervärde, människor, glädje men också vardagens tristess. Men vi berättar om det liv vi vill berätta om. Vill vi berätta om svackorna gör vi det, men kanske inte i offentlighetens ljus 
   Jag skulle eventuellt kunna köpa det om det inte vore för att inslaget (expertens?) illustreras med den allra  värsta sortens stock art, trivialbilder, om än rörliga.

Men, vad är det för fel på grillbilder? Jo, jag vet. Matfoto är en svår genre. Men mottagaren är inte Allt om Mat. Mottagaren är allt som oftast vän och familj  Ja, medelhavet är blått. Min bild vill bara berätta om ja, jo jag har också sett det.  Och att bilder från semester skulle vara superskryt? I en tid när det ses som en mänsklig rättighet att flyga till Medelhavet. 
   Nä, här får experten läsa på. Alternativt SVT.

Vad gäller bilden ovanför, trivialbild om det inte vore för fågeln i högra hörnet. Indiska oceanen, Kerala. D300 24-70 2.8.

Kan fotografiet bli politiskt fast det inte är det?

Att en bild kan bli politisk mot sin vilja, att en bild hamnar i ett nytt och i grunden egentligen inte avsett  kontext är inget konstigt i sig. Exemplen är många. Dessutom kan bilder över tid få en förändrad innebörd, beroende på vilket kontext den dyker upp i. Och då kommer frågan näst intill blixtsnabbt. Hur tänkte den som hittade bilden och gav den en ny betydelse. Morgonspringets tanke för dagen. Löprundan får kvalitet av lite mental jogging också. 

Hämtar posten och i lådan ligger där inte en liten broschyr från något som heter Alternativ för Sverige, en ännu mer mörkblå politikyttring och avknoppning än den som sitter i riksdagen. Rubriken i broschyren är, föga förvånande, ”Gör Sverige svenskt igen”. Och visst är det tanken som direkt poppar upp. Om Sverige inte är svenskt, vad är det då? Men så kommer det där lilla ”igen” på slutet. Och då undrar man liksom, när i historien var Sverige svenskt senast, för det måste väl vara innebörden i att Sverige ska bli svenskt igen. På sjuttonhundratalet? 1939? 1970? Tidig medeltid?
   Det var bättre förr säger nån. Jaha, och när då menar du? Brukar jag fråga.

Övrigt trams i broschyren lämnar jag därhän. Man får tänka på blodtrycket sitt.

Barnbarn med nymålad tröja. Jag gillar det där lite punkiga. Bilden har egentligen inte ett dugg med texten att göra. Idag fick det bli färg. Ukrainas flagga kräver det.

Men nu skulle det handla om politiskt fotografi mot sin vilja. Och det är nog ett ämne värt att reflektera över så här ett par månader innan val.
   Och då jag tänker osökt på de relativt oskuldsfulla bilder som skildrar en till synes oproblematisk tillvaro i vårt avlånga sommarland. Röda stugor, lojt vajande fanor mot klarblå himmel, glada lintottar i midsommarfestbestyr, ja ni vet, ser bilderna framför er. Och det är alltsom oftast bilder av hög (digital) kvalitet, trivialbild när den är som bäst kan man säga. Såna här bilder är lätt att kidnappa.
    Men det finns också bilder som rör sig i samma landskap men har några egenskaper därutöver vilka gör att lättsmältheten störs av en  dissonans. Det kontrapunktiska ackordet har en ton som inte smälter in, en ton som leder vidare mot något mer komplext, ibland mörkare. Nåt som gör att betraktaren behöver bromsa in sin bildläsning.  Bilder som inte låter sig kidnappas. Bilder som till förstone är det där svenska landskapet och den där egna variationen av svenskhet alla vill åt på sitt sätt, men som har just den där extra dimensionen av något mer. Ett plus ett är tre. Denotation plus konnotation adderas med privat kontext och något nytt uppstår. En ny tanke, en insikt, ett lite aningen mera.
   Varför det blir så och vilken egenskap hos fotografen som behöver adderas till formeln tål att diskuteras. Men en sak är jag säker på, det att få se många exempel på populistisk medhårsstrykande bilder den närmaste tiden. Och gör jag det är det inte fotograferna som är orsak. Det är, för att låna ord från Bo Bergström som gick ur tiden för ett tag sedan, bilder som är beställarens.

Fortsättning lär följa.

Apropos utsnitt eller brännvidd

Ovanstående bild fanns återgiven som illustration angående kommunala veton och vindkraft i dagens Uppsala Nya tidning. Vad säger fotograferna härstädes om valet av bild?(Länk till artikeln finns här.Man ser bara bilden då artikeln är låst. Men det var ju bilden det handlade om).

Om inte annat är det en bra illustration på vad ett utsnitt är, alltså det vi ofta kallar brännvidd. Att utsnittet är en berättarkomponent är nog odiskutabelt. Dagens hemläxa; ta en liknande bild men med ett par andra utsnitt. Hur ändras bildens påstående, berättelse vid de olika bildutsnitten? (Uppgift, kursen Fotografisk bild A.)
:-)    

Nystartad grafikverkstad

Uppsala Konstgrafiska verkstad har nu kommit igång. Den är öppen för konstnärer i regionen och är dessutom en del av Wiks folkhögskola i det att Wik kommer att ha sina grafikkurser här. Icke yrkesverksamma kan också bli medlemmar, gå kurs och skaffa sig "körkort". Det är nu möjligt att trycka djuptryck, högtryck och inom en snar framtid även serigrafi. Fotopolymer och elektrolytetsning är också på gång. Traditionell grafik innehåller mycket lösningsmedel, syror och annat miljöovänligt så det finns en utmaning att arbeta mer oskadligt. Inte bara den egna hälsan räknas. 

Det ska bli spännande att börja arbeta med grafik igen efter att ha varit ografisk i många år. Det är mycket pyssel och grejer i en grafikverkstad.

Papper ska fuktas och torkas, plåtar ska färgas in och torkas av. Mycket bygger på erfarenhet, samlade kunskaper och en hel del knep och tricks.

En grafikverkstadsmiljö skildras nog gärna i svartvitt, gärna lite kornigt som vore det frågan om akvatintetsning. Så då får det bli lite uppskruvad Tri-x simulering.

Vi har inte mindre än fem pressar, varav en är en riktig "Westervikare". Den är så stor att den inte ryms på bild :-). Många pressar gör det möjligt för flera att arbeta samtidigt. Koppartryckspressar av den här storleken är tunga, riktigt tunga och det är tur att verkstaden ligger på bottenvåningen med ramp. Var? Ulleråkers gamla hospital.

Filtförrådet. Tryckfiltar ska man vara rädd om.