Gatufoto om brännvidd och får man beskära?

Det finns en myt om att den riktiga gatufotografi-brännvidden skulle vara 35mm (full frame). Exakt hur den har uppkommit är mig fördolt. En annan myt är den om att komponera bilden i sökaren och tänka hela negativet, kopian skulle naturligtvis ha en svart kant för att därigenom gå i bevis. Sånt där går nu att enkelt åstadkomma i datorn. ( Ja, vad kan man inte åstadkomma i datorn.) Intressant nog gick det att fejka även i det analoga mörkrummet, något som jag och andra flitigt utnyttjade en liten kort period på sjuttiotalet. Och nu till bilden som jag nog lagt upp tidigare i bloggen. Man väntar på bussen. Fotografen befinner sig på andra sidan av Fifth Avenue. Då duger inte 35 mm. Här gäller 70 mm ekvivalent på en aps-c sensor. Och lite beskärning på det så att brännvidden nog motsvarar 100 mm. 105 vill jag tro eftersom det är brännvidden på mitt favvo-objektiv från sjuttiotalet.
Idén om 35 mm är seglivad. HCB använde nog framför allt 50 mm. Allra bäst är så klart den brännvidden man själv är bekväm med. Och en zoom är aldrig fel den heller. Då kan man tänka lite flexibelt. Och så ska man inte vara rädd för att beskära. Det gjorde vi flitigt i mörkrummet, eller hur? Så, strunt i brännvidd. Låt bilden berätta i stället.

( Om 35 mm, en fråga som jag fått försöka besvara många gånger i kursen fotografisk bild A. Av de ambitiösa eleverna. Och att det skulle motsvara ögats egen brännvidd är rätt så väldigt fel. Ögats brännvidd motsvarar nog  ca 85-100 mm , förutsatt att man bara tar hänsyn till  vad tapparna på näthinnan registrerar. Det är liksom det man ser.)

Universellt lekande

Finns det överhuvudtaget något barn i världen som inte lekt affär? (Jo, det finns det såklart.) Men nog är det är en prövning och träning i tålamod. Kommer det någon kund eller? Stenar, snäckskal, det mesta går att sätta prislapp på. En ljummen afton vid strandpromenaden i Piran, en liten stad vid Sloveniens väldigt korta kust.

Oktobermorgon i Languedoc

Fast jag tänkte egentligen skriva ett par rader om  filmen "Cold war",  Paweł Pawlikowski långfilm. En ganska grund historia som  sakta men obönhörligt skruvar sig mot melodramets slutgiltiga final. Mycket musik, och visst är storyn nästan som en av de folkvisor som figurerar i filmens början. Moralisk, förutsägbar. Skulle man kunna tro. Men inte riktigt så enkelt.
 Det som ändå fångar en fotograf är det alldeles utsökta filmfotot. Det är som att få en en packe svartvitt från femtio- sextiotal i knäet,  där varje bild får rörlighet. Eller varje bild (inställning) lånar ljussättning, skärpedjup, kontrast, utsnitt från den tidens fotografiska bild. Det är mycket snyggt.

Se den om den går kvar på orten. Den lär nog komma som streamad också om de inte redan finns där. Scanbox är distributör.

( Morgon i Languedoc var det visst. Lite dis, lite kyla och dofter. Ryggsäcken packad. Benen lite morgontrötta.)

Tårar och om att ha en berättelse.

För några år sedan for vi till Berlin. Jag hade bespetsat mig på en riktig streetphotography-vecka. Men misstog mig kapitalt. Allt sannolikt beroende på min egen oförmåga. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Man måste ha en berättelse om man vill berätta om något. Annars blir det bara bilder. Möjligen, i bästa fall, lite komposition. Men en bild fungerar ändå fortfarande. Monumentet över the Holocaust. Stenblocken, de tysta monoliterna och tårarna som rinner från dem. Tydligare kan inte mänsklig dårskap illustreras.

 (Jag kan fortfarande undra om Peter Eisenman som ritat monumentet kalkylerat med lagen om den kalla väggen i kombination med en höstfuktig berlinerluft. I så fall gjorde han det väldigt bra.)

Tour de France. Stilla dagar i Marais. Rue des Rosier.

En eftermiddag i Les Marais, Paris äldsta del. Gentrifieringen har gått hårt fram här också, som i de flesta europeiska storstäder. Rue des Rosier, en liten gatstump, parallell med Rue de Rivoli har  ändå kvar sin ursprunglighet. Vi är i de judiska kvarteren.  

Här gäller medelhavsköket, särskilt det nordafrikanska. Och kosher är inget främmande det heller. 

(Det här är min favvobild. Den här ska jag nog försöka jobba lite mer med.)

Se där, blev det inte en liten, liten Bruce Gilden-känsla rent av.

Place des Vosges, Paris mest romantiska park (enligt Google maps.) Inte helt klar varför.

( Den här gången fick det bli lite pyssel med Efex silver och lite efterskärpning i PS.)