Hej Gunnar. Apropå YouTube som källa till lärande så anser jag att det har mycket att ge men det lär som format inte fungera för alla typer av ämnen. När det gäller fotografi, och speciellt gatufotografi, så finns det en mängd olika YouTubers som vill lära ut gatufoto men alltsom oftast är kunskapen om ämnet skral och så blir det därefter. Det demokratiska YouTube låter envar som känner sig manad att lägga ut sina videor, på gott och ont. Det får man ha i åtanke när man konsumerar kunskap på YouTube.

På ett sätt så skulle jag kanske ha gissat att du skulle gilla det som läggs ut om gatufoto på YouTube med tanke på att det slarvas med efterlevnaden av regler? :-) Du vill väl ha färre av dem? Jag, däremot, menar att ha vissa grundläggande "regler" eller förhållningssätt inom gatufoto bidrar till bättre gatufoton och framförallt en användbar betydelse av ordet gatufoto som begrepp.

All typ av utbildning kan väl kallas för genvägar om alternativet vore att lära sig allt på egen hand? Som sagt, jag är inget fan av Trovatten och inte heller de två videorna om Frank och Maier, men nog nämnde han väl i alla fall något om vilka de var, hur de eventuellt kände och vad de ville berätta? Det där med berättelse i gatufoto: helt ärligt skulle jag vilja veta hur du ser på mitt gatufotande om jag säger att jag knappast vill säga nåt speciellt med mitt fotograferande? När jag är ute och gatufotar så ger jag mig ut på jakt efter scener som intresserar och tilltalar mig. Som triggar mitt avtryckarfinger. Processen är central, då man aktivt betraktar sin omgivning, förutspå vad som skall hända och helt enkelt njuta av att befinna sig i det allmänna och avbilda det utifrån mig själv. Men, att berätta nåt? Nä, vill jag ha nåt sagt så skriver jag hellre nåt. I alla fall när det gäller gatufoto. Om jag vore en dokumentärfotograf så vore det naturligtvis annorlunda. Jag ser nog gatufoto som visuell poesi. Måste poesi berätta något? Ha ett mål och kunna visa resultat? Tror inte det.

Vad gäller så Barbey så håller jag med dig om att han säkert tog ett flertal bilder av scenen och valde du den bästa. Jag missförstod nog lite vad du menade.

Tillsvidare så får vi väl köra med motsvarande 50 mm för att komma lite närmre på ett Covid-säkrat sätt? Mina favoritbrännvidder är 28 och 35 mm men lokalt här på lilla orten jag bor i (inte London!) så finner jag 40-50mm mer användbart än normalt för gatufoto.

Mvh
Fredrik

Hej. Ja, många äro kallade, få äro utvalda, på YouTube. Och andra ställen också. Sållningen och valen överlåts till den som är inne på Tuben, oavsett förkunskaper.
Nja, jag är nog inte motståndare till ett regelverk för en genre. Problemet är kanske mer hur uttolkarna hanterar ”regelverket”. För en erfaren fotograf är det nog inget problem. För en fotograf med kunskaper i ”gatufotografiets” historia är det heller inget problem med att hantera genrens regler. Problemet, som jag ser det är när ”nybörjare” ger sig in i genren, och som flugan till en sockerbit hittar de enklaste knepen på YouTube och liknande. Det kan låta förmätet, men med rätt många års erfarenhet av undervisning i fotografi känner jag mig ibland lite luttrad.
Själv är jag ingen framstående gatufotograf och sysslar numera väldigt lite med genren. Men jag är mycket intresserad av genrens utveckling, lite fotohistoriskt intresse med andra ord.
Du skriver ”måste poesi berätta något?” Nej, det måste det inte, men likt förty berättar poesin något. Och bild är ett språk. Oavsett vad sändaren kan ha för avsikt.
Så, visst, jag köper din definition om gatufoto som visuell poesi, det är en elegant övergripande definition. Om bilderna dessutom har ett dokumentärt anslag är det inte helt fel, tycker jag.
Jag tycker nog ändå i diskussionen om brännvidder, att det fungerar bra att exempelvis använda en 35:a och sedan beskära bilden till motsvarande 50mm. Men. Det förutsätter att fotografen förstår vad brännvidd och utsnitt betyder. Har du sett något bra klipp på YouTube som förklarar det på ett tydligt och pedagogiskt sätt?
Ha det gott och allt väl
/Gunnar S