Möjligen insikter om gatufoto
Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.
Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.) Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis.
Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.
(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.)
Min uppfattning om gatufoto såsom det gestaltas på Facebook och på andra social medier är att en majoritet är rätt undermåligt men att man kan finna guldkorn om man bara vet var man skall leta. Jag vet nu inte var du har hittat de gatufoton som nämner i din text men jag är rädd att det är lätt att finna gatufoton att använda för det man vill argumentera för.
Du bör ha i åtanke att gatufoto är lätt att börja med otroligt svårt att lyckas med. Men, det finns inget som hindrar fotografer att publicera sina alster som platsar (eller inte) inom gatufotoramen vare sig bilderna är bra eller ens är gatufoton. Det är bara att inse att största delen av dessa foton är intetsägande och dåliga som gatufoto.
Precis som du skriver är de fotografer du räknar upp sådana en som gatufotograf definitivt kan bli inspirerad och lära sig ett och annat av. Men, ingen av fotograferna är utpräglade gatufotografer vill jag hävda. Flera av dem sysslade i rätt stor utsträckning med dokumentärfotografi (och även mode) och som jag förstår det så har du en förkärlek för den typ av gatufoton av dessa fotografer som överlappar det dokumentära. Personligen gillar jag alla dessa fotografer du radat upp och de har nog alla skapat en hel renodlade gatufoton utöver de andra typer av fotografi som de ägnade sig åt.
Som du säger så är det andra tider nu och av olika anledningar är det inte lätt ta samma typ av bilder som de omnämnda fotograferna tog även om det nog inte är helt omöjligt beroende på var man befinner sig. Men, för det flesta utövarna av dagens gatufoto så är det nåt man ägnar sig åt på helger och semestrar och då blir fotona därefter. Man har inte möjlighet att bo hos romer en längre tid eller spendera tid på fängelser eller psykiatriska institutioner.
Jag gillar att du är intresserad av gatufoto och att du ofta skriver om det men jag tycker att du kanske kräver lite för mycket av de gatufoton som du i Internets tidevarv har tillgång till. Det är lätt att hitta mycket att kritisera. Förr i tiden så var det nog bara de bästa “gatufotograferna” som blev publicerade – nu kan alla publicera!
Och så kan jag tycka att det där med berättelse i bilder är överskattat. Många av Saul Leiters bilder är ju grafiska och vackra med föga narrativt innehåll. Gatufoton kan vara bra av många orsaker.
Mvh
Fredrik
Jag håller i mycket med dig. Mycket som publiceras på sociala medier är ofta undermåligt, men det finns naturligtvis guldkorn där också. Jag undrar lite varför det är så. Någon säger att instegsribban ligger ganska lågt och det kan vara en orsak. En annan orsak kan vara att genren i motsats till många andra genrer inte kräver särskilt mycket teknik. Staden och gatan är mycket tillgänglig, det är lätt att förledas till att tro att det blir bilder nästan per automatik. Man söker kanske efter kvaliteter i sina bilder, en komposition, en färgöverenstämmelse nånstans eller att det ska finnas något drag av humor. Och det är väl ok med det. Men vad jag saknar i mycket GF är fotografen bakom bilden. Vad vill hen säga? Den underliggande berättelsen som ger sig till känna i hur bilden är gestaltad. Som till exempel Saul Leiter vars bilder är befriade från narrativ men som kan trigga igång en berättelse, eller snarare tolkning som betraktaren skapar i sitt läsögonblick.
Jag brukar ibland roa mig med att när jag tittar på bilder i GF-gruppen att skrolla långsamt så jag inte ser namnet på fotografen utan försöker gissa vem det är. Nu är det ju inte så många aktiva för närvarande men en del är ganska lätta att gissa (Du är en av dem jag ofta prickar rätt på :-).
Det är visst och sant att de flesta fotografer är fritidsfotografer med begränsat med tid. Att göra en Koudelka Gipsys låter sig inte göras, eller en Petersen Rågång till kärleken. Eller? Man kanske kan skapa något åt det hållet med lite mindre pretentioner. Jag återkommer gärna till Walter Hirschs Londonbilder, där de enstaka bilderna blir intressanta och spännande därför att det finns ett sammanhang runt dem. Och den sviten är plåtad under knappa 24 timmar.
Och så är det publicerandet. Visst, det är lite för lätt att tryck på knappen. Och vad är det läsarna ser och gillar? I publiceringen ligger ju en hel del kommunikation.
Visst har vi alla privata preferenser. Bildstilar som vi gillar lite extra mycket. Eller något i berättandet. Eller ämnet, miljön och så vidare. Och sånt färgar naturligtvis. Gatufoto kan vara bra av många orsaker, det håller jag med om, men tänk om vi fick se lite mer variation. Det är kanske så att just diskussionen runt fotogenrer så sakteliga kan leda till nya spår, nya vinklar.
Bästa hälsningar Gunnar S
Jag läser den och funderar och läser igen. De svåra orden är viktiga och får mig att fundera över innehållet i bilder.
Att saker är ordnade på något sätt i bilden och kan förstärka, reducera eller helt ändra budskapet är viktigt. Speciellt i en faktabild. Att texten ska ge en ingång i bilden, en ide om varför bilden togs, en orsak eller bakgrund tycker jag är viktigt. Att upprepa det som skrivs i texten i en bild är onödigt. Jag fick höra på fotoskolan att jag var övertydlig ibland. Det är svårt att hitta rätt balans och ett plus att ha någon som "mentor", någon som tittar på bild/text och föreslår ändringar. Lite som bildkritik, någon som frågar varför gjorde du så, vad vill du säga, hur säger du det....
Kan det vara så att man, som fotograf, jobbar med bildfångandet på heltid och därmed har lättare att skapa kontinuitet? Som amatör drar ett projekt ofta ut på tiden då bildfångandet ska ske på fritiden. Det är då lättare att fotografera lite spridda trivialbilder för att få utlopp för skaparglädjen (som sakta dör för att det inte är så intressant).
Jag är inte så kunnig i detta och uppskattar därför det du skriver.
Ha de gott.
Jerry
Bildkritik och det öppna konstruktiva samtalet om egna och andras bilder verkar vara svårt att bedriva på nätet. Man behöver komma in i ett flow av förtrolighet, sånt som man ofta behöver vara i samma rum för att uppleva.
Det är nog viktigt att hålla igång sitt fotograferande med en del trivialbilder också. Så att inte fotolusten rinner bort. Men kanske också hitta något litet projekt, något att berätta om. Man behöver inte vara så ambitiös alla gånger. Nu kommer banbarnet och då blir det plötsligt väldigt svårt att skriva. Jag får kanske plocka fram en kamera och ta lite trivialbilder i stället.
Ha det gott! Gunnar S