Att våga- är det samma som en bra bild?
Soluppgång är man rätt svältfödd med. En långfrukost och en promenad, med termos i ryggsäcken. Och kamera och kikare. Det blir inte så mycket foto och något att se i kikaren lyser med sin frånvaro. Ingen örn, ingen säl. En ensam skrak räcker inte. En rivig västsydväst gäller idag. Snålkall.
Och så rullar diskussionen igång igen om det eviga gatufotot. Kul tycker jag. Men finns det så mycket mer att tillföra? Har jag nåt att tillföra? Nja, det kanske får lugna ner sig vid konstaterandet att det tycks finnas nån slags skiljelinje mellan gatufoto och dokumentärt foto. Fast om man dokumenterar på gatan blir det gatufoto, fast det inte är meningen. Men nån annan tycker kanske det. En bildläsare till exempel.
Gatufoto går i mycket ut på att våga närma sig främmande människor, att våga vara nära och att fånga ögonblicket. Mindre om den bild man i efterhand publicerar, egentligen det ögonblick då bilden blir en bild, ett språk, en kommunikation. Gatufotografi talar ofta om gatan som en teater (där de som råkar befinna sig blir till karaktärer och figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel). Gatufoto blir lätt tekniskt, då den önskvärda närheten förutsätter kortare brännvidder. Kortare slutartider med därtill hörande höga ISO. Längre skärpedjup. Och så vidare, saker som alla finner sina lösningar i teknikaliteter. Som dessutom är jätteroligt att diskutera. Och det här tekniska skaver en aning mot åsikten om att det går att bedriva gatufoto på en enkel utrustningsnivå. Jovisst, det är inte fågelfotografernas mammutobjektiv och övrig utrustning som krävs. Så gatufoto är kanske ett slags fattigmansfotoäventyr, en rimligt billig utrustning borde räcka. Som naturligtvis kan kompletteras med rätt avancerade kameror med höga prestanda, vinklingsbara skärmar, mobil eller fjärrstyrda slutare och så vidare. Men är vi då inte tillbaka på ruta ett? Vart tog idén om det billiga enkla fotografiet vägen? Gatufoto behöver kanske ett nytt manifest. Men hur formulerar man ett manifest som är någorlunda vattentätt? Giltigt? Inte förhandlingsbart. Manifest tenderar till att stängsla in snarare än att skapa möjligheter.
För övrigt, gatufoto på professionell nivå är säkert möjligt, på något sätt. Men hur finner man avsättning för dylikt foto? Som testpilot för nya kameror och ny utrustning, som yotuber, som influencer och liknande. Men köper någon gatufoto idag? Alltså i sådana volymer att det är möjligt att leva på det? Nån som vet?
Min tro är att alldeles för mycket av fotograferandet handlar om det som sker bakom kameran, mer sällan om det som sker därefter. Fast det är klart att fotografer sysslar med det som sker runt bildens tillblivelse. Konstigt annars. Men skicka en tanke till bildkonsumenten också.
( Och hur bildsätter man en sån här text? De senaste månaderna har inte varit särskilt fotokreativa. Det får bli nåt ur skafferiet. Kanske den här, ur kategorien bröllopsfotograf i arbete. Lite smånojsigt tittut bland träd och buskar. Undrar vem som är regissör? Jardin de Japonaise Toulouse. Helt apropos. )
Ha det gott
/ Gunnar S
Hur som helst, gatufoto e en ganska kul och avspänd sport!
Ofta nära fikaställen också! :)
/B
Fuji X100 är väl gatufotots hard core. Mer begränsat kan det väl knappast bli ( Ja, jo det finns väl en del gamla prylar som är lika vassa vad den saken gäller :-)
Ha det gott
När den värsta diskussionen är över kan man bara plocka upp den igen. Det finns också andra ämnen som kan göra samma sak - RAW contra jpg eller svartvita contra färger :-) :-) Men det måste godt vara lite tid mellan tror jag.
Med många vänliga fotohälsningar från Erik/DK.
PS: Fina strandfoton - gillas.
Tack för bildgillande
/Gunnar S