Gatufotografihistoria
Den som följer den här bloggen kan ju tro att skribenten är helt besatt av frågan om gatufotografiets väsen och uttolkning. Och, nej så är det inte. Det är faktiskt fritt fram att fotografera och skildra som man vill efter eget huvud, förutsatt att man inte kränker någon eller begår något brottsligt. Punkt efter det.
Nyfiken farbror. Piazza Camillo Prampolini. Reggio Emilia.
Men jag är lite intresserad av fotohistoria kan inte låta bli att grunna på sånt här, till exempel när uppstod genren gatufotografi. Det finns ett skäl till och det har med läsningen av bilder att göra. Bilder kan så att säga få en "manual" i hur de ska eller bör läsas. Det är nog för övrigt också den "manualen" som kan påverka oss när vi läser äldre tiders bilder tagna i urban miljö.
Sannolikt är det så att genren gatufotografi är rätt mycket yngre än vad man kan tro, men det finns en skillnad mellan USA och Europa, genren uppstår troligen tidigare i Amerika.
Om man gör en liten snabb, högst ovetenskaplig bläddring i svensk fotolitteratur och fototidskrifter så dyker begreppet upp anmärkningsvärt sent. I Aktuell Fotografi 1-88 återfinns ett snabbporträtt om Harry Callahan signerat Rune Jonsson. Där nämns ordet gatufotografi. I tidningen Foto 9 2006, ett reportage om Eric Meola läser man att han fotograferar gatuscener. I Aktuell fotografi årsbok 79, ett reportage om Winogrand skrivet av Ralph Nykvist nämns inte ordet alls. Vilket kan tyckas konstigt.
I tidigare utgåvor av Fotografisk årsbok lyser även där begreppet med sin frånvaro. Vågar man sig på en gissning att gatufotografi som definition uppstår någon gång under 1980-talet första hälft? Och när uppstår den som "instruktion"? Det är högst sannolikt att "instruktionen" eller manualen uppstår ett antal år senare. Den tysta överenskommelsen om hur ett gatufotografi bör se ut. Det kan såklart betraktas som en fråga av kuriosakaraktär. Som jag upprepar med en dåres envishet. Men jag hävdar med bestämdhet att definitionen av en bild styr läsningen mer än själva utförandet. Bilden befinner sig alltid i ett slags limbo mellan fotograf och betraktare. Instruktionen för läsningen finns inte inbyggd i bilden. Den ligger så att säga utanför, i konnotationen och bildens kontext.
Det blir enklare så.
Fortsättning lär följa...
Dina senaste bloggar påminner mig om att jag nån gång måste sätta mig ned och läsa Bystander-boken som handlar just om gatufotots historik.
Mvh
Fredrik
/Gunnar S