Peking nu och då.

Jag var i Peking för sju år sedan och det som jag funderade på nu när jag var här igen var om det hade förändrats något. Det som jag mest tänkte på var nog att det var så väldigt disigt och grått nu. Fick förklarat att det berodde på det varma vädret och bristen på regn, det gjorde att luftföroreningarna stannade kvar över staden. Kom bara regnet så skulle luften rensas och solen ses igen.

En annan sak som förändrats var antalet bilar, det var mycket, mycket fler bilar nu.

Cyklar var det därmot lite färre av men en positiv sak var att elmopeder ökat. Tor inte jag såg någon bensindriven moped.

Många av städarna och gatusoparna åkte omkring på små eldrivna mopeder.

Fast det fanns många som trampade för egen maskin också.

Något som jag inte såg alls för sju år sedan var dessa tungt beväpnade vakter, de fanns lite överallt och det kändes lite obehagligt att se dem.

Ett tag trodde jag att nu var det något allvarligt på gång, terroristhot eller liknande för på en gata var det massor med poliser och polisbilar. T.o.m en Hummer stod det där.

Men det var bara några deltagare i de Asiatiska spelen som skulle lämna sitt hotell.

Bevakningen på stan i övrigt var också stor, inte för att det var Asiatiska spel på gång utan det var så varje dag. Helt utan orsak så kunde personer stoppas och deras väskor gås igenom.

Inte fick man fotografera överallt heller, när jag tog de här bilderna på köerna utanför Förbjudna staden så hörde jag att någon ropade men uppattade inte att det var till mig. Såg sedan på bild två, att det var det nog, för vakten där styr kosan rakt emot mig. Var kanske tur att jag inte förstod det och bara gick min väg.

Jag tyckte att den här porten var så fin så att jag ville ha en bild på den, tänkte kliva upp på några trappsteg som var framför, men se det fick man inte göra. Stå nedanför trappstegen och fotografera gick bra men inte på dem. Det var tydligen viktiga trappsteg för de ledde upp till en flaggstång med kinesiska flaggan på.

Annars var kineserna snälla och trevliga mot oss västerlänningar. Fler än vad det var för sju år sedan kunde också sådan engelska som gick att förstå  och många ville väldigt gärna bli fotograferade. Som den här två, cykelreparatören som satt och väntade på kunder och hans kollega skomakaren som redan hade en kund.

Gammalt och nytt möttes ibland, en modernt klädd ung dam med en lite äldre modell av babybärstol.

Hurtigruten - Girangerdalen

Norgers fjordar är sååå vackra och i mina ögon är nog den vackraste just Geirangerfjorden.

Vad är då en fjord egentligen. Jo det var förståss inlandsisen, som när den drog sig tillbaka, som grävde ut stora fåror och dalar i fjällmasivet. Ute vid havet lämnade isen ifrån sig stora mängder med sten och la där liksom en tröskel som stängde ut det kalla vattnet från havsdjupet utanför och det varma vattnet i skiktet ovanför kunde tränga in i fjorden. Fjordarna är därför oftast isfria på vintern.

På fjällväggarna klamrar sig många jordplättar fast och där ligger det en hel del gårdar, många är nu övergivna men fram till femtiotalet så var de i full bruk. De ligger otroligt vackert och jag skulle nog kunna tänka mig att tillbringa flera månader där, men kanske inte bo där året om.  Ostört läge är det i alla fall.

Den globala uppvärmingen till trots så är det snö kvar långt ner i fjorden och det blir fina speglingar i vattnet där fantasin kan få fritt utrymme.

...och tittar man på bergväggarna så förstår man också var alla sagor om troll kommer ifrån. Nog ser jag ett troll här.

Vi fortsätter in i fjorden och kommer till "De sju systrarna". I dag så rikligt med vatten så det ser ut som om de samlats till en gemensam dans och ser ut att vara bara tre.

På andra sidan fjorden ser vi "Friaren". Han blev så besviken när ingen av systrarna var intresserad så han tog till flaskan. Den syns där ganska så tydligt mitt i vattenfallet. Jag tycker det ser ut att vara en "Absolut".

Ett poppulärt ställe att ta en paddeltur på.

 Vi närmar oss Geiranger.

Till höger uppe på en klipphylla ligger en gård med så högt och brantläge att det behövdes stegar för att komma dit och barnen var fastbundna med rep då de var ute på tomten och lekte för att inte riskera att falla ner i fjorden. Kan var lite svårt att se huset och gården, men titta mitt i bilden så ser man en stuga. Tog bilden så här bara för att visa hur högt upp det var.

Här syns en liten del av vägen upp till gården. Dessa stegar som syns där, de var väldigt ofta uppdragna för reparation när skattmasen kom för att inkassera kravet.

Framme i Geiranger var det en del som for iväg på utflykt för att få uppleva Örnvägen och Trollstigen. De kommer åter till vårt fartyg i Ålesund.

Örnvägen

Vi övriga vänder åter för att få se Geirangerfjoden från andra hållet och nya motiv dyker upp. som den här klipphyllan som ser ut som en predikstol eller kanske ett troll.

Men den moderna tiden visar att inte allt är vackert i Geirangerfjoden numera. Stora fula märken och hål blir det när mineraler ska utvinnas.

Men trots allt så är det det vackra som finns kvar i minnet från turen in i Geirangerfjoden, tur att vi valde sommarrutten för dit in gör Hurtigruten ingen tur på vintern.

Efter att ha plockat upp utflyktsfolket i Ålesund så fortsätter vi till Molde för ett kort stopp. Molde ligger omgivet av 87 snöklädda fjälltoppar och vid hamnen ligger ett lite ovanligt bygge som visar sig vara ett hotell.

Molde blommar.

...och någon frågade i förra inlägget var regnet var, det kommer säkert eftersom de även har ett regnskapskontor. Att det finns sol i Norge det har redan sett.

Inger är i alla fall beredd på regn och på en resa med Hurtigruten så bör man vara rustad för vinterklimat.

Okavanga

I dag bryter vi  upp från vårt trevliga tältläger i Kalahariöknen, för att flyga till Okavangadeltat. Vi startar tidigt men efter vissa förhandlingar med några morgontrötta medresenärer, så får vi sovmorgon ända fram till 5.30.  Allt packas in i jeeparna och så bär det iväg härifrån.

Vi kommer inte så långt för vägen är spärrad av en gnuflock.

Nu gör det inte så mycket för ungdjuren är väldigt söta och även nyfikna, dessutom kan vi runda dem och köra ut i terrängen eftersom marken här är helt stenfri. Därför blir det inga missöden med sönderslagna bilar även om man inte håller sig på vägen.

Det ser ut att bli en fin dag i dag.

Tar de sista bilderna här i Kalahari, vackra och färgrika frökapslar på det här trädet fångar min blick.

Liksom blåkråkan, som sitter i ett träd. Den är så vackert blåskimmrande under vingarna när den flyger och efter att ha försökt i flera dagar att fånga den i flykten på bild, så lyckas jag äntligen.

Vi möter "water boy" som varit iväg flera kilometer för att hämta vatten.

Lejonen är också vakna.

Så kommer vi till grinden till naturreservatet och nu har Bush bar blivit förvandlat till Kalahari café.

Det minglas friskt.

På damerans fanns det här anslaget, men det var ingen som följde uppmaningen och den toaletten var välbesökt av dessa oönskade gäster. Tyvärr var det lite för mörkt och ogästvänligt där inne så jag tog mig inte tid att fota dem. Men tyckte anslaget var lite kul.

Kör nu samma väg som vi kom på, men i bättre väder och lite ljusare. Några lustiga fåglar sprang framför jeepen istället för att flyga  upp och åt sidan.

Kommer fram till flygplatsen före flygplanen, men efter vårtsvinen som verkar gilla värmen i sanden där.

Thuto utför sin vårtsvinsdans och skrämmer bort dem från landningsbanan, de kilar in i buskarna med svansarna i vädret som små antenner..............för en stund, de ger sig inte så lätt utan återkommer ganska snart.

Efter att ha intagit en god lunch och skålat i champagne för Huw, som fyller år i dag, anländer de båda flygplanen.

Nu ska gruppen delas, för de lodger som vi ska till är inte så stora så att alla får plats. Här far den egelska gruppen iväg till Tube Tree Camp och vi tar det andra planet till Jacana Camp. Båda liggger i Okavangodeltat.

Vi flyger över små byar.

Floder och sjöar.

Plötsligt ändrar landskapet både färg och karraktär, det syns tydligt att här är det frodigare.

Vi är framme i Olavangodeltat och det första vi ser efter landningen är ett märkligt träd. Ett korvträd, inget träd att sitta och ta igen sig under, för de där frukterna är tunga och inget som rekomderas att få i huvudet.

Andra typer av spår upptäcker vi här, som de här av babianer.

Landskapet här är väldigt frodigt och vi ser att det finns mycket vatten så det är inte så konstigt. Svårare att tro att det är torrt och brunt här under torrperioden. Vi beger oss direkt mot vår camp.

Men när vi kommer till båten som ska ta oss över till själva campen, får vi höra ett rykte om att en lepard med byte har setts inte så långt därifrån. Raskt in i bilen igen för att försöka hitta det.

Men mer om den jakten i nästa inlägg. Men först en kartbild av var vi är nu. Den oranga linjen är dagens flygsträcka.

Termiter och Cheetah

Den här eftermiddagen får vi en föreläsning om termiternas liv och leverne.  Mycket intressant och det är helt otroligt hur de bygger upp och sköter sina samhällen. Så efter den här föreläsningen ser jag på termitstackarna med vördnad.

Termiter är insekter, lever som myror och liknar myror men är inte besläktade med dem. Termitstackarna bygger de av jord, lera, cellulosa, saliv och ibland även djurspillning. En del stackar kan bli 700 år.

De har ofta 1 km. ner till grundvattnet och går ner dit för att hämta fuktiga sandkorn. Termiterna är oftast vita, nästan genomskinliga och visar sig inte i dagsljus. Om drottningen dör så dör hela samhället ut. De har ett väldigt invecklat och inteligent samhälle, odlar t.ex svamp i stacken och kan öppna och stänga skorstenen på stacken efter behov.

Det här är ingen myrvarg, ser mer ut som en guide som leker kurragömma. Fast jag vet inte vad Adam sysslar med.

Han är kanske på spindeljakt.

Den spindeln var stor.

Under tiden som vi har studerat och lärt oss massor om termiterna så har Thuto varit på gepardspaning och det med lyckat resultat. Vi hoppar snabbt in i bilarna och det visar sig att inte så långt ifrån där vi var,  hittar vi en gepard.

Hon är så vacker, kommer vandrandes i det höga gräset går ut mot oryxerna som står och stirrar på henne när hon kommer. Alla bara står där avvaktande, de har tydligen lärt sig det som vi fått inpräntat i oss "Spring inte".   Geparden gör ingen ansats att jaga dem heller, hon vandrar iväg och fram till skuggan under akaciaträdet.

Där lägger hon sig ner och jag tror att det var allt hon ville visa upp av sig i kväll.

Men det kan vara hungern som suger i magen för efter ett tag reser hon sig upp och vandrar ut i solen som nu är på väg ner och ger oss ett mycket behagligare ljus att fotografera i.

Se så smidig och vacker hon är, en riktig skönhet.

På andra sidan om bilen kikar de här små rävarna upp ur gräset.  Batear fox, vet inte om de har något svenskt namn men det borde bli fladdermusörnonräv.

Vår vän Cheetah vandrar vidare och vi beslutar oss för att inte följa efter och störa henne i jakten. Ser hur hon sätter sig ner och med våra mänskliga ögon ser det nästan ut som om hon njuter av solnedgången, men det troliga är att hon spanar in några strutsar lite längre bort.

Vi avlägsnar oss och öppnar Bush Bar igen.

Sedan åter till campen där det blir grillafton.

Örnen landade igen

Även en örnsafari har ett slut, jag skulle nog ha velat stanna där i  Lauvsnes längre, men nu är jag hemma igen.En helt fantastiskt upplevelse var det att få se dessa örnar. Skulle till och med kunna nöja mig med att bara få se dem, men varför göra det när det går att fotografera också. Ett minne som jag kommer att bevara för resten av livet.

Trött är jag visserligen, för det blev sena kvällar med mycket bilder och trevligt prat och inte att förglömma Brutus genomgångar i Workshopen och Bos mat. Sen mycket tidigt upp på morgonen för att hinna till gömslet och sitta där i lugn och ro innan det blev ljust och förhoppningvisörnarna skulle komma på besök. De gjorde de dessutom och varje dag till och med.

Sen satt vi där i mörkret och väntade, lite viskande småprat och jag vet inte vad Brutus Östling hade för exemplar av Canon 5D markII, med den underliga förvaringen av kamera och batteri innanför byxorna. Är det brukligt för den modellen? Den får man föda fram bilderna med, riktigt konstnärligt . Batteriet la tydligen av hela tiden vid filmning. Smittade också för även jag fick error i min kamera när jag tog den här bilden.

Det går att värma den medelst blåsning också. Bilderna och filmen blev dock ingen blåsning.

Sen var det tålmodig väntan, vissa dagar kom örnarna tidigt och tog sig en snabb frukost och kom inte tillbaka mer den dagen, andra dagar var det lång väntan innan det var matdags för örnarna och då kunde man fördriva tiden med att fotografera småfåglar, som de här. Inte så dumt det heller. De som inte somnade förstås(se gårdagens blogg).   Nötskrika   

Kråka.

   Skata

Men så plötsligt, som från ingenstans, så var den där. Kungsörnen kom som om den var nedsläppt från himlen.

Redo för lite mat.

Ripa smakade också gott

Men det var inte lätt att hålla balansen och stå kvar på en liten ripa. Undrar om inte det här är den som får bli dagens bild.

Vingligt och flaxande, sen damp den ner på backen och stod där och såg tämligen förvånad ut och inte helt olikt en tupp. Men upp igen för att äta sig riktigt mätt.

Inte så lätt att hänga med med kameran heller när en sådan stor fågel får för sig att ge sig utav. Här säger den tack och farväl för den här dagen och också för vårt besök i örnarnas rike, vägledda av Brutus Östling. Tack Brutus för allt du lärde mig, jag ska försöka förvalta det väl.

Så till slut, en till bild på gömslet eftersom Arne ville se hur det ser ut.

Och så lite workshops med Brutus Östling.