9. Teotihuacán eller Platsen där män blev gudar

Mexiko består förstås inte bara av Mexico City så i dag tänkte vi ta en liten utflykt till Teotihuacán, det är inte så långt dit utan det ligger 4,5 mil utanför stan. Teotihuacán betyder "plats där gudarna föddes"  och återspeglar den aztekiska tron att gudarna skapade universum här. Det började troligtvis byggas 600 år före Kristus och under sin storhetstid uppskattas ha varit den sjätte största staden i hela världen.

Eftersom vi är de enda som bokat en engelsktalande guide har vi turen att få en egen bil och egen guide. Första uppehållet blir redan inne i stan för även här har det funnits pyramider. Tyvärr så tyckte inte spanjorerna att de var något som man skulle bevara utan tog sten från dem för att bygga katedraler och hus. Vissa rester finns dock kvar och på den här platsen kan man se tre olika epokers byggnader. Den  kallas för "Tre kulturers torg".

Vi fick också en kortfattade redogörelse över hur det gick till när Hernán Cortés kom, hur han blev mottagen som en kung eftersom aztekerna trodde att han var en reinkarnation av guden Quetzalcoatl som astrologiska tecknen hade förutspått skulle återuppstå just det året som Cortés kom. Cortés blev överöst med guld och ädelstenar, och som guiden sa, de fick även kvinnor.

Fast Hernán Cortés var en otacksam gäst som återgäldade gästfriheten med att erörvra landet och avrätta många azteker.

Men vi lämnar historien om Cortés och åker vidare ut mot pyramiderna, vi far motorvägen norrut och ser hur stor Mexico City med förorter är, här bor c:a 24 miljoner innevånare. Det byggs dessutom hela tiden. Vår guide berättar att de som byggt här ute; här där bosättningen klättrar upp utefter bergen, har byggts utan tillstånd och de hade varken vatten, el eller avlopp i dessa områden, men det ville de så klart ha men fick inget gehör från stadens beslutsfattare på sina krav. Då tog de och blockerade motorvägen helt enkelt och vipps så fick de igenom sina krav.

Strax före pyramiderna blir det obligatoriska stoppet vid ett hantverkscenter.

Ett intressant besök för vi fick se hur de tillverkade vackra föremål i en mycket vacker och dyr sten som skimrar i många färger.

Vi fick även en berättelse om kaktusar och hur de användes i det dagliga livet förr i tiden.

Sedan var det dags för dagens höjdpunkt, besöket vid sol- och månpyramiderna. Vi börjar i den delen som antagligen var bostäder för präster och liknande.

Här finns några välbevarde föremål och väggmålningar kvar att beskåda, som den här jaguaren.

En vacker örn.

Även rinnande vatten och bad hade de, här kunde man ta ett bad där vattnet värmdes upp med hjälp av varma stenar.

Men det mest imponerande var när vi kom fram till pyramiderna. Här har vi Månpyramiden.

Åt andra håller på "Dödens gata" ligger Solpyramiden.

Det är pampiga byggnader. Solpyramiden är den tredje största pyramiden i världen. Det var lite frestande att klättra upp på den.

Ända tills vi såg kön dit, vi var inte de enda som var här och det skulle ha tagit hela dagen att forsera den kön.

Dödens väg är också välbefolkad både med besökare och även av försäljare. Klart man måste införskaffa Aztekernas kalender. Gatan är 2,5 km lång och har fått sitt namn på grund av den felaktiga  tron att de byggnader som kantade vägen var gravar.

Vid Månpyramiden är det ingen kö, där kan vi springa upp eller göra som de flesta, kravla upp.

Vi är på ganska hög höjd här (Mexico City ligger på 2.240 m.ö.h) så lite flåsigt blir det att gå upp dit. Skönt att stanna upp och fota lite och pusta ut.

En svalkande vind fläktar lite och vi har en fin överblick över Dödens väg här upp.

På väg tillbaka till vår bil botaniserar vi lite bland alla souvenirförsäljare.

Tillbaka inne i stan kör vi förbi en märklig byggnad som verkar övergiven. Det är alldeles riktigt, för här höll en bank till men vid den stora jordbävningen 1985 så blev huset så förstört så det inte ansågs lönsamt att renovera. Nu står det som ett minnesmärke efter jordbävningen.

Det finns många tolkningar av vad Mexico betyder. Den vackraste tolkningen fick vi av vår guide Martinés. Han berättade att det var ett gammalt namn på ett insianstamspråk och betydde ungefär;  Månens strålar reflekterar sig i sjön.

En förlorad värld och Fish and Chips.

Dags för ett besök i boken och filmens värld, vi beger oss till Castle Howard där TV-serien och även filmen "En förlorad värld" är inspelad. Här har släkten Howard bott i över 300 år.

Det är ett enormt bygge med inte bara ett slott utan hela landskapet runt omkring är mer eller mindre skapat för att få ett så sagolikt utseende som möjligt. Vi börjar i trädgården och går först in till rosenträdgården. Idegranshäckarna är välklippta och det som  klipps bort hämtas sedan för att bli till cancermedicin.

 Nu är de flesta rosor överblommade men här är ändå vackert.

När vi kommer fram till fontänen där Atlas balanserar med världen på sina axlar, känns det som om man bör kasta sig i skydd i närmaste bunker, men det är bara Royal Air Force som är ute och tränar.

Allt känns storslaget och överdådigt här, enorma byggnader och en park som nog kräver åtskilliga trädgårdsmästare. Jag tror att även rödhaken i busken bredvid mig tycker att det här är en vacker plats men lite väl mycket för bara en familj. Men dagens familj, som bor här, använder bara en del av slottet och delar med sig av all prakt så även jag får se det.  Det finns t.o.m ett eget mausoleum på egendommen.

Även om mycket av landskapet är skapat av människohand så måste jag medge att de lyckats väldigt bra, för visst är det vackert här.

Snart öppnar de slottet så att vi får gå in och titta, där inne får jag inte fotografera, men de här två är så söta så jag kan inte låta bli att titta på den lilla flickan som kämpar med Peppe som inte vill som hon vill.

Fick en fin tur igenom slottet, fick höra att de hade en byrå gjord av den svenske möbelsnickaren  Christopher Fuhrlogh och vad jag inte visste var att Frederick den 5: e Earlen var en så skicklig konstnär. 1940 härjades slottet av en brand, inkomster från filminspelningen av "En förlorad värld" gjorde att de nu har råd att restaurera slottet.

Kommer ut i parken igen och möts av ett vildsvin.

Påfågeln är levande.

 Åker vidare och far genom landets största hedlandskap, jag såg inte till Baskervilles hund ute på heden. Bara en hel del får.

Vi kör nu till Whitby ute vid nordöstkusten. Känt för skeppsbygge och valfångst på 1700-talet och numera även fiskeindustri. Vi stannar vid ruinen från Whitby Abbye

och tar de 199 trappstegen ner till staden.

Whitby är tydligen en hundvänlig stad, jag har aldrig sett så många hundar i en och samma stad.

Dags för lunch och vad ska man äta i en kuststad om inte Fish and chips. Svårt val om det ska bli  haddock eller cod i dag.

Var hungrig så jag kunde inte hejda mig från att provsmaka innan kameran kom fram.

Stärkt av maten blev det en runda i staden.

Fin strand men lite för kallt i vattnet för ett dopp i dag. Undrar om det är kapten Cook som far iväg med sitt skepp där ute. Kanske är Linnélärjungen Danile Selander med ombord för att komma ut i världen för att jaga växter.

Här finns även ett Draculamuseum, som jag inte rekomenderar något besök i. Kändes som bortkastade 6 pund.

Jag skulle ha valt någon annan än en mås som parkeringsvakt till min bil, den här bilägaren fick sig ett rejält jobb att få ren bilen efteråt.

Att Whitby är en fiskestad var det ingen tvekan om.

Här finns mycket mer att berätta om och visa men nu drar vi vidare det blir nog  "Tillbaka till Aidensfield" och Gottland eller var det Goatland

Lhasa, Jokhangtemplet och Barkhor.

Efter middagen i går kväll var jag så trött att det bara var sängen som hägrade.

Vårt rum var trevligt, lite svalt var det, men det var bara skönt. Jag somnade ganska omgående när jag lagt mig men vaknade vid midnatt av att någon knackade på dörren. Jag hoppade upp och öppnade och där stod en flicka med en stor vit manick som hon bar in i vårt rum. Hon pluggade in den i stickkontakten och varmluft började strömma ut ur manicken. Jag drog raskt ur stickkontakten igen, vill inte ha så varmt i sovrummet.

Vaknade vid sju till en ny spännande dag. Har sovit ganska oroligt och aptiten den lyser fortfarande med sin frånvaro. Som tur var fanns det frukt vid frukosten. I dag ska vi börja med ett besök i Jokhangtemplet och Barkhorgatan. De ligger inte så långt från vårt hotell, dit kan vi ta en promenad.

Jokhang är ett buddhistiskt tempel. Grundades av kejsar Songtsän Gampo på 600-talet. Tibetanska buddhister betraktar det templet som det allra heligaste i Tibet. Från början var det avsett för att inrymma en buddhabild i rent guld som Songtsän Gampos  nepalesiska gemål hade med sig som hemgift.

 Templet lär vara byggt på en igenfylld sjö, i den sjön, ska enligt sägnen  en demon ha bott och att ett tempel måste byggas över demonens hjärta för att blidka den. Templet innehåller ett stort antal rum som är tillägnade olika gudomligheter och andra heliga personer och djur. Där inne får jag inte fotografera och det var så skumt så utan blixt hade det varit svårt att få någon bild.  Utanför gick det bra att fotografera. Under kulturrevolutionen förstördes många tempel och kloster i Tibet, men är nu renoverade och återställda.

Torget utanför templet är fullt av pilgrimer som prosterar genom att lägga sig raklång med pannan mot backen, ju fler gånger  desto bättre karma får man.

Andra vandrar medsols runt templet, varv efter varv i en s.k. kora innan de ställer sig i kön för att få komma in i templet.

På de öppna platserna utanför templet har många lagt ut sina bönemattor där de utför sina ritualer.

Kön in i templet syns längst bort till vänster i bilden ovanför. Vi, betalande turister, fick gå in bakvägen och slapp den kön. På väg in satt de här två personerna och putsade på silverföremål och folk kom fram och gav dem pengar. Vet inte varför men gissar på att de som putsade ökade på sin karma och de som gav dem pengar också gjorde det för att öka på sin karma inför nästa liv.

Pilgrimerna hade växlat till sedlar som var värda tio öre, de hade stora tjocka buntar av dessa sedlar. Överallt i templen och klostren la de pengar som offer.

 Kön in till templet är lång.

Uppe på templets tak har man utsikt över Barkhortorget och ända bort till Potalapalatset.

Träffade på en tempelkatt också.

Nu är det dags att göra som pilgrimerna, ta en runda på Barkhorgatan. Bönekvarnar snurras och folk går varv efter varv.

De gifta kvinnorna har vackra färglada förkläden på sig.

Inte bara vuxna  går här, hela familjer är på pilgrimsfärd.

Många har sina allra vackraste dräkter på sig.

Böneflaggor viras på pelaren som står på Barkhortorget.

Utefter hela Barkhorgatan huserar försäjare av allehanda slag.

 Fick veta innan vi började vandringen, att slaktarna inte tyckte om att bli fotograferade, gissa vilka som var populärast att försöka få med på bild.

Jakkött till försäljning, eller varför inte kalasa på ett helt huvud.

Jaksmör var ocksåväldigt gångbart, förutom att använda det till mat och jaksmörste, offrades det stora mängder av det i templen.

Jag tycker att mönstret som blev på smörklumparna, när man delade dem, såg ut som händer.

Mycket som jag aldrig sett eller hört talats om fanns till försäljning här.

Som torkad jakost.

Eller det här som jag inte vet vad det är för något.

En liten tiggarflicka kom fram till mig, hon fick en liten leksak, och blev så här glad.

Är det någon som behöver nya tänder, här är det bara att välja.

Så här vackert leende kan man få då.

Träffade också på en glad skomakare.

Ingen vuvuzela men de skulle nog kunna fungara att tuta i även på fotbollsmatcher.

Här inne kan man köpa sig lite undermedicin, de säljer caterpillar.

Caterpillar är en slags parasitisk relation mellan en svamp och en larv. En larv som lever på den tibetanska platån. Den plockas för hand ute på tundran. Ett läkemedel som sägs fungera mot de flesta krämpor. Den är väldigt dyr.

Fast jag tycker att de här grönsakerna ser betydligt smakligare ut.

 Nu är det dags för lunch för oss, den ska vi äta här inne. Där såg det mer ut som en möbelhandel, men högst upp serverades det mat.  Jag som tappat aptiten upptäckte att de hade pommes frites, det klarade jag av att äta.

 Men nu hade vi tappat bort Lars. Hoppas vi hittar honom innan vi ska till Seraklostret i eftermiddag.

Förbjudna staden och tågresan mot Tibet börjar.

Så var det dags att bege sig till Förbjudna staden. Där finns så mycket att se att det knappast räcker med ett besök för att hinna se allt. Området är på 720 000 kvatratmeter, har ca. 800 byggnader och 9.000 rum. Palatset kallas för Förbjudna staden eftersom endast kejsarfamiljen och medlemmar av hovet hade tillträde dit. Kineserna kallar palatset för Gugong (Det gamla palatset).

Stefan, vår reseledare, berättar lite om Förbjudna staden innan vi går in och genast samlas tiggarna runt omkring oss.

Vi får våra biljetter och går in genom den pampiga 38 meter höga Wumen. Den syns bakom Stefan. Men kom nu så går vi in i genom den porten. Går in över "Den inre gyllene floden". Vi går över den mittersta bron som var reserverad för kejsaren. Över den floden, som numera inte ser så gyllene ut, går det fem mycket vackra marmorbroar.

Här inne i palatset är det stort, vackert och överdådigt. Tre ceremonihallar ligger nu på rad framför oss, de är uppförda på en plattform av marmor. Det här är Den yttersta harmoniens sal, där inne står draktronen.

Längs sidorna står byggnader som användes som verkstäder, bibliotek, studierum och liknande. Utsirade marmortrappor leder ner till dessa.

Med så många träbyggnader behövdes det brandsläckare och det fanns det många, inte de vi är vana vid utan stora behållare för vatten. De stod utspridda över hela området. Vackert dekorerade och numera blankslitna efter alla händer som ville röra vid dem.

Vi går vidare genom nästa port

och upptäcker att en i sällskapet fattas. Vart har Ingemar tagit vägen? Han syns inte till och dyker heller inte upp när de ropar efter honom i högtalarna. Stefan och vår kinesiske guide David ser lite förbryllade ut, tänk om vi inte hittar honom innan tåget går i kväll. Fast alla ser inte lika bekymmrade ut.

Vi fortsätter att utforska palatset en stund till och allt måste fotograferas.

Den mäktiga stenreliefen i vit marmor med ett konstverk föreställande nio drakar får vi inte missa. Den är uthuggen ur ett enda marmorblock som är 16 meter långt och väger 200 ton. Stenen är ditforslad i ett enda stycke från Fangshan utanför Peking, dragen av 1.000 hästar och mulor, vintertid över en speciell isväg. Stenen och drakarna fick inte vidröras av någon och straffades med döden om man gjorde det.

Längst norrut ligger kejsarens trädgård där finns mycket blommor och fina miniatyrlandskap. Gångvägarna är täckta av mönster med små stenar. Undrar hur många fötter som trampat på de här stenarna?

Utanför Norra porten hittade vi Ingemar. De här poliserna behövde inte hjälpa till att leta. Vi frågade om vi fick fotografera dem och de sa nej, men då hade jag redan gjort det.

Nu är det äntligen dags för oss att bege oss till järnvägsstationen och påbörja vår tågresa upp till Lhasa. Tur att vi har en kinestalande guide med oss, för på den här skylten var det inte lätt att hitta till rätt perrong.

Vi var inte de enda som skulle ut och åka tåg i kväll.

Nu är det dags att ta farväl av vår kinesiske guide David och se om resväskorna kommit till rätt perrong.

Väskorna var där och vi krånglade oss in på tåget med dem och letade rätt på vår kupé.

Kinesiska tåg har inte första och andra klass, utan de delas upp i soft sleeper och hard sleeper. Vi hade tur som fick soft sleeper där fyra personer delar på en kupé, i hard sleeper delar sex personer på samma utrymme. Men det var ganska så trångt ändå med fyra personer med handbagage och fyra resväskor.

Men finns det hjärterum så ordnar sig allt och när sedan Stefan kom med en flaska rött för oss att dela på så blev stämningen ändå varmare.

Nu har vi 48 timmar och 4.064 km ombord på det här tåget framför oss. Som högst går tåget 5.072 m.ö.h Ska bli spännande men nu är vi trötta och kryper till kojs.

Hotellbyte och Himmelens tempel

I dag är det dags att byta hotell för nu kommer de övriga i vårt resesällskap. Vårt nya heter Jianguo Qianmen Hotel. När vårt resesällskap för den kommande resan kom upptäckte vi att där var två bekanta med också. Veine och Lars som var med på vår Kinaresa för sju år sedan. Ibland är världen bra liten.

Det här hotellet ligger nära Himmelens tempel och på väg till den parken som templet ligger i så upptäckte vi att det även låg nära gamla hutonger

och en lite större marknadsplats.

Dit styrde vi stegen och där fanns det mycket att fotografera och se. Det första jag såg var en man högt uppe i en stolpe.

Han satt där uppflugen och lagade något. Såg lite osäkert ut.

Kina har inte samma regler som vi när det gäller att sälja kött, överallt så ligger köttet helt öppet och ingen kyldisk heller. Bara en liten röd sak som snurrar ovanför köttet för att hålla flugorna på avstånd. Det är den som syns framför  ansiktet på försäljarskan och en till bakom kunden.

Färskt var det nog för färskare än så här kan det säkert inte bli. Den här hönan traskade fortfarande omkring.

Mer kött och kryddor.

Fisken var det tydligen inte lika noga med, den låg oftast direkt på backen eller med en bräda eller plast under.

Det här tror jag är gallblåsor, vet inte vad de används till. Någon som vet?

Äta lunch går bra även här.

Fanns många serveringar.

Kanske fågel till middag i dag, eller en fågelklo?

Men det salufördes inte bara mat, ett tandläkarbesök kan man passa på att göra ute på gatan. Tänderna fick jag inte fotografera, men tandläkaren och hans patient gick det bra att fota.

Trångt och rörigt på den gatan, tror inte att jag skulle ha velat vara tandläkarens patient där.

Men nu går vi bort från hutongerna och till den stora och vackra parken som Himmelens tempel ligger i. I dag var det en stor orkester som spelade dansmusik och många var där för att dansa. En del tog ut svängarna ordentligt.

TianTan, som tempelområdet heter på Kinesiska, byggdes under Mingdynasin och det tog 14 år att bygga. Två gånger om året bars kejsaren hit för att be om goda skördar. Den här  byggnaden är bönehallen där kejsaren bad. Den är cirkelformad och 38 meter hög, helt byggd  i trä.

 Sedan följer vi en lång marmorgång över till Ekomuren. Där kan man prata med varandra även om man står långt ifrån. Fast i dag var det så mycket folk där och så mycket sorl så det var svårt att höra något annat än sorlet.

Vi tittade på det här gamla trädet, Nine-Dragon Jupiter, i stället. Blankt av alla händer som vill känna på det. Det trädet är över 500 år gammalt.

På kvällen när vi åkte iväg på välkomstmiddag så regnade det, äntligen sa vi, för nu kan vi hoppas på att diset försvinner och att det klarnar upp tills i morgon då vi ska till Kinesiska muren. Men nu ska det bli Pekinganka och det är gott.

Gott var det och mätta och belåtna drog vi oss tillbaka och hoppas på klart och fint väder i morgon.