Snart dags för safari

Eftersom vi reste till Namibia några dagar före de övriga i gruppen så fanns vi redan på plats när de anlände. Spännande att se vilka våra blivande medresenärer var.

Välkomstkommiten var på plats, t.o.m hundarna var där för att se vilka som kom.

Vicki filmade det hela

och Brian tog det lungt med en drink.

Efter en kort vila blev det en tur ner på stan för lite shopping.

Innan kvällens middag presenterade våra lokala guider, Festus och Douw,  planerna inför safarin i Namibia. Därefter avnjöt vi  en härlig middag där huvudrätten var lagad på det inhemska köttet kudu.

De som hade rest i ca 30 timmar hade inga problem att somna den kvällen även om det nu var spännande att komma iväg på safarin.

Jag vaknade som vanligt till fågelsången och även en överraskning. Olive Grove grattulerade på födelsedagen med champagne i vackra glas. Efter frukost så packade vi våra prylar, de och även vi packades in i våra specialdesignade Land Rovers.

 Fast speciellt packat blev det inte, gott om plats så att alla fick fönsterplats. Bra om man ville fotograf                   Vicki filmade det hela

Genomgång av dagens resrutt.

Olive Groves ägare Roger vinkade farväl. Ser han ledsen eller lättad ut?

Så är vi äntligen på väg.

Windhoek

Vaknade redan före soluppgången och låg och lyssnade på fågelkvitter och hur staden också vaknade. Åt en god frukost i afrikansk stil och tog sedan en promenad.

Här är köket där all god mat på Olive Grove tillagades.

Windhoek, vi fick lära oss att det ska uttalas som Winthock, fast på det lokala spårket nama-damara: /aë//gams, där snedstrecken är klickljud, trots intensiv övning så lärde jag mig inte att få fram dessa klickljud på rätt sätt. Windhoek är ingen stor stad 313.000 innevånare. Den vackra stenkyrkan besökte vi och även några museum som visade afrikansk historia.

Stenkyrkan

Fick också en förklaring till varför vi inte såg några brevlådor vid husen, posten hämtades tydligen i dessa postboxar som var utplacerade inne i stan.

Innan jag for hemmifrån läste jag i tidningen att den största smittspridaren i samhället var handtagen på kundvagnarna och det var tydligen fler som läst det och tagit fasta på det och även gjort något åt problemet.

Vi fick information om att brottsligheten inte var så stor, men det kanske är i förhållande till hur den är i Johannesburg och Sydafrika, för nog fick vi intrycket av att det gällde att skydda sin egendom. Alla hus var inhägnade av höga murar med elstängsel, taggar eller glaskross på krönet.

Mycket vakter fanns det på många ställen även vid bankomaterna, så vi kände oss trygga.

På alla tomter var det dessutom en eller flera hundar som vaktade. En del väldigt söta och nyfikna, men klappa vågade jag inte.

Fast intill en tomt såg jag något väldigt gulligt, tyvärr var de väldigt skygga och brukar inte vara så lätta att få syn på. Det stora objektivet med stabilisator var hemma på hotellet men jag tror att man kan se lite av dessa klippdassie ändå.

Åter tillbaka på Olive Grove fick vi höra att det var inga säkra områden vi promenrat runt i, ett engelskt par hade strax innan blivit rånade, de hade inte följt rådet om att inte ta med handväska och blev av med reskassa, kreditkort, pass och kamera. Inte så underligt att engelsmannen som sitter där i matsalen och ser tämligen bedrövad ut.

Ägarens tre charmiga hundar var duktiga på att tigga och det ser ut som en av dem var ganska framgångsrik på det, trots vädjan om att inte mata dem.

När vi sedan efter en innehållsrik dag kröp till kojs så fann vi små söta meddelande på sängarna.

Mot Afrika

Nedräkningen är över och nu drar jag mot sydligare trakter. Tre veckor i Afrika ska bli riktigt spännande, inte något av de vanliga resmålen som jag brukar dras till, men omväxling kan vaar kul. Kanske hittar jag pingviner även där, pälssälar lär det finnas på Skelettkusten iaf.

Återkommer med reseberättlese efter hemkomsten,eftersom jag inte kommer att ha någon internetanslutning där jag är.

Våga leva tills du dör.

Minns inte vem som har sagt det men det är ett citat som jag läste för många år sedan och faktiskt tänkt på ganska ofta. Just det att man inte ska dra sig för att göra saker man inte vågar av olika orsaker. Tänker på min mor som var lite sjuklig de senaste åren hon levde men efter att jag berättat om dessa ord ändå vågade iväg på de resor hon ville göra även om hon riskerade att bli lite sämmre.

Varför vänta och se, man får kanske aldrig chansen senare och om man nu dör på sin sista resa så hade man nog bra mycket trevligare än att gå hemma och vänta på att livet ska ta slut. Behöver ju inte bara vara resor förståss, men eftersom jag nu tycker att det är så väldigt trevligt med resor så är det väl det jag först kommer att tänka på.

Var förra sommaren på en resa med en isbrytare till Nordpolen och blev då bekant med ett genontrevligt par.

Här en bild på dem vid 90 grader Nord.

Hugh och Elsie Chang, de var då 91 och 92 år (måste nog säga unga) Hugh fyllde 91 på resan och blev firad med tårta och sång. Glada och possitiva människor. På resans sista dag så bjöd de oss alla till USA för att fira deras     65:e bröllopsdag.

Även den här bilden är tagen vid geografiska Nordpolen.

 Jag kunde tyvärr inte åka dit men vi fick rapport om festligheterna via mail. Fick då också veta att de planerade en tripp till Sydpolen.

I dag kom det ett mail, inte lika roligt nu som det förra.

De hade påbörjat sin resa till Sydpolen, men först ett uppehåll i Venezuela innan de skulle fortsätta den spännande resan mot den sydliga kontinenten. Där hände det något och de omkom i en olycka där.

Citerar Chris som sände mig mailet och instämmer i hennes ord."Hugh and Elsie were an inspiration to everyone who met them; their zest for life, adventurous spirit, and ability to maintain a strong relationship for so many years were extraordinary. I fully expected to be dancing at their 70^th anniversary party in five years! But, it was a comfort to know that they are still together; it would have been hard to imagine either without the other after 65 years together."

Trots det sorliga beskedet så är det kanske en liten tröst att ingen av dem blev lämnad ensam efter så många år tillsammans. Sänder dem och deras anhöriga en tanke.  De gjorde just det som jag tänker på i rubriken, Vågade leva in i det sista. Inte många som drar iväg till Sydpolen vid 92 och 93 års ålder.

Helsingfors strömmingsmarknad

eller Helsingin silakkamarkkinat.

Den marknaden har funnits ända sedan 1743, då hölls den vid Mikkelsmäss den 29 september men flyttades 1819 till början på september.

Priset på fisk var speciellt viktigt på den marknaden,  för det bestämde priset på saltfisk i hela landet ända fram till 1800-talets slut. Fisk och andra skärgårdsprodukter var mycket efterfrågade för Helsingforsborna på den tiden.  På somrarna var det lätt att få tag på fisk, men på vintern när isen låg och båtarna var infrusna kom det ingen färsk fisk dit. Därför var de tvungna att på hösten, köpa saltfisk för hela vinterns behov. fiskeperioden tog slut vid Mickelsmäss och då hölls strömmingsmarknaden.

Då och även nu så kommer båtarna in från skärgården, lägger till vid kajen och sätter upp sitt lilla stånd i fören eller aktern på  båten.

Där man kan köpa en massa godsaker.

Inte bara fisk, svartbröd är ett måste också.

Även icke ätbara produkter är till salu.

Den här mannen sålde mynt och medaljer

Och så frukt, bär och grönsaker förståss, i ett färgsprakande sortiment.

Ingen behövde gå hungrig heller.

Bara att slå sig ner för en matstund i det strålande höstvädret.