Australian cattledog och en nostalgitripp

En sex veckor gammal tuffing med en liten rosa tunga. Den bedårande valpen döljer också ett helt gap med sylvassa tänder....ändå helt oemotståndlig. 

Efter min resa till Porto var jag åter på jobbet och på måndag eftermiddag/kväll åkte jag till en gammal kursare och numera kollega som har en kull med Australian cattledogvalpar.  

Enligt svenska kennelklubbens hemsida tillkom rasen omkring 1840 i Australien genom korsning av skotska släthåriga highland collies och den inhemska vildhunden dingo. Boskapsskötarna behövde hundar som kunde hantera de vilda eller halvvilda boskapshjordarna. Man fick fram hårdföra hundar som tålde ansträngning och hetta och som hade dingons sätt att arbeta tyst. 

Eftersom det är  Australiska vallhundar hade jag tagit med lite rekvisita till vår fotosession bl a ett par Blundstone arbetsboots. Valpen gör sitt bästa för att sätta tänderna i mina kängor. Det här är skodon som numera går att köpa på såväl Lantmännen som modeskoaffärer och mitt nyaste par är köpta i Sverige. Det här är dock precis samma typ av boots som jag bar varje dag då jag jobbade på en gård i Australien i början på 90-talet.  

Jag hade också tagit med min gamla luggslitna Akubra hatt som jag fick ärva av min chef "Down under" och bar varje dag när jag jobbade utomhus. Valparna var måttligt intresserade av hatten och bootsen visade sej vara mest intressanta på undersidan. Jag hade visst trampat i något smaskigt som fastnat mellan räfflorna (dvs fågel-, häst- eller koskit). 

En valp gav sej i alla fall på hatten.

För att sedan ta ett jätteskutt vidare mot andra sevärdheter på altanen.

En annan valp tyckte att fotoutrustning var mycket roligare än gamla boots och en hatt. Den här hade jag ju kunnat stoppa i väskan och ta med hem...fast den var redan såld.

Som ni nu kanske har sett förekommer de i två olika färger, röd och blå (den mörka). 

Det här är en "blue heeler" eller i alla fall en blivande "blue heeler". Rasen kallas "heelers" för de vallar genom att nafsa boskapen i bakbenen. De små dingoliknande hundarna fick rykte om sig att vara oöverträffade som vakt- och vallhundar. Första rasstandarden i Sverige godkändes 1903 av kennelklubben.

Jag jobbade på en gård med mest får och där hade man valt kelpie som vallhund istället. De var inte så hårda och fungerade bättre då man skulle valla t ex tackor med lamm. När jag skulle flytta gårdens nötboskap valde dock hundarna att dra hem och jag fick jobba själv med att få en flock kor, kalvar och deras jättelika pappa att korsa en pytteliten ström med vatten. De ville absolut inte bli blöta om fötterna...

Min kollega ville gärna ha bilder på alla fyra valparna då de stod uppställda, lite halvhyfsat i alla fall. Hur får man en sex veckors valp att stå stilla? De fick stå på min gamla oljerock men det var ändå en kamp att få bilder på dem. 

När den blir vuxen är mankhöjden för hanar är 46–51 cm och tikar 43–48 cm. Det är en kraftig, kompakt och robust hund som samtidigt är smidig. Jag mötte flera tuffa cattledogs i Australien bl a Monty och Cap (egentligen Montague och Capulet, Romeo och Julia alltså). Första gången jag svängde in på deras gårdsplan kunde jag inte kliva ur bilen förrän jag blivit "presenterad" av deras husse och godkänd. Nästa gång visste dom att jag var OK.

Det finns inga bilder på tiken till valparna men hon var förstås hemma och jag träffade henne i köket innan fotosessionen. Hon kände inte mej och var mycket vaksam. Jag fick muta henne med godis och hon accepterade att jag satt i köket. När vi skulle fota var det enklast att inte ha henne med för hon hade varit överallt och vaktat sina småttingar. Det var bara de närmsta i familjen som fick hantera hennes valpar.

Den här underbara valpen kommer att bli kvar hos sin mamma och jag kommer förhoppningsvis att möta den igen.

Det var allt från valphagen.

Hälsningar Lena