I gryningen, dvs mitt i natten så här års

Om man ska uppleva gryningsljus och soluppgång så här års måste man vara ute före fyra på morgonen. Då får man antigen stiga upp mitt i natten eller göra som Affe och strunta i att gå och lägga sej. Jag valde att stiga upp 3:30 och var ute vid min närmsta sjö i tid. Det såg lovande ut med moln och färger.

Men när solen steg blev det mer och mer blaskigt.  Det fanns förstås inte tillstymmelse till dimma. Fel väderlek för sånt och dagg kan man ju också glömma.

När jag stod på bryggan kände jag mej plötsligt iakttagen...

...bakom mej satt en sädesärla och tittade sej omkring. Den satt kvar t o m när jag la mej ner på bryggan. Det fanns knappt några myggor, men den hittade kanske andra små insekter att äta till frukost.

Jag lämnade sjön och körde vidare på småvägar där det brukar finnas vildsvin, rådjur och ibland även älg. Denna morgon fanns det inga större djur alls och jag styrde därför mot en annan sjö, eller snarare pöl. 

Det här stället upptäckte jag för ca en vecka sedan och här häckar bl a ett sångsvanspar. Det är en privat väg så man får parkera och promenera en bit. Solen hade inte kommit över trädtopparna än men det var nära. 

Man står på en väg och har en pöl på varje sida. Jag såg minst åtta par svarthakedoppingar och tänkte att de kanske skulle uppvisa lite action när det var så många fåglar på så pass liten ytan.

Men det blev bara ett utfall och de har nog klarat av det mesta av revirhävdandet. Nu simmade de mest runt i närheten av de platser de verkar ha mutat in, putsade sej och kuttrade. 

Några som däremot inte hade löst sina problem var sothönsen. Det fanns bara tre, men det verkade vara en för mycket.

De kan verkligen trycka till varandra. 

Den här verkar vara ivrigt påhejad av sin maka (om jag nu tolkar situationen rätt). 

Kampen vänder dock snabbt och nu kliver fru sothöna in och coachar sin kämpe med höga skrän.

Snart är det ombytta roller...

...och här kommer vedergällningen i form av en stor fot rakt i ansiktet.

Nu kan inte fru sothöna hålla sej, utan ger sej in i den tuffa kampen med yviga flaxanden. Vattnet skvätter åt alla håll, tills plötsligt...

" - Jag ger upp!!!"

Har ni någonsin sett en sothöna ge sej? Det gjorde inte denna heller, det var bara en fint. I nästa ögonblick var den uppe igen och kampen fortsatte. Jag hade kunnat visa 50 bilder till innan de till slut stannade upp. Matchen slutade oavgjort och efter att alla rufsat till sina fjädrar simmade paret åt ett håll och den tredje fågeln åt ett annat. Jag åkte hem och hann precis till bilbesiktningen 07:20.

Hälsningar Lena

En kylig morgontur

Jag lyckades äntligen få till en morgontur i det kyliga vårvädret och åkte till ett favoritställe så här års, Kyrksjön i Bromma. Det var nollgradigt och mycket stilla när jag kom fram. 

Sjön låg spegelblank framför mej och det var förvånansvärt lite liv, kanske lite tidigt än?....och kallt. 

En sädesärla sätter sej plötsligt på bryggans träräcke, så där nära som bara sädesärlor brukar göra. Jag tar en kopp kaffe så länge.

En stridslysten sothöna kommer simmande efter en stund, för det rör sej en vigghona rätt nära bryggan, för nära tycker sothönan. På följande tumnaglar kan ni se attacken. Viggen har hunnit dyka redan på första bilden men sothönan ger sej inte utan dyker faktiskt efter. Sothönsen är verkligen stöddiga så här års.

Sedan kommer en av anledningarna till att jag gärna åker hit på våren. Här finns alltid svarthakedoppingar. Dock kan man inte få till den extra låga vinkeln. Även om man kan ligga på bryggan så är den inte i samma nivå som vattnet. 

Den dök och bubblorna såg ut att försvinna in under bryggan. De kommer i alla fall väldigt nära om man är lite tålmodig.

När doppingen kom upp på andra sidan bryggan var de plötsligt två och de kuttrade på sitt speciella vis när de simmade längs vasskanten. De visade dock inte upp någon dans eller annat. Det fanns heller inte någon konkurrerande fågel i närheten. 

Vid Kyrksjön finns det också en fin spång genom en våtmark.  Här gillar jag att vandra sakta och spana. En och annan joggare kan dra förbi, men det är fortfarande ganska tidigt på morgonen, så det är bara enstaka.

Koltrastarna flyger kors och tvärs över spången under ljudliga yttranden. Jag spanar också efter rödvingetrast, som man brukar kunna se här. Dock inte på denna tur, ingen gröngöling heller. Jag hör en mindre hackspett trumma, men den sitter för högt upp i träden för att fånga på bild. 

Under hela promenaden på spången kan jag höra gärdsmygens fina vårsång. Det är den andra anledningen till att åka hit. Gärdsmygarna är vanliga längs spången och denna morgon behagar i alla fall en visa upp sej ordentligt. 

Det är fin här när solens ljus når ner mellan trädstammarna och befriande lite folk tidigt på morgonen. 

Här stannar jag upp och spanar igen. De borde vara här...

Jag hittar en kylslagen groda och det finns en del rom i vattnet. Det är antagligen bättre att komma på eftermiddagen om man vill se groddjuren. Det finns även vattensalamander i en pöl en bit bort, men där är det också stilla. Jag svär över kylan som lägger ett lock på alla trevliga våraktiviteter som borde pågå nu.  

Molnen hopar sej. Väderutsikterna för dagen är mulet och plus två grader. Gräsänderna sover vidare. 

Solen glimtar fram en kort stund och jag ser att svarthakedoppingarna befinner sej nästan längst bort på sjön. Jag har ätit upp min frukostmacka och druckit ur kaffet. Bara att åka hem och hålla sej inomhus.

Hälsningar Lena

Brunand

Brunand är en fågel som jag inte ser så ofta och den har minskat på senare år. I Sverige betraktas den som starkt hotad sedan 2020. I helgen stötte vi på ett gäng vid Kyrksjön i Bromma. 

Det var sex hannar och två honor. Bäddat för problem. Kanske det fanns någon hona som låg på ägg men det kunde vi inte se där vi stod.

Här en hanne som fixar till sej.

En hona som sträcker upp sej lite extra.

Svarthakedoppingen är inte det minsta intresserad, snarare störd av deras närvaro. 

Brunandshannarna hade en del kontroverser.

Mycket skvätt och stänk. Honorna var inte särskilt intresserade. 

Här har två hannar varit inne i vassen och kollat på något. Vi kunde inte se om det var en brunandshona som låg på ägg eller någon annan. 

Det fanns ju svarthakedoppingar som definitivt hade ett bo nära och de gillade inte alls att brunänderna var så aktiva. 

Så här ser en liten men väldigt bestämd svarthakedopping ut. Den här vassruggen är upptagen!

Hälsningar Lena

Svarthakedoppingar med vårkänslor

För att komma närmare svarthakedoppingarna på Kyrksjön gick jag runt sjön och fick då även den stigande solen i ryggen. Så här såg sothönsen ut som låg i dimman på några bilder i förra inlägget. De hölls sams, åtminstone just då.

Det fanns också förvånansvärt många brunänder, både honor och hannar. De verkade dock gilla den sidan av sjön som jag just lämnat, där nu även motljuset började bli så kraftigt att det vållade problem. Jag stannade på denna brygga för svarthakedoppingarna var nära...

...precis bredvid bryggan faktiskt. Här var dock inte ljuset så spännande men några närbilder fick det bli. Man kan ligga på bryggan men den ligger inte direkt på vattnet, så man får inte den riktigt låga vinkeln som kan vara önskvärt.

Det kuttrades lite överallt på sjön och jag kunde direkt se sex par doppingar och en ensam som simmade runt och ropade. Det var minst två par till vid sjöns andra sida, som jag lämnat. En kvinna med kikare kom ner och hon höll med om att så många svarthakedoppingar hade hon inte sett där något tidigare år. 

Nu gjorde de inte så mycket vid bryggan. De putsade sej...

...och vilade. Ett annat par simmade iväg längs vasskanten...

" - Hu så stora dom är, jag tittar bort och låtsas som ingenting. Dom är vegetarianer har jag hört." 

Det fanns ett par knölsvanar, de brukar hålla till där. 

Med så många doppingpar var det förstås lite konkurrens och de flög en del fram och tillbaka. Jag hade förväntat mej att få se dem "dansa" tillsammans men det verkade inte som att de hade tid med sådant.

Ett par bjöd i alla fall upp till en stunds kärleksfull dans, men det var på mycket långt avstånd så bilderna är kraftig beskurna. De höll till mitt ute på sjön så det hade inte spelat någon roll om jag stått på den andra bryggan.

Det blev dock en del flygande action, även förbi bryggan jag stod på. 

Några korta sammandrabbningar uppstod också men nu började ljuset bli både hårt och svårt där jag stod. Klockan var strax efter sju så jag behövde även åka vidare till jobbet. Jag lämnade svarthakedoppingarna för denna gång. Hoppas nu bara att några även lyckas med häckningen här.  

Nöjd efter revirstriden. Någon måste ju hålla ordning i sjön, eller hur?

Fast det verkade ändå som att de lyckades hålla sej ganska väl med varandra.

Hälsningar Lena

Bulleröns barnkammare II

När jag satt och tittade på ladusvalorna från förra inlägget såg jag en liten doppingliknande fågel (i motsljus) som simmade ut i viken och dök en stund för att sedan simma in mot vassen igen. Jag bestämde mej för att undersöka saken närmare och gick runt viken för att komma på andra sidan, närmare vassen och få solen i ryggen. Då kom de plötsligt fram en hel familj svarthakedoppingar. Jag tog förstås direkt en serie bilder från platsen där jag stod och började sedan långsamt flytta mej ut på klipporna närmast vassen. 

Föräldrarna ser visserligen lika ut mej jag gissar att det var honan som smög i vassen med sina småttingar och hanen som simmade iväg för att sedan komma tillbaka och mata ungarna. Jag förflyttade mej när de var upptagna med att dyka eller var inne i vassen. Jag satte mej till slut på klippavsatsen närmast vattnet och efter en stunds väntan kom de fram igen. När de förstått att jag inte skulle komma närmare brydde de sej inte om min närvaro eller ljuden från kameran. 

Svarthakedoppingarna bär sina ungar under de första fem dagarna, sedan börjar de successivt simma mer själva och även dyka och plocka i sej mat på egen hand. Jag såg att ungarna provdök lite men de fick inte med sej något ätbart upp så de var nog bara några dagar gamla. 

Kolla in dunbädden som de gosar ner sej i när de åker med på ryggen. Fint att krypa upp där för en blöt liten unge. 

Det var dock inte helt lätt att ta sej upp och de fick jobba med sina små simfötter för att komma upp på den mjuka bädden. I synnerhet om den vuxna fågeln dessutom rörde på sej. Vid det här laget var jag helt salig på min solvarma klippa som låg helt avskilt trots att jag bara var ca 150 m från där vi bodde och jag kunde höra vårt sällskap. 

Några trutar flög förbi och ljudet av dessa, samt de akrobatiska skriande fisktärnorna, skapade oro i den lilla familjen. Honan kollade upp mot de stora fåglarna och smög nära vasskanten.

Den här ungen visste var man kunde simma in och gömma sej. Kanske låg deras rede precis innanför den öppningen mellan vasstråna. Enligt min bok häckar svarthakedoppingen i sötvatten men det bräckta vattnet i Stockhoms skärgård fungerar tydligen också. 

Här serveras det mat och lugnet är tillfälligt återställt.

Plötsligt gav sej båda föräldrarna ut på en lite längre simtur i viken. Det verkade tydligen tillräckligt säkert. Hannen dök och hämtade mat till sina småttingar. 

" - Pappa, den här är för stor..."

Pappa trugade och ungen lyckades svälja hela biten till slut.

" - Oj, oj, bäst att simma på, det här känns läskigt, som öppet hav liksom..."

Efter utflykten i viken (då avståndet dessutom blev lite långt) var familjen snart tillbaka i tryggare vatten. Idyllen var total och jag njöt av tillfället och att jag hade det största minneskortet jag äger i kameran. Jag hade ju grundat med en och en halv timme hos ladusvalorna. 

Matning och små familjebestyr

Jag blev sittande tills jag insåg att det nog började bli dax att fixa mat i ett helt annat sällskap. Vi turades om att ordna måltiderna och just denna lunch skulle jag och min sambo fixa. Men det var delvis förberett och lättlagat så jag stannade en stund till.

Förutom matning pågick som vanligt mer eller mindre fjädervård hela tiden. Man måste ju hålla kostymen i trim även om man är småbarnsförälder. 

" - Just det! Putsa, bada och flaxa, jag kan redan själv! "

Hälsningar Lena