Rapport från Råstasjön

Söndag och jag kände för en utflykt, det fick bli Råstasjön. Det kändes som hög tid att kolla om några hägrar anlänt dit och kanske även "hybriden", som jag ju bryr mej lite extra om. Det var snö och vackert i Solna.

Det fanns hägrar på plats och man kunde smyga på dem i vassen. Inte svårt alls för de sitter precis vid gångvägen och den här bilden kan vem som helst ta med en telefon.

Eller det kanske inte kan bli precis en sån här bild med en telefon? Jag vet inte för jag har inte den typen av telefon och använder den sällan till fotografering.

Enstaka hägrar satt så att de kunde spana ner i vattnet, men jag tror inte utdelningen var så stor på denna plats. 

Det fanns inte några fisklådor utställda än så matningen av dessa fåglar har inte börjat. Jag tror att de var hungriga för när några närmade sej vattnet med mat till änder och sothöns flög flera hägrar också fram, för att konstatera att bröd inte duger för en häger.

De flög lite fram och tillbaka,...

...men gjorde egentligen inte så mycket mer än väntade på mat. Det kan ju hända att några av dem fiskade i det vatten som fortfarande var öppet men jag såg inte några bevis för det.

Jag promenerade runt sjön och mötte många som njöt av en rask promenad i det krispiga vintervädret. Med tjockaste vinterjackan på är väl inte 6 minusgrader något att bry sej om. 

Den här hunden hade jag gärna fotograferat utan täcke mot snö, men det var nog inte läge för det på denna promenad. Jag hoppas i alla fall att jag någon gång ska få möjlighet att fota dalmatiner i snö, utan täcken och halsband. Bara svarta fläckar och snö....

Jag passerade ett fint litet vattendrag utan någon som helst aktivitet. När det här var mer vildvuxet och stenigt var det alltid fåglar där men nu är det mest öde.

En bit längre bort längs gångvägen hittade jag i alla fall denna fina rödhake. Lägg märke till att den har is på benen.

Vattenrallen var på plats men den ville inte vara med på bild. Men en koltrast och en björktrast ställde i alla fall upp.

Den bleka solen som jag inte sett så mycket av skymtade bakom husen när jag gick mot bilen. 

Innan jag kom fram passerade jag en småfågelmatning och där poserade en nötskrika väldigt fint en kort stund. Det var allt från Råstasjön för denna gång. Hybriden var inte där, ett 15-tal hägrar är på plats och väntar på att Solna stad ska öppna fiskserveringen och minst en vattenrall finns på plats för den tålmodige.

Hälsningar Lena

Nötskrikorna som stal showen

När man sitter i gömsle och väntar på de stora händelserna, i detta fall "de stora fåglarna", tittar man ju på allt som händer och man har för det mesta gott om tid. Nötskrikorna var först på plats utanför Connys gömsle i Kalvträsk. De kom innan det ens fanns "fotoljus" och inledde alltid morgonen med rönnbär. Ovan en första trevande bild med högt ISO.

En halvtimme senare var det förstås ljusare med då var rönnbären i princip uppätna.

Jag ville naturligtvis försöka fånga nötskrikorna flygande eller i alla fall i någon form av action. Denna bild var enbart en lyckträff och det blev hundratals oskarpa bilder.

Det här kanske kunde bli något kul, men nej, de kunde inte samsas på stolpen och hacke flög direkt ut ur bild.

Stolpen var ganska lovande för det satt godis (späck tror jag) på baksidan och de fick jobba lite för att få bort bitar. Ofta var dock halva huvudet bakom stolpen...

OK äntligen lite utdelning framåt

Här kom det ju faktiskt med en nötskrika till. Det var ofta 5-6 fåglar på plats samtidigt. 

En och annan bild då den bara satt stilla och var vacker blev det ju förstås också. Nötskrikan tillhör familjen kråkfåglar. Den är högljudd och rätt kaxig. Jag skymtar den och hör den ganska ofta i Mälardalen, men upplever den som skygg att fota om det inte är en matning där den känner sej trygg.   

Den bjöd på show i rönnbären och gav inte gråspetten särskilt många chanser att ta del av dessa godsaker. 

Nötskrikan är en allätare och den åt av allt som fanns vid gömslet dvs bär, frön, fett och köttslamsor. Den höll sej dock borta från "korparnas matbord". 

Det gäller att ta för sej så länge det finns.

Jag gjorde också många försök att fånga flera fåglar på bild samtidigt, helst med mer än en i fokus. Det var inte lätt...men jag bjuder på ett par rutor.

Det var allt från Kalvträsks nötskrikor.

Hälsningar Lena

Nötskrika

En sista blogg från Conny Lundströms gömsle i Västerbotten får bli de vackra nötskrikorna som kom och provianterade med jämna mellanrum. Nötskrikor kan man ju fota lite här och där men min erfarenhet är att de är skygga och inte så gärna vill vara med på bild. 

Här fanns det mat till stora rovfåglar, snyggt dold bakom snö. Nötskrikorna tog gärna för sej av både det feta och små köttbitar.

Nötskrikan hör till familjen kråkfåglar och är nog rätt smart. Vaksam när den satt på åteln i alla fall.

Ljuset betyder mycket och när solen nått ungefär så här långt var längtan efter att få se en kungsörn som störst. Men vi hade ändå fint sällskap av spettar, småfåglar och de underhållande nötskrikorna. 

Den här bilden är obeskuren och nötskrikan satt precis utanför gömslet. Där fanns det en del solrosfrön som den också verkade gilla. 

Så här såg det ut inne i gömslet. Mitt på dagen var chansen som minst att det skulle komma en örn så jag plockade loss kameran från 100-400 objektivet och satte på en vidvinkel för att få några bilder från insidan. Vedkaminen till vänster om Conny spred värme i hela gömslet och man kunde dessutom värma lunch eller kaffe på den. 

Avrundar med en domherre i de sista strålarna av solen innan den försvann bakom skogen. 

Hälsningar Lena

Lucka 22. Nötskrikan dök upp som hastigast

När jag stod i skogsmatningen vid jobbet dök det plötsligt upp en nötskrika under högljudda skrän. Det var egentligen två men den andra skymtade jag bara. Först satte den sej förvånansvärt nära, men med en hel del grenar i vägen. Jag fick ta tre bilder på högsta seriebildtagning ...

Den flög och landade betydligt längre bort (avsevärt mer beskuren bild) och den poserade inte alls så fint som den på Peters bilder. Jag tycker den  är vacker med de blå partierna på vingarna.  

Nötskrikan hör till familjen kråkfåglar och är en rätt smart filur. Den heter Eurasian Jay på engelska och har ett väldigt stort utbredningsområde, men den finns inte på den amerikanska kontinenten.

Där finns däremot den här vackra släktingen som heter Blue Jay eller blåskrika. De låter nästan exakt likadant, åtminstone deras värsta skrän. Jag brukar försöka fota den runt jul när jag i normala fall är i Texas. Den här sitter på en gångväg i betong som går genom en stor park nära där min syster bor.  

Nu är jag julledig och jag har två luckor kvar.

Hälsningar Lena