Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena