Från Kiberg till Kongsfjord

Efter turen till Hornøya lämnade vi det mysiga huset i Kiberg och körde mot Kongsfjord. Vi stannade till vid Ekkerøy som hastigast. Vädret var inte det bästa, men här kan man i alla fall se att från vissa hus har man vy över sandstrand från två håll. Här finns också ett fågelberg, men efter en heldag på Hornøya och hotellet för tretåiga måsar i Kiberg hoppade vi över det (vi har också varit där förut). 

I Vadsø stannade vi för att köpa ett nytt torkarblad. Vi insåg att vi skulle få en del regn under våra sista dagar på semestern och torkarbladet på förarsidan gjorde inte jobbet tillräckligt bra. Från macken skymtade vi en stor mast som visade sej vara en luftskeppsmast. Masten byggdes för Roald Amundsens färd över Nordpolen med luftskeppet Norge 1926. Två år senare användes den av italienaren Umberto Nobile med luftskeppet Italia. Amundsens expedition var lyckad, men Nobiles expedition gick inte lika bra. Tyvärr omkom Amundsen när han deltog i räddningsaktionen efter Nobiles haveri. 

Vi lämnar Vadsø och fortsätter vår resa mot Tana bru. Vid en rastplats hittar vi skylten som anvisar "vägen mot ishavet". En karta visar vår rutt på denna resa väldigt bra. Vi har varit i Kirkenes och Grense Jakobselv. Sedan har vi kört längs Varangerfjorden hela vägen ut till Hamningberg. Nu är vi på väg mot både Båtsfjord och Berlevåg, som avslutning på vår resa. Vi har bokat boende i Kongsfjord, som ligger på vägen mot Berlevåg (men inte finns utmärkt på denna karta).   

Båtsfjord blev ett kort besök och lunch. Det var 7 grader och småregn, men vi var hungriga. Grillen är lätt att rigga och korvarna smakade himmelskt. Vi skulle ändå inte få checka in i Kongsfjord förrän klockan 15, så vi passade på att se oss omkring.  

Småbåtshamnen i Båtsfjord. 

Vägen till och från Båtsfjord är mycket öppen och oskyddad. Man kan förstå att det inte är ovanligt att denna väg är avstängd under vintern.

Här tar vi av mot Berlevåg, men vi kom inte så lågt...

Precis efter att vi svängt av ligger några små pölar på vänster sida av vägen. Det simmar något i en av dem och jag måste kolla närmare, alltså blir det tvärstopp. Det är familjen smålom som simmar där. Fåglar som jag hittills bara sett vid Knuthöjdsmosse. 

De här paret har två ungar som verkar vänta på mat från förälder nummer två. 

Jag upptäcker också att det är en liten fågel med överdimensionerade ben som springer runt på vägbanan. Jösses, det passerar faktiskt en hel del bilar (och lastbilar) här. 

Det är en strandpiparunge och när vi lämnar den är den vid sidan av vägkanten, tack och lov.

Förutom smålommen hittade jag den här familjen i en av pölarna. Kom fram till att det måste vara bergand.

Det lustiga var att de verkade ha en stor unge med sej, förutom de små dunbollarna. Hur jag än kollar i fågelguiden kan jag inte hitta någon annan förklaring till fågeln i täten mer än en ungfågel av bergand. 

Vi fortsatte mot Kongsfjord men landskapet gjorde att vi stannade igen och skickade upp drönaren.

Först fick emellertid renarna passera och traska iväg en bit.  

Här inträffar återigen mötet med en fjällabb och de gillar inte drönare. Det blir en kort tur och ett par bilder från hur det ser ut längs vägen.

Utsikten är fantastiskt.

Vi kommer fram till Kongsfjord Arctic Lodge där jag bokat ett rum med kök och eget badrum. För oss är köket med kylskåpet och möjligheten att laga mat viktiga. Nu har det dock uppstått ett fel och den unga killen i receptionen (som är italienare med begränsade kunskaper i engelska) blir nervös när jag står på mej och hävdar att vi ska ha det vi bokat och betalat för. Felet ligger med största sannolikhet hos den bokningssajt som jag använt och som jag anlitat för hundratals bokningar genom åren, som fungerat prickfritt. Det blev en del diskussioner men jag stod på mej och hade en utskrift med exakt vad jag bokat (det kom en norrman som kunde läsa min svenska utskrift :-). 

Det slutade med att när vi slog oss ner för att äta middag satt vi här och kunde knappast klaga på vare sej utsikt eller komfort (förrän vi gick och la oss och insåg att någon bäddat med ett enkelsängstäcke i ett påslakan avsett för en dubbelsäng).  

Hälsningar Lena

Det årliga måstebesöket på mossen

Jag kom fram lite sent och solen var redan på väg att gå ner. Platsen är förstås Knuthöjdsmosse, strax utanför Hällefors. Ett ställe som jag bara måste åka till minst en gång per år. Jag tänker varje år att det vore intressant att åka hit på vintern, men det har ännu inte blivit av. Om ni har tröttnat på bilder från denna mosse sluta läsa här, det är många bilder.  

Kvällen är varm och vindstilla. Smålommarna hörs ropa över mossen och de flyger förbi vid ett par tillfällen. I de sista solstrålarna hittar jag ett par lommar i en damm. 

De ligger stilla tills solen precis har gått ner, sedan drar de iväg och det blir aningen får lång slutartid. Jag lämnar mossen för att inta lite matsäck och "bädda" i bilen. Det är så pass varmt att sovsäcken är överflödig, men när jag vaknar till vid ett på natten och skymtar stjärnor på himlen är den i alla fall lite gosig att ha. 

Jag vaknar kvart över fyra, precis innan larmet i telefonen, och ser att himlen har börjat ändra färg vid horisonten. Hög tid att gå ut på mossen.  

Det ser mycket lovande ut t o m lite dimma på vattnet, fast det måste vara runt 15 grader varmt. Jag beslutar mej för att gå motsols på spången för att få lite annorlunda motiv än jag brukar, samt undgå vissa sträckor med väldigt mycket vatten. Spången är såphal där den ligger under vatten.

Det är tyst på mossen, jag är ensam och hör lommarna "prata" med varandra. Solen är på väg att gå upp och jag njuter. Det är också första gången jag är här med två ungefär likvärdiga kamerahus och kan ha vidvinkel på den ena och tele på den andra, utan att behöva tänka så mycket på höga ISOtal.

Jag tar det lugnt och rör mej sakta på spången, lommarna är någonstans i denna pöl men lite längre fram. Det är ännu i mörkaste laget för fågelfoto. 

Två viggar ligger och vilar. De måste vara vana vid smålommarnas ropande.

Det är tre lommar i pölen och de kommer simmande mot mej. De glider förbi och kommer förvånansvärt nära, inget mer händer. De ropar ibland och man kan se hur de hela tiden lyssnar och spanar mot himlen. Det är fortfarande en del dimma och jag inväntar de första solstrålarna.

Men naturen blir snart mörkare, det blir grått och en efter en drar lommarna från pölen. Typiskt, inte alls vad jag tänkt mej.

Solen gick upp men den försvann bakom molnen och så mycket ljusare blev det inte. Lommarna hade dragit så jag såg mej omkring. Trots att det var mulet var det ju ändå rätt fint på mossen. 

Jag plaskade fram på spången som delvis lågt helt under vatten och kunde glädja mej åt att jag nyligen gjort en behövlig vård av mina gamla kängor. De höll tätt. 

Jag hörde smålommar som ropade, i övrigt var det tyst på mossen och jag var fortfarande helt ensam. Himlen började dessutom klarna upp efter en stund. 

Klockan är nu strax före sex och det blir ljusare. Jag står med vatten till anklarna och överväger åt vilket håll jag ska gå. Det blir framåt (fortsatt motsols), mot en pöl som jag ännu inte varit vid denna morgon. Lommarna låter nära nu.

Väl framme vid en liten plattform som faktiskt är ovanför vattenytan dröjer det inte länge förrän tre fåglar landar i dammen. Det är fortfarande viss dimma kvar här. 

Som genom ett trollslag kommer solen fram och dammen badar plötsligt i ett gyllene ljus. Klockan är 06:16 och solen står så pass högt att det är omöjligt att fotografera i direkt motljus, men vid sidan av går alldeles utmärkt. 

Plötsligt har den grå, mörka morgonen ändrats till en magisk gryning och ISO går snabbt från 6400 till 1250. Fåglarna lyssnar och spanar.

Det blir precis så där vackert som jag hade hoppats på.

De lyssnar och spanar...

...samt utför morgonbestyr.

En smålom till anländer. Nu är det fyra fåglar i dammen.

Den nya individen utlöser en typ av revirhävdande beteende och de börjar simma med näbbarna i vattnet. 

Dessutom ropar de högt.

Minst en annan lom svarar och de är lite stirriga.

Här kommerytterligare en smålom inflygande över mitt huvud, svänger runt i en vid båge och landar i dammen bakom några buskar. 

Nu är det fem fåglar i samma pöl och även om det ser lugnt ut på bilden är det ett spänt läge. 

Det tar bara några minuter så exploderar vattenytan i en kaskad av ljus och det far smålommar åt alla håll. Jag får svårt att bestämma mej för var jag ska rikta kameran, men de som är mitt i solenreflexen går ju inte att fota så jag får anpassa mej efter det.

Det verkar som att tre fåglar ger sej av eller åtminstone påbörjar en start. De har en ganska lång startsträcka på vattnet.

Två stycken håller på med någon slags "revirdans" och jag är glad att jag numera har så mycket pixlar att jag kan beskära en hel del. De är långt ute till höger i dammen. Dimman är i stort sett borta nu.

Det plaskar ordentligt ungefär en halv minut till, hela händelseförloppet har gått väldigt fort.

Jag ser den sista lommen lämna dammen.

Nu var det slut på action i den här pölen och på vattenytan syns snart bara bubbelspår där fåglarna plaskat fram. Solen skiner rakt på mej och det har blivit ordentligt varmt. Dimman och magin är borta för den här gången.

Klockan är 07:23 och skådespelet är slut. För mej är det dags att gå till bilen och köra hem. Jag ska jobba efter lunch och det tar drygt tre timmar att köra. Min "vanliga rutt" via Örebro är avstängd pga översvämningar och jag får köra via Västerås.

Jag fångar en sista spegling innan jag kommer fram till parkeringen...

...och konstaterar att det fortfarande är dagg i spindelnäten.

Hälsningar Lena

Vad gör dom egentligen?

Smålommen som kom flygande över mitt huvud i förra inlägget landade i änden av pölen där jag stod och kacklade högljutt med den fågel som låg där och väntade. Alltså ett par kan man anta. Den låg inte många minuter förrän den gjorde en snabb rusch över vattnet mot mej. Men den lyfte aldrig helt utan släpade lite nonchalant ena foten i vattnet så det stänkte.

Mera skvätt...

...sedan kom den snyggt glidande på buken med vattnet skummande efter sej. En fejkstart som bara blev skvättig landning. Vad skulle det vara bra för?

Den tittade sej omkring och nu var den väldigt nära. Här var ljuset helt fantastiskt för en kvart sedan, men nu var all sådan magi borta. Men fåglarna betedde sej intressant så jag stannade och tog några bilder.

Den började doppa huvudet i vattnet, men det såg inte ut som att den spanade efter något och ganska snart kom den andra fågeln simmande i bakgrunden. Den doppade också huvudet flera gånger.

Plötsligt dyker den andra fågeln och skvätter väldigt mycket vatten när den gör det. 

Det fungerade som en slags signal och nu blev det full fart. Nya ruscher på ytan...

...och de stänker vatten så mycket de bara kan. Full fart och sedan en hastig vändning med vingarna i vattnet, då stänker det. 

Sedan möts de i parsimning och nu funderar man ju om det är någon slags kärleksdans de håller på med. Kanske de vill knyta banden extra starka innan flytten?  

De två spelar upp en fantastisk show, men jag noterar också att en tredje fågel närmar sej från höger.

Vill den vara med och simma, eller?

Den är i alla fall inte välkommen...

...utan blir bryskt bortkörd.

Så lägger sej lugnet igen och de båda fåglarna kan lägga sina fjädrar till rätta och slappna av en stund. 

Jag går en sväng på mossen och hittar ett annat par smålommar i en angränsande pöl. Ganska snart får jag se en rusch som inte blir en flygtur utan slutar i en buklandning. 

Snart börjar de doppa huvudena under vatten och nu väntar jag med spänning på vad de ska göra. Det är inga andra fåglar i den här pölen.

De visar upp en elegant pardans som ser väldigt mycket ut som något de skulle utföra i parningstid och inte så här års.

Efter en del sökande i litteratur och på nätet har jag förstått att det är ett revirförsvar som jag har fått se och att det ofta har feltolkats som parningsspel. Det beskrivs som att de simmar gemensamt i en uppåtlyft ställning kallad "plesiosaur race" och gör långa rusningar. Beteendet utförs under hela häckningstiden, mot inkräktare, men kan också utlösas när den ena maken återkommer från en provianteringsutflykt, och inte genast identifieras.

De avslutar dansen med stor värdighet.

Båda fåglarna lämnar sedan pölen på sitt vanliga sätt.

Denna gång är det inte uppvisning utan de lämnar pölen, den ena efter den andra och flyger ut över mossen. Det vackra ljuset är borta och jag går mot bilen. Det var allt från årets tur till Knuthöjdsmosse.

Hälsningar Lena

Guldläge i gryningen

Efter en kort natt i bagageutrymmet på bilen kröp jag ut vid fyra-tiden på morgonen. Det var vindstilla och jag såg dimman mellan träden. Jag packade med mej min enkla frukost i kameraväskan och gick ut på mossen. Det var magiskt.

Det var nästan en timme kvar till soluppgången och fortfarande ganska mörkt. 

Solen är på gång men det låg också en del moln vid horisonten. Det kunde bli både bra och dåligt.

Jag vandrade längs spången och försökte se lite andra motiv än de jag brukar fokusera på, det var ju inte första gången jag gick på denna plats.  

Här hörde jag smålommens karaktäristiska läten och ökade på steget något. En liten bit längre bort finns en avstickare från spången med en rektangulär plattform där man kan stå. Den pölen är också tillräckligt lång för att smålommen ska kunna starta i den. Där brukar de hålla till. 

Jag hade inte stått många minuter förrän den kom farande helt tyst och landade mitt framför mej. Det var fortfarande för mörkt för att fota flygande fågel men jag tog några bilder när den plöjde fram på vattenytan. Solen har börjat gå upp men den är fortfarande bakom molnen och en ridå av träd. 

Jag visste att det fanns en lom till någonstans i den mörka dimman i änden av denna pöl och den här simmade raskt iväg för att leta efter sin partner.

I den dunkla dimman såg jag dem utföra en underlig dans och de pratade hela tiden ganska högt med varandra. Det här måste ju vara ett par, som de beter sej. Kanske vill de knyta extra starka band innan flytten, eller varför simmar de så här?

Efter simturen sträckte båda på sej och så gav sej den ena iväg. Mitt framför mej. Fortfarande väldigt mörkt... 

...men den sprang ut i ljuset från solen som nu nästan trängt igenom molnen.... 

...lättade och försvann bort.

Kort därefter tittade gryningens första solstrålar fram. 

Inte illa för att vara en måndagsmorgon och en hastig inlagd semesterdag. Jag insåg att denna helg var nog sista chansen för mej att åka till mossen denna säsong, alltså måste det bli nu.

Guldet spred sej över vattnet när solen gick upp och det simmade ju fortfarande en smålom där någonstans.

Nu hade jag ett guldläge på att få en fågel, eller kanske två, i det fina ljuset med lite lagom skvätt som grädde på moset.

Men lommen bara låg där i skuggan och lyckades inte ens flyta genom någon av ljusstrimmorna. 

Jag väntade tålmodigt och märkte samtidigt att det kom en kompakt molnmassa på himlen bakom mej. Inga dramatiska åskmoln men tillräckligt för att solens strålar inte skulle få briljera länge till.

Lommen flaxade till och lyssnade spänt på ljuden från en annan fågel...

Den kom farande över mitt huvud och jag tog några snabba bilder som jag insåg skulle vara överexponerade i samma ögonblick som jag tryckte av. Sedan gick solen i moln.

Hej så länge,

Lena

Familjeidyllen på mossen, del II

Klockan ringde 03:50 och när jag kravlat ur bilen och kommit ut på mossen kunde jag snart konstatera att det fanns minsann lite dimma....men också en hel del moln...Det var ändå magiskt vackert och helt stilla. Jag var ensam på parkeringen och ensam då jag gick ut på mossen...

Solen var på gång och det såg hoppfullt ut när jag tittade mot horisonten. Luften var krispig och det var nog runt 8 grader. Otroligt fint och jag njöt...

När jag kom fram till rätt pöl kunde jag snart se att lillen var vaken.

Hela familjen var på plats och rörde sej stilla över det blanka vattnet. 

Nu uppstod ett problem. Skulle jag bevaka soluppgången åt ena hållet eller lomfamiljen åt det andra? Med två kamerahus försökte jag röra mej mellan båda och det blev en förvånansvärt långdragen bevakning. Molnen gjorde att soluppgången inte alls kom och passerade som jag trodde.

Det kom dock några solstrålar till slut och när jag njöt av dessa...

...och stod med ryggen mot pölen med lommarna, hörde jag hur båda föräldrarna lämnade med ljudligt plaskande som bara en smålom kan åstadkomma. Nåväl, det skulle nog komma fler chanser tänkte jag....Hur kan jag ens tänka på att hetsa upp mej på en plats som denna...helt ensam när solstrålarna tränger fram mellan moln och trädstammar. 

Eftersom båda föräldrarna lämnat för att fiska promenerade jag en runda runt mossen. Den här lommen gav sej av i gryningen från en annan pöl, tätt följd av sin partner. 

Lite dimma låg kvar länge trots att solen hade gått upp. Det var dock vindstilla och molnigt. En liten knipa förhöjde ögonblicket.

Jag passerade en annan pöl där det ofta ligger ett par smålommar. Det fanns två där och efter en kort stund gav de sej av, en i taget. Jag visar bara en bild för jag vet att ni har sett många på flygande smålom. 

Tillbaka på plattformen hade lillen vaknat till och börjat spana efter första frukostleveransen. Det blev en ganska lång väntan för föräldrarna gav sej av strax efter fem... 

...och det dröjde till 06:54 innan frukosten serverades. Tänk va fint det hade varit med en pall att sitta på.

En fisk levererades.

Ungen satt glupskt i sej den.

Sedan följde en kort stund av kommunikation som man ju bara kan spekulera över vad den innehåller....

Därefter blev det uppenbart att nu skulle det ske lite mer seriös träning. 

" - Kolla på svalan där...fullt så kaxig i din flygning kommer du inte att bli, men det är bra med en proffsig förebild. Nu ska vi simma bort till änden av pölen och prova på hur det känns..."

" - Jösses, hur ska det här sluta...?"

Ungen gör ett tappert försök och sätter fart på både fötter och vingar.

Det ser ganska OK ut även om det är lite vingligt och den får heller aldrig upp någon riktigt bra fart.

Här kan man ju nästan känna mjölksyran i bröstmusklerna. Den gav upp.

" - Stöööön.....va jobbigt..."

Med ett galant "wooosh" kommer sedan ett proteintillskott till den tränande telningen. 

Liten fisk på menyn. Klockan har hunnit bli 7:45, solen har kommit fram och det är riktigt fint. 

Mat...

...och sedan ett litet prat. Samma beteende vid varje måltid.

Nu ska lillen träna dykning och att simma under vatten. Det fick den hålla på med betydligt längre än flygträningen. Det blir inte så rafflande bilder av det så jag nöjer mej med denna, då jag tror att den får instruktioner. Eller så berättar den att den har sett en sååååå stor fisk....

När jag bestämde mej för att ge upp och åka hem var hela familjen samlad. Hoppas det går bra för den lille och att den klara både flytt och vinter.  

Det var allt från årets besök vid Knuthöjdsmosse.

Hälsningar Lena