Rapport från Råstasjön

Söndag och jag kände för en utflykt, det fick bli Råstasjön. Det kändes som hög tid att kolla om några hägrar anlänt dit och kanske även "hybriden", som jag ju bryr mej lite extra om. Det var snö och vackert i Solna.

Det fanns hägrar på plats och man kunde smyga på dem i vassen. Inte svårt alls för de sitter precis vid gångvägen och den här bilden kan vem som helst ta med en telefon.

Eller det kanske inte kan bli precis en sån här bild med en telefon? Jag vet inte för jag har inte den typen av telefon och använder den sällan till fotografering.

Enstaka hägrar satt så att de kunde spana ner i vattnet, men jag tror inte utdelningen var så stor på denna plats. 

Det fanns inte några fisklådor utställda än så matningen av dessa fåglar har inte börjat. Jag tror att de var hungriga för när några närmade sej vattnet med mat till änder och sothöns flög flera hägrar också fram, för att konstatera att bröd inte duger för en häger.

De flög lite fram och tillbaka,...

...men gjorde egentligen inte så mycket mer än väntade på mat. Det kan ju hända att några av dem fiskade i det vatten som fortfarande var öppet men jag såg inte några bevis för det.

Jag promenerade runt sjön och mötte många som njöt av en rask promenad i det krispiga vintervädret. Med tjockaste vinterjackan på är väl inte 6 minusgrader något att bry sej om. 

Den här hunden hade jag gärna fotograferat utan täcke mot snö, men det var nog inte läge för det på denna promenad. Jag hoppas i alla fall att jag någon gång ska få möjlighet att fota dalmatiner i snö, utan täcken och halsband. Bara svarta fläckar och snö....

Jag passerade ett fint litet vattendrag utan någon som helst aktivitet. När det här var mer vildvuxet och stenigt var det alltid fåglar där men nu är det mest öde.

En bit längre bort längs gångvägen hittade jag i alla fall denna fina rödhake. Lägg märke till att den har is på benen.

Vattenrallen var på plats men den ville inte vara med på bild. Men en koltrast och en björktrast ställde i alla fall upp.

Den bleka solen som jag inte sett så mycket av skymtade bakom husen när jag gick mot bilen. 

Innan jag kom fram passerade jag en småfågelmatning och där poserade en nötskrika väldigt fint en kort stund. Det var allt från Råstasjön för denna gång. Hybriden var inte där, ett 15-tal hägrar är på plats och väntar på att Solna stad ska öppna fiskserveringen och minst en vattenrall finns på plats för den tålmodige.

Hälsningar Lena

Det finns många olika sorters hägrar, del I

...och nu menar jag inte hägrarna vid Råstasjön utan familjen Ardeidae inom ordningen pelikanfåglar. Inom familjen finns ett 70-tal arter i världen och såväl hägrar som rördrommar hör hemma här. I Sverige har vi gråhäger (Ardea cinerea) och den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika. På bilden ovan är det en amerikansk gråhäger som där kallas Great blue heron (Ardea herodias), fotograferad i San Diego. I ett inlägg från Texas tidigare i år kunde man se att den har ett litet inslag av bruna fjädrar i det grå, i övrigt är den mycket lik vår gråhäger. 

Den här bilden är tagen på Vancouver Island (British Columbia) och den hägern har ännu mer brunt i färgerna. Det finns ett antal underarter av den amerikanska gråhägern och den här heter Pacific great blue heron (Ardea herodias fannini). Den är ganska ovanlig och finns bara längs kusten i BC och utanför Seattle. Det fanns ett par av dessa utanför dykcentret vid Barkley sound där vi varit några gånger. Det finns också en helvit underart av den amerikanska gråhägern men den har jag inte sett ännu.  

Den här skymtar vi i Sverige ibland, ägretthägern (Ardea alba), dock inte samma underart som på denna bild. Jag har fotat dessa i Louisiana när de som bäst hade börjat uppvakta varandra. I slutet av 1800-talet hade vi nästan lyckats utrota denna fågel. Den jagades för de långa vita fjädrarna skull och de var väldigt populära på hattar. När den fridlystes och skyddades lyckades arten återhämta sej.  

De är verkligen pampiga då de "dansar" med varandra uppe bland grenarna. Den är lika lång som gråhägern men smalare och lättare. De parar sej också där uppe i de lite provisoriska redena och det är rätt vingligt.

Australiens ägretthäger kallas Eastern great egret (Ardea modesta). Den här är inte fotad i parningssäsong och man ser inte de långa vita fjädrarna lika tydligt.  

En rosthäger (Egretta rufescens) eller Reddish egret, fotograferad i södra Texas. Den här har också jagats för sina fjädrar och det förekommer fortfarande, för jag kom in på sådana nätsidor då jag sökte på denna fågel.

Rosthägern förekommer i två olika former (morfer). Den rostbruna och en vit. Den vita morfen kan man skilja från ägretthägern på storleken men också på att den är rosa vid näbbens bas och benen är ljusare stålgrå. Den här är fotograferad i samma våtmark i Texas som den rostbruna. 

Blåhäger eller Little blue heron (Egretta caerulea) fotograferad i Louisiana. De är betydligt mindre är amerikansk gråhäger och väger bara ca 400g, men har ett vingspann upp till 1 m. Fåglarna är vackert blå med lila/vinröda fjädrar på huvud och hals. Den här visade upp sej väldigt fint i ett träsk i Louisiana. Juveniler av denna art är vita men de har jag inte haft möjlighet att se ännu. 

De här håller på med någon slags uppvaktning och de byggde även bo inne i detta buskage. Tyvärr mycket svårt att fota in bland allt detta ris. Men fåglarna kände sej antagligen trygga inne i det täta buskaget. 

I samma träsk, precis vid vägen i ett dike, stod den här vackra trefärgade hägern (Egretta tricolor) eller Tricolored heron. Den har tidigare kallats Louisiana heron men den finns längs kusten i flera stater i USA. Den är mer solitär än andra hägrar, även under parningssäsongen.  

Den är ungefär lika stor som blåhägern och väger ca 400g, honor något mindre. Typiskt för denna art är den vita buken, undersidan av vingarna och strimman längs halsen.

Snöhäger eller Snowy egret (Egretta thula) är en mindre helvit häger som finns både i Nord- och Sydamerika. De här fåglarna trivs i blandade kolonier med t ex ägretthäger, skedstorkar och ibis. De är lätta att känna igen med de svarta benen och knallgula fötterna. 

Här kan man jämföra storleken lite med en ung trut. Även om de helst håller till i träskmarker och vid sjöar hittade vi dessa i en småbåtshamn i SanDiego.

En annan liten vit häger är silkeshäger (Egretta garzetta), Little egret, som finns i Europa, Asien och Australien. Den här har jag fotat i Spanien men vi såg dem även i Australien där det visserligen är en annan underart men de ser likadana ut.

Det här är också i Spanien och här är det silkeshäger, tillsammans med kohäger (se nedan) samt bronsibis och en gråhäger.

Kohäger, eller cattle egret (Bubulcus ibis) finns i en västlig och östlig variant som en del anser är två olika arter. Den är närmare släkt med häger än ägretter, så det svenska namnet är mer passande än det engelska. Den är betydligt mer kompakt än andra hägrar. Även om den helst häckar i områden med vatten håller den till i torrare områden än de andra arterna och ofta i närheten av betande djur. Den här är fotograferad i Louisiana men vi har också sett dem i Europa, Afrika och Australien. 

Det här är kohägerungar fotograferade för nästan 20 år sedan i Sydafrika. Jag hade väl inte så bra koll på den tiden och brände tyvärr delvis ut det vita på fåglarna. Det låg en krokodil under trädet och väntade på att någon av dessa vingliga ungar skulle tappa taget.

Hälsningar Lena

Gråhäger i snö

För att få ordning på jetlag och en uppfriskande promenad åkte jag till Råstasjön i söndags. Då låg snön fortfarande kvar. Johnny var där dagen innan och visade fina bilder på gråhägrarna, så jag sparade mina en vecka för att det inte skulle bli så tjatigt. De eleganta fåglarna var på plats, ca 30 stycken. 

Några satt i träden och när de tittar ner på en förstår man att ögonens placering gör att de kan flyga med näbben horisontellt och ändå se bra nedåt.

Vuxna hägrar är pampiga och jag tycker de påminner om välklädda äldre herrar i grå överrock med svarta detaljer och svartvit prickig kravatt. Hägrarna får nu fisk i utställda lådor och de verkade nöjda. Då återstår bara vila och att sköta om fjäderdräkten....

...samt möjligen posera för någon av alla dessa fotografer som kommer förbi och tar bilder. Många stannar och tar några bilder med mobilen men det kommer också ständigt folk med mer avancerad fotoutrustning. Det finns hägrar för alla och man kan bara stå där och titta på dem. Jag gillar att fota dem på snö och är mycket nöjd att jag åkte dit förra helgen för nu är all snö borta.

Jag såg en häger som liksom smög i snön med väldigt långsamma steg. Ungefär som när de långsamt stegar runt i grunt vatten och spanar efter något.

Ibland körde den ner näbben i snön som att det letade efter något och ibland gjorde den små skutt. Det gick två till fåglar i närheten som betedde sej ungefär likadant. Jag avvaktade för att se vad som skulle hända.

Plötsligt skuttar den iväg över en gångstig och ser ut att förbereda ett anfall på en av sina kompisar.

Den fintar och vänder upp bakom den andra fågeln som faktiskt ser förvånad ut.

Attacken kommer sedan bakifrån, men det är oklart vad som avses...eller blev det bara för "trångt" helt plötsligt?

Plötsligt flaxar det till av stora vingar och jag inser att jag är alldeles på tok för nära med 400mm. Det blir bilder med suddiga vingar innan jag hinner zooma ut.

Plötsligt är det tre hägrar och en har hittat en frusen fisk som låg gömd i snön. Det blir en del action och ganska rörigt men den här bilden duger i alla fall för att illustrera situationen. Det var nog den fisken de stegade runt och letade efter. Jag vet dock att det finns fisk i lådorna så de behöver inte bråka om tappad mat, men det kanske ger lite krydda åt dagsrutinerna. 

Det lugnar ner sej och jag får en galant lågflygning. Det är lätt att fota när det är mulet och en så ren bakgrund som snön ger. Man kan hitta en bra plats där det inte passerar så mycket folk och bara koncentrera sej på fåglarna.

Det kommer en till fågel bakifrån precis när jag tänkte promenera vidare...

...och jag konstaterar igen att de är väldigt stora när de sträcker ut vingarna i dess fulla bredd (155-175 cm).

Jag lämnar gråhägrarna och konstaterar att det är en som fortfarande tjatar om bordsservering, precis som när Johnny var där.

Hälsningar Lena

En helt vanlig gråhäger

Inte en rallhäger, som varit poppis på sistone, och absolut inte någon liten rubinnäktergal, utan bara en hel vanlig gråhäger. Jag kan inte motstå de stora fåglarna och när jag under en promenad i söndags plötsligt insåg att det satt en häger nästan framför mej höjde jag kameran på reflex, och lyckades vrida zoomen från 400 till ca 200mm i samma rörelse. Den var för nära och jag vet att så fort de slår ut med vingarna blir de oväntat stora (vingspannet är 155-175 cm). 

Hägern lättade efter ett par minuter, flaxade förbi mej och vek av till vänster sett från mitt håll. 

Nu skulle den till ett av sina fiskeställen.

Den landade ett tiotal meter bort och ställde sej direkt i fiskeposen. Vi var på väg till bilen men jag tyckte vi kunde ge hägern fem minuter. Sambon såg en fisk sprätta till i vattnet så mat fanns det.

Det tog ungefär tre minuter så skvätte det till...

Min kamera tar sju bilder i sekunden

På fjärde bilden (jag tog bort en i bloggen) kan man se att den är på väg upp med huvudet.

En liten fisk, ett snack för en häger, men i alla fall napp.

Den försvinner snabbt ner i det stora gapet.

Den skulle nog få fortsätta fiska ett tag till för att bli mätt och vi lämnade den för att åka hem och laga lite egen lunch.

Hälsningar Lena

Hägrarnas bobestyr

Stockholmshägrarna har nu flyttat till sina vår- och försommarresidens vid Isbladskärret på Djurgården. Precis som Jan påtalade från sin tur förra veckan var det inte alls så många par i år som det brukar vara. Men det stod också ensamma hägrar i vassen på ön som inte verkar "ha fått till det". Det fanns bostäder lediga så det kanske kan bli något mer par...Här är det en som bygger ut i alla fall.

Så här kan det se ut. Ganska rörigt bland bon och grenverk. De stora fåglarna får tråckla sej in med sina långa pinnar. Det blåste dessutom i lördags och man såg att de alla hade ungefär samma inflygningsteknik. 

Här kommer det mer bomaterial.

Honan tar emot och fixar in den nya pinnen i boet.

Det verkar som att de inte bara bygger utan också vänslas lite med varandra. 

Man kan fota hägrarna från två håll och få ganska olika ljus men tillgången på motiv varierar också, och det står förstås en del träd i vägen där det är som bäst att spana på dem. Avståndet är rätt långt och jag använde 1.4 extender på mitt 100-400 tele. 

Man kan ju undra hur de väljer ut sina bopinnar. Här kommer en som vi fick möjlighet att studera lite mer i detalj.

Den landade och valde ganska snabbt den här pinnen. Inte så mycket tanke kändes det som. 

Nej, den dög inte.

Den plockade i lite av varje och fick tag i den här. Jordig och blöt, dessutom mycket tyngre. Den kasserades också. 

Här verkade den bestämma sej ganska snabbt. Det här var precis en sådan pinne som frun efterfrågat, eller chansar den bara?

Den här drog den i alla fall iväg med.

Nu ville jag ju förstås se om pinnen skulle accepteras hemma i boet, men det låg förstås dolt inne bland grenarna så vi fick aldrig se hur det slutade.

Avslutar med några vackra starar som kom förbi när vi fikade. De vitkindade gässen hade inte kommit när Jan var här men nu hade de anlänt, likaså en snatterand. 

Hälsningar Lena