De saffransgula fåren och några till

På en lantbruksutställning av en sådan omfattning som Royal Highland Show har man förstås fårklippningstävling, alltså "sheep shearing" och även "wool handling" (det som tjejen gör). Vid klipparen till höger sitter en röd knapp. När han är klar med sitt sista får trycker han på knappen. En domare står och tittar på klippningen hela tiden och det finns en speakerröst som snackar konstant under hela deltävlingen. 

Vinnaren till höger klippte fyra får på tiden 6:08. De här killarna klipper sålunda ett får på ca 90 sekunder. Rekordet är på 37,9 sekunder för ett får, som jämförelse.

 Man skulle ju också kunna tänka sej att de hade fårvallningstävling, men det är en demonstration. Vilket är nog så trevligt och man får en utförlig beskrivning av vad hunden gör. Det var två hundar med och hur de kunde fösa runt dessa fem får var häpnadsväckande. I början av 90-talet jobbade jag på en gård i Australien och tilldelades då en "egen" hund. Vi blev ett bra team men jag insåg också ganska omgående att det var mycket lättare att valla 500-1000 får än fem. En anledning till att det ofta är fem på tävlingar.  

När en vallhund jobbar ger den alltid 120%, i synnerhet en ung hund som denna. Den är också extremt lyhörd och "lägger sej platt" på minsta kommando. 

Det fanns förstås mängde med får att titta på. Här den traditionella rasen Scottish Blackface, den vanligaste rasen i Storbritannien. 

Stora pampiga horn ska det vara.

Alla fårraser hade bedömts under torsdag och fredag men man kunde gå runt och titta på dem där de stod uppstallade. Det här var en ras jag aldrig sett förut. Valais blacknose eller Walliska svartnosfår (det finns några i Sverige). Man håller dem för både kött och ull.

De här var det förstås många som stannade och tittade på.

Den här trevliga teckningen är typisk för Kerry Hill får. Sedan 2018 finns det några i Sverige vad jag kunde se efter en snabb sökning. 

Här står det några Kerry Hill som är särskilt fina och ett par har fått på sej täcken och nu börjar vi närma oss anledningen till att det finns saffransgula får. De har täcken på sej för att inte blir smutsiga. De flesta fårraser är vita och de tillbringar all sin tid ute på bete. Gräs, blött, lera, osv ni förstår säkert.

När man tar sina finaste djur till en tävling färgar man dem för att det går inte att få bort alla fläckar. De ska alltså se extra fina ut och färgen kan vara brun, brunröd eller som dessa rejält gula. Det blev ju rätt käckt när man har svart huvud och svarta ben som dessa stadiga köttrasfår. 

Här kan ni se lite andra färgnyanser förutom de saffransgula. Färgen försvinner snabbt när de kommer hem och de regnar på dem ute på betet. Dessa får ser ju lite extra roliga ut med sina enorma upprättstående öron. Rasen heter Border Leicester och är den största rasen i Storbritannien. De är både högresta och tunga. En vuxen bagge kan väga mellan 145-170 kg och en stor tacka upp till 120 kg. De används både för kött och ull.  

Andra fårrelaterade tävlingar var herdestavar. Jag hade inte en stav när jag jobbade i Australien (bara hund och motorcykel), men jag kan förstå att den kan vara till nytta ibland. 

Det fanns även tävlingar med olika produkter gjorda av ull, samt förstås bedömning av hela den sammanhållna ullen som man får när man klipper ett får (fleece). I kategorin tovat hantverk var den här helt fantastiskt och vann förstås första pris. Detaljerna är perfekta och raserna mycket fint utförda. Den visar också de fyra årstiderna med lamning på våren. Klippning på sommaren och grönt bete följt av höstfärger, små svampar och en perfekt Scottish blackface samt slutligen en med vinter, då man måste ge fåren grovfoder. 

Naturligtvis har fåren korrekt märkning i öronen och det lilla lammet står på knä för att dia. Stenmuren är också på plats. 

Det fanns även en avdelning med getter, inte lika stor som de med får men ett antal raser fanns på plats. Vissa getter tyckte det var fint med all uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Anglo nubian är en charmerande ras med sina långa mjuka öron. Den används både för mjölk, kött och även skinnen. 

De vuxna djuren har också en ädel profil.

Köttrasen Boer kommer från Sydafrika. Vuxna hannar väger över 110 kg och hondjuren drygt 90. De växer snabbt och en killing kan nå 40 kg på 90 dagar, då de säljs till slakt (skulle jag tro). Jag råkade få se en sån här flock i Norge då jag besökte Ole Martin (örnfoto) i Flatanger förra året. 

Det fanns tyvärr inga angoragetter på denna show men jag avslutar med ett par dvärggetter (Pygme goats). De här fyller ungefär samma funktion som mini shetlandsponny och en kollega brukar kalla den här kategorin husdjur för "garden ornamentals".  Jag skulle gissa att de små getterna är betydligt roligare att ha i trädgården än de små hästarna.

Hälsningar Lena