De saffransgula fåren och några till

På en lantbruksutställning av en sådan omfattning som Royal Highland Show har man förstås fårklippningstävling, alltså "sheep shearing" och även "wool handling" (det som tjejen gör). Vid klipparen till höger sitter en röd knapp. När han är klar med sitt sista får trycker han på knappen. En domare står och tittar på klippningen hela tiden och det finns en speakerröst som snackar konstant under hela deltävlingen. 

Vinnaren till höger klippte fyra får på tiden 6:08. De här killarna klipper sålunda ett får på ca 90 sekunder. Rekordet är på 37,9 sekunder för ett får, som jämförelse.

 Man skulle ju också kunna tänka sej att de hade fårvallningstävling, men det är en demonstration. Vilket är nog så trevligt och man får en utförlig beskrivning av vad hunden gör. Det var två hundar med och hur de kunde fösa runt dessa fem får var häpnadsväckande. I början av 90-talet jobbade jag på en gård i Australien och tilldelades då en "egen" hund. Vi blev ett bra team men jag insåg också ganska omgående att det var mycket lättare att valla 500-1000 får än fem. En anledning till att det ofta är fem på tävlingar.  

När en vallhund jobbar ger den alltid 120%, i synnerhet en ung hund som denna. Den är också extremt lyhörd och "lägger sej platt" på minsta kommando. 

Det fanns förstås mängde med får att titta på. Här den traditionella rasen Scottish Blackface, den vanligaste rasen i Storbritannien. 

Stora pampiga horn ska det vara.

Alla fårraser hade bedömts under torsdag och fredag men man kunde gå runt och titta på dem där de stod uppstallade. Det här var en ras jag aldrig sett förut. Valais blacknose eller Walliska svartnosfår (det finns några i Sverige). Man håller dem för både kött och ull.

De här var det förstås många som stannade och tittade på.

Den här trevliga teckningen är typisk för Kerry Hill får. Sedan 2018 finns det några i Sverige vad jag kunde se efter en snabb sökning. 

Här står det några Kerry Hill som är särskilt fina och ett par har fått på sej täcken och nu börjar vi närma oss anledningen till att det finns saffransgula får. De har täcken på sej för att inte blir smutsiga. De flesta fårraser är vita och de tillbringar all sin tid ute på bete. Gräs, blött, lera, osv ni förstår säkert.

När man tar sina finaste djur till en tävling färgar man dem för att det går inte att få bort alla fläckar. De ska alltså se extra fina ut och färgen kan vara brun, brunröd eller som dessa rejält gula. Det blev ju rätt käckt när man har svart huvud och svarta ben som dessa stadiga köttrasfår. 

Här kan ni se lite andra färgnyanser förutom de saffransgula. Färgen försvinner snabbt när de kommer hem och de regnar på dem ute på betet. Dessa får ser ju lite extra roliga ut med sina enorma upprättstående öron. Rasen heter Border Leicester och är den största rasen i Storbritannien. De är både högresta och tunga. En vuxen bagge kan väga mellan 145-170 kg och en stor tacka upp till 120 kg. De används både för kött och ull.  

Andra fårrelaterade tävlingar var herdestavar. Jag hade inte en stav när jag jobbade i Australien (bara hund och motorcykel), men jag kan förstå att den kan vara till nytta ibland. 

Det fanns även tävlingar med olika produkter gjorda av ull, samt förstås bedömning av hela den sammanhållna ullen som man får när man klipper ett får (fleece). I kategorin tovat hantverk var den här helt fantastiskt och vann förstås första pris. Detaljerna är perfekta och raserna mycket fint utförda. Den visar också de fyra årstiderna med lamning på våren. Klippning på sommaren och grönt bete följt av höstfärger, små svampar och en perfekt Scottish blackface samt slutligen en med vinter, då man måste ge fåren grovfoder. 

Naturligtvis har fåren korrekt märkning i öronen och det lilla lammet står på knä för att dia. Stenmuren är också på plats. 

Det fanns även en avdelning med getter, inte lika stor som de med får men ett antal raser fanns på plats. Vissa getter tyckte det var fint med all uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Anglo nubian är en charmerande ras med sina långa mjuka öron. Den används både för mjölk, kött och även skinnen. 

De vuxna djuren har också en ädel profil.

Köttrasen Boer kommer från Sydafrika. Vuxna hannar väger över 110 kg och hondjuren drygt 90. De växer snabbt och en killing kan nå 40 kg på 90 dagar, då de säljs till slakt (skulle jag tro). Jag råkade få se en sån här flock i Norge då jag besökte Ole Martin (örnfoto) i Flatanger förra året. 

Det fanns tyvärr inga angoragetter på denna show men jag avslutar med ett par dvärggetter (Pygme goats). De här fyller ungefär samma funktion som mini shetlandsponny och en kollega brukar kalla den här kategorin husdjur för "garden ornamentals".  Jag skulle gissa att de små getterna är betydligt roligare att ha i trädgården än de små hästarna.

Hälsningar Lena

Vårystra lamm i hagen

En kväll då solen glimtade fram kände jag för att göra en kort utflykt efter middagen. Jag åkte till Trunsta träsk i Knivsta, för det hade anlänt en del fåglar där. Det är också beteshagar för djur i anslutning till våtmarken. I en hage nära där jag parkerade gick det tackor och lamm. Det här kunde kanske bli något...men de var fullt upptagna med att äta middag. Jag gick en vända i "träsket", vilket inte gav mer än en promenad.  

När jag kom tillbaka till hagen var det däremot full fart på lammen och nu såg jag också att det fanns en svart bland alla de vita. Det var ju en svart tack på första bilden så det var väl inte orimligt. Den verkade ha extra mycket spritt i benen, fast den såg ut att vara en av de yngsta.

Det var verkligen fart på dem och den svarta studsade mer än sprang i hagen.

Ett härligt vårtecken tycker jag.

" - När jag blir stor ska jag minsann bli ett svart får, vänta bara..."

Hälsningar Lena

Allmogefår, eller vad säger ni?

Mötte de här fina fåren under en promenad i mitt närområde, inte så långt från de långhåriga ungdjuren, men på en annan gård. Hmmmm....jag kan väldigt lite om får och har inte en aning om vad detta är. 

Lite frön i pälsen men vad gör väl det om man inte behöver "borsta håret" varje dag. Det fanns får som var ljusa och så dessa med vita fläckar på huvudet och i övrigt mörka. Alla var kulliga.

Trots fröna är det fina småkrusiga lockar. Det slog mej också att öronen är ganska små. Jag försökte söka på nätet om fårraser och snubblade över ett samlingsnamn för vad jag uppfattade som gamla svenska raser, de kallades allmogefår. 

Om någon här på sidan är mer hemma på fårraser får ni gärna berätta. För mej får det vara allmogefår så länge, för det är absolut inte en av de vanliga fårraserna man ser på gårdar.

På samma promenad insåg jag också att det fortfarande finns en del fina blommor kvar. Efter min runda i sommar då jag hittade så enormt många blommande arter längs ett diket har jag börjat titta mer på vad som lyser i vägkanten. Lucern blommar fortfarande vackert lila och käringtanden lyser än. 

Den första borde vara vild riddarsporre och förvånansvärt nog hittade jag några sena blåklint i kanten på en stubbåker. Det finns helt klart en del insekter också, här i någon sorts fibbla.

Ett helt gäng med pilfinkar satt på rad på detta räcke. Det var flera meter långt och det hade varit kul att fånga dem från en annan vinkel men det tyckte inte pilfinkarna.

Idag är det fredag, yeah....

Hälsningar Lena