På prärien

Vi brukar åka iväg ett par dagar när vi är i Texas och åker man söderut från Richardson måste man alltid tråckla sej igenom korsningen "High five". Om man ska rakt fram går det för det mesta bra så länge man ligger i en av mittfilerna och inte åker av åt öster eller väster av misstag. Det gick bra denna gång.

Vi körde söderut mot en liten stad som heter Eagle Lake strax väster om Houston. Restid fyra och en halv timme med en snitthastighet på drygt 100 km/timmen. Vi passerade genom jordbrukslandskap med betesdjur och en del spannmålsodlingar. Skyltar med Trump 2020 skymtade på en del gårdar och staket.

När vi kom fram till Eagle Lake fortsatte vi direkt till den nationalpark som vi ville besöka. Det finns bara ca 1% naturlig prärie kvar i USA numera och detta område försöker man bevara bl a för en utrotningshotat fågelart som heter Attwater prairie chicken. När vi kom fram var det molnigt och solen var på väg att gå ner. Vi gjorde en kort tur och orienterade oss lite.   

Prärie ska betas av djur och eftersom man inte längre har bison i området låter man nötkreatur beta.

Vi kunde se stora flockar med småfåglar (oklart vilken sort) som flög närmare Eagle Lake, men det började mörkna så vi fick lämna prärien för att återkomma nästa dag. 

Vi bodde på ett motel som helt klart sett sina bästa dagar men det var det enda som fanns i Eagle Lake. Det hängde en doftgran i sängbelysningen (som inte gick att tända) men lakanen kändes rena och vi hittade ingen synlig ohyra. Det fanns ett kylskåp, som utlovat, där vi stoppade in medhavd frukost. Middag åt vi på den enda restaurang som vi kunde hitta som inte var ett snabbmatställe. 

Nästa morgon var vi ute redan i gryningen men tyvärr var det mulet och trist ljus när solen gick upp vid halv åtta. Alldeles utanför nationalparken stötte vi på en vitstjärtad vråk.

Här kan man se hur den fått sitt namn. Det är en vanlig rovfågel i området och vi såg flera stycken. 

Det är våtmark i en del av parken och det finns en liten pöl med vatten. Det hade regnat ovanligt mycket på sistone så det var rejält med vatten i pölen samt en del grönt gräs. En vanlig gråhäger lättade när vi kom och gick.

Här promenerade vi längs en markerad rutt och stötte på vitsvansade hjortar. Det var uppenbart att de sett turister förut även om vi var de enda besökarna just då. Det var inte direkt högsäsong för djur- och växtlivet i slutet av december och några präriehöns såg vi förstås inte skymten av. 

Hjortarna stötte vi på lite här och där. Det ska också finna "coyote" och "bobcat" men de är nog alltför skygga för att man ska se dem när man går till fots.

Det svepte förbi en kalkongam, kontinentens vanligaste gam. De såg vi mer av på ett annat ställe så det får komma i en annan blogg. Staketet är för att vi befinner oss i kanten av det som hör till nationalparken.

I den del som är riktig prärie, dvs gräsbevuxet slättlandskap, kör man bil runt en slinga. Man genomför kontrollerad avbränning varje år för att hålla nere buskar och sly. 

Det här är en bra bit från våtmarken och vindkraftverket pumpar upp vatten till en tråg som nötkreaturen nyttjade. 

Så här ser det alltså ut på prärien, det lilla som finns kvar. Här växer ffa tre sorters präriegräs och man samlar in gräsfrön från dessa varje år för att försöka återskapa prärie i delar av parken som tidigare varit uppodlad. 

Vi spanade förstås efter präriehönsen men såg aldrig några. Den här fågel (ängstrupial, möjligen östlig ängstrupial) skymtade vi ibland och just här sjunger den dessutom för full hals. 

Den är vackert gul även på bröstet men ville inte visa upp sej ordentligt. Det var allt från Texas prärien så länge.

Hälsningar Lena