Min närmsta bokskog

Från Hjälstaviken till Fånöö bokskog är det bara drygt nio kilometer och jag chansade att jag skulle hinna dit innan det började regna. Lika bra att göra det mesta man kan under några lediga timmar i dagsljus. Väl framme insåg jag direkt att novembergrå inte var en term som gick att använda i en bokskog så här års. 

Det var som att kliva in i en grotta av gult i olika nyanser. Bilderna gör inte upplevelsen rättvisa och här hade en gnutta sol inte varit helt fel. Nu började det regna istället, ganska stilla i början.

Jag testade lite olika sätt att gestalta boken med dess typiska blad.

Men regnet tilltog och jag hade dessutom lite bråttom. 

Det är en liten skog, men enligt hemsidan är det Sveriges nordligaste självföryngrande bokskog och den som är såväl närmast som lättast för mej att nå. 

Jag ska försöka åka hit när det är vinter i år, eller antagligen efter nyår för någon snö som ligger kvar kommer det nog inte förrän i januari eller februari. 

Avslutar med en sista ruta från "den andra änden av skogen". Vi det här laget regnade det stora droppar och det var bara att åka hem och jobba.

Hälsningar Lena

Sveriges nordligaste bokskog

För några dagar sedan besökte jag Sveriges nordligaste bokskog, Fånöö, utanför Enköping. Välkommen in i det gröna för en titt.

Skogen är inte naturlig utan planterades i slutet av 1800-talet av herrgårdens ägare. Plantorna hämtades från Skåne. I dag föryngrar den sig och betecknas därför mer som skog än park. Den hör till en gård och det går nog djur på vänster sida ibland. Det slog mej att det här kanske också betraktas som "tillrättalagd naturfotografi". Planterade träd kan väl inte vara naturligt eller?

Det var i alla fall grönt, lummigt och väldigt mysigt samt parkeringsförbud längs vägen i hela skogen. Jag parkerade ändå men vågade inte gå så långt från bilen. Det växte mer än bok i skogen men det var vackert ändå. Det som förvånade mej var att träden ännu inte börjat skifta i höstfärger annat än möjligen på toppen.

Här kan man ana lite gult mot himlen, men annars var det väldigt grönt och inte alls vad jag hade förväntat mej. Jag tog bilen och körde genom skogen, det var bara några hundra meter. Jag fortsatte en bit längs den smala grusvägen för jag ville att solen skulle går ner lite till innan jag vände, talboken fick gå ett kapitel. 

Jag körde tillbaka till skogen och parkerade på samma ställe (fast mot körriktningen, det var ju redan fel bara att stå där). Nu var skogen helt magisk. Planterad eller ej, man får ta vad som finns om man bor i Uppsalatrakten. 

Jag förlorade mej en stund i grönskan och hade gärna gått ut bland träden. Men jag ville inte utmana ödet. Det kan ju hända att jag vill återkomma hit igen och parkera utan att se skylten. Synd att bli känd redan vid första besöket. 

Hälsningar Lena