Nya världens gamar, korpgam och kalkongam

Som Johnny påpekat så är detta en korpgam, den håller ihop med kalkongamar men har inte alls så bra luktsinne som kalkongamen.  Lägg märke till att fötterna ser mer ut som på en hönsfågel än en rovfågel. Denna gam fångar inte byten med fötterna utan lever på as och allt möjligt den kan komma över.

Den här individen satt mycket påpassligt på en grindstolpe utanför småstaden Eagle Lake. Den såg ut som att den satt på vakt men det här var nog mest en bra utkiksplats. Man är noga med att ange att det är privata ägor i USA och man går eller kör inte innanför en sån här skylt.

Det här är en kalkongam, den mest spridda gamen på den amerikanska kontinenten som  förekommer från södra Kanada ända ner till Sydamerikas spets. Precis som andra gamar är den naken på huvudet. Hos unga individer är huvudet gråsvart. Hos könsmogna gamar blir det rödaktigt och med den mörka fjäderdräkten liknar den då en kalkon, därav namnet. Det vanligaste är att man få se kalkongamen så här. Ibland känns det som att den passerar strax ovanför ens huvud. Till skillnad från många andra fåglar har kalkongamen ett utmärkt luktsinne och det söker efter kadaver eller annat gott genom att flyga förhållandevis lågt och lukta sej fram. Här kan man också se att den har väldigt stora näsöppningar. 

Man kan också få se dem så här. En grupp kalkongamar som nyttjar termiken och seglar runt uppe i det blå. Här fanns det väldigt mycket gam och det är första gången jag ser så pass många samtidigt i luften. Det var nog ca 20 totalt men jag fick med sju som mest på bild. Kalkongamar är rätt stora med ett vingspann på 170-180 cm.

Vi promenerade genom ett ganska snårigt skogsområde när jag fick jag syn på en massa vita fläckar på buskar och löv. Det här måste vara gamarnas favoritträd sa jag och tittade upp. Där satt det minst 15 gamar och tittade ner på oss.  Just dessa två är korpgamar och det kan tydligen även dela träd med korpgamar. Det var svårt att fota genom löv och grenar dessutom blev de lite upprörda över att vi stannade under deras träd.

Flera av dem lättade och flaxade iväg en bit till andra träd. Korpgamen är något mindre än kalkongamen med ett vingspann på 130 -170 cm. 

Kalkongamar saknar syrinx (kvitterorganet, dvs fåglars motsvarighet till stämband) och kan bara ge ifrån sej grymtande och låga väsande läten. På bilden ovan ser man tydligt de stora näsöppningarna. Kalkongamar finns överallt men de gillar inte regnskog och oftast inte högre höjder än ca 2500 m över havet. De finns dock i storstäder som t ex New York där de beskrivs som en värdefull "clean-up service". Släktnamnet Cathartes härstammar från grekiska och betyder "renaren".

Kalkongamarna är sociala och lever i grupper som ibland kan bli ganska stora. De vilar i dessa grupper på nätterna och vi såg en grupp på ett 30-tal fåglar som höll till uppe på några höga kraftledningsstolpar. 

De avslutande bilderna kommer från när de landade och kivades lite uppe på en av dessa stolpar. Tyvärr inte i bästa ljus men de var ändå kul att fota dem där uppe.

Två kalkongamar och en korpgam sittande till höger.

Kalkongamar har inga egentliga naturliga fiender men om en predator närmar sej en ruvande fågel eller ett bo med ungar kan de reagera genom att kräkas upp matrester på inkräktaren. Det fungerar bra mot närgångna människor. 

Hälsningar Lena

På prärien

Vi brukar åka iväg ett par dagar när vi är i Texas och åker man söderut från Richardson måste man alltid tråckla sej igenom korsningen "High five". Om man ska rakt fram går det för det mesta bra så länge man ligger i en av mittfilerna och inte åker av åt öster eller väster av misstag. Det gick bra denna gång.

Vi körde söderut mot en liten stad som heter Eagle Lake strax väster om Houston. Restid fyra och en halv timme med en snitthastighet på drygt 100 km/timmen. Vi passerade genom jordbrukslandskap med betesdjur och en del spannmålsodlingar. Skyltar med Trump 2020 skymtade på en del gårdar och staket.

När vi kom fram till Eagle Lake fortsatte vi direkt till den nationalpark som vi ville besöka. Det finns bara ca 1% naturlig prärie kvar i USA numera och detta område försöker man bevara bl a för en utrotningshotat fågelart som heter Attwater prairie chicken. När vi kom fram var det molnigt och solen var på väg att gå ner. Vi gjorde en kort tur och orienterade oss lite.   

Prärie ska betas av djur och eftersom man inte längre har bison i området låter man nötkreatur beta.

Vi kunde se stora flockar med småfåglar (oklart vilken sort) som flög närmare Eagle Lake, men det började mörkna så vi fick lämna prärien för att återkomma nästa dag. 

Vi bodde på ett motel som helt klart sett sina bästa dagar men det var det enda som fanns i Eagle Lake. Det hängde en doftgran i sängbelysningen (som inte gick att tända) men lakanen kändes rena och vi hittade ingen synlig ohyra. Det fanns ett kylskåp, som utlovat, där vi stoppade in medhavd frukost. Middag åt vi på den enda restaurang som vi kunde hitta som inte var ett snabbmatställe. 

Nästa morgon var vi ute redan i gryningen men tyvärr var det mulet och trist ljus när solen gick upp vid halv åtta. Alldeles utanför nationalparken stötte vi på en vitstjärtad vråk.

Här kan man se hur den fått sitt namn. Det är en vanlig rovfågel i området och vi såg flera stycken. 

Det är våtmark i en del av parken och det finns en liten pöl med vatten. Det hade regnat ovanligt mycket på sistone så det var rejält med vatten i pölen samt en del grönt gräs. En vanlig gråhäger lättade när vi kom och gick.

Här promenerade vi längs en markerad rutt och stötte på vitsvansade hjortar. Det var uppenbart att de sett turister förut även om vi var de enda besökarna just då. Det var inte direkt högsäsong för djur- och växtlivet i slutet av december och några präriehöns såg vi förstås inte skymten av. 

Hjortarna stötte vi på lite här och där. Det ska också finna "coyote" och "bobcat" men de är nog alltför skygga för att man ska se dem när man går till fots.

Det svepte förbi en kalkongam, kontinentens vanligaste gam. De såg vi mer av på ett annat ställe så det får komma i en annan blogg. Staketet är för att vi befinner oss i kanten av det som hör till nationalparken.

I den del som är riktig prärie, dvs gräsbevuxet slättlandskap, kör man bil runt en slinga. Man genomför kontrollerad avbränning varje år för att hålla nere buskar och sly. 

Det här är en bra bit från våtmarken och vindkraftverket pumpar upp vatten till en tråg som nötkreaturen nyttjade. 

Så här ser det alltså ut på prärien, det lilla som finns kvar. Här växer ffa tre sorters präriegräs och man samlar in gräsfrön från dessa varje år för att försöka återskapa prärie i delar av parken som tidigare varit uppodlad. 

Vi spanade förstås efter präriehönsen men såg aldrig några. Den här fågel (ängstrupial, möjligen östlig ängstrupial) skymtade vi ibland och just här sjunger den dessutom för full hals. 

Den är vackert gul även på bröstet men ville inte visa upp sej ordentligt. Det var allt från Texas prärien så länge.

Hälsningar Lena

Hummertradition återupptagen nyårsdagen 2022

Sedan millenieskiftet har vi haft som tradition att äta hummer och dricka det godaste bubblet till lunch på nyårsdagen. Det blev så för att vi inte orkade äta hummer efter tolvslaget 2000 och hade ett par riktigt goda flaskor champagne kvar.  Alltså blev det en brunch dagen efter och en återkommande tradition.  Nu när vi åter kunde ses igen hos min syster i Texas, efter två års uppehåll, måste vi ju ha hummer. När vi hämtat åtta humrar hos fiskhandlarn på nyårsafton blev det storkok i två stora kastruller. 

Så här många har vi aldrig haft förut och nu hade vi även ett nytt problem. Alla år jag kan minnas har det varit så pass kallt på nyårsnatten att humrarna har fått stå ute. Nu hade vi 27 grader varmt och det skulle bli runt 20 grader på natten. Alltså måste humrarna kylas och sedan stoppas i kylskåpet. Även ett amerikanskt kylskåp (dvs stort) har sin begränsning när det också står råvaror till nyårsaftonens middag för 12 personer där. Vi kylde i alla fall humrarna i badkaret och lyckades få in dem i kylskåpet till nästa dag. 

På förmiddagen den 1 januari dukades bordet med hummer för åtta personer. Som tillbehör serverasdes varmt vitlökssmör och vitt hembakat bröd.

Varje par bidrar med en flaska god champagne och här är det en person med van hand som serverar det första glaset (servitör under studietiden). 

Vid tolvtiden är alla samlade och kan skåla för det nya året och att vi alla är samlade. De fyra hundarna har lagt sej tillrätta under eller bredvid bordet för de vet att nu händer inte så mycket på ett tag. Vad som också hör till denna tradition är att man inte är "uppklädd" utan alla kommer till bords som de känner för.

Min systerson Johan severar Tattinger. Han jobbar i vinbranchen med ffa finare viner. Den här flaskan hade en skadad ettikett och då kan den inte säljas (och regelverket är annorlunda i detta land än hemma).

Vi njuter av den goda maten och i början är det mest tyst runt bordet, förutom ljudet av skal som knäcks och sörplandet då någon suger ut innehållet i benen. 

De flesta runt bordet äter precis allt som går att äta på en hummer, men mot slutet brukar det bli en del ben över som de sista entusiasterna plockar sönder till minsta beståndsdelarna. När allt är uppätet ska de stora skalresterna rengöras och sparas i frysen för framtida kok av hummersoppa. 

Vi avrundar med enklare mousserande vin och en flaska med något så udda som ett bubbel med inslag av blåbär. Min systerson smakade men vägrade sedan att dricka detta. Hmm, inte alls så tokigt tyckte vi men våra smaklökar brydde sej nog inte så mycket vid det här laget :-)

Efter en sån här lunch (som varar i flera timmar) blir det väldigt lugnt i huset. Man kan t ex titta på den obligatoriska amerikanska fotbollen som alltid spelas på nyårsdagen i detta land. Just i år vann Arkansas Razorbacks (som min systerson håller på) mot Penn State Lions.  

Min systerdotter Anna och hennes pojkvänn Ross bestämde sej för ett dopp i poolen. I vanliga fall brukar temperaturen i poolen vara ca 6-8 grader vid jul, men eftersom det varit så varmt den senaste veckan var det 18 grader. Dock hade lufttemperaturen börjat sjunka och nu var det ungefär som svensk sommar dvs mulet och runt 15 grader. Om grannarna märkte detta trodde de nog att vi var tokiga. 

Ross och Anna har åkt tillbaka till London, där de bor, men vi stannar några dagar till i Texas. I morse var det fem grader kallt och att bada i poolen blir nog inte aktuellt innan vi åker hem. 

Hälsningar Lena

Julfågel från Texas

Så här på annandags jul bjuder jag på en julfågel från Texas, en röd kardinal. 

Det är hannen som är vackert röd och fågeln har fått sitt namn efter kardinalerna i katolska kyrkan som klär ser i mörkröda dräkter. Honan är lite mer diskret men också vacker och jag ska hålla utkik efter en sån.

Den här fågeln poserade  vid ett hus på gatan där ägaren lägger ut frön på tomten. 

Det är ju inte så snyggt med fröna på marken men man kommer nära på ett lätt sätt. Tyvärr ingen hona som höll sej framme.

God fortsättning allihopa!

Hälsningar Lena

Sparvfalk

Under min vistelse i Texas över jul och nyårshelgen spanade jag en hel del efter den lilla sparvfalken. Den ser ut som en liten tornfalk och är en vanlig art i Nordamerika.  

Det finns ganska många i parkområdet där min syster bor och jag lärde mej snart vilka områden som de verkade gilla bäst. Den här skylten står vid en stor anlagd gräsplan som används för diverse idrottsaktiviteter. De satt ofta på skyltar och belysningsstolpar och spanade efter små byten på marken.   

Tålmodigt inväntade jag att de skulle flyga åt mitt hall, eller åtminstone åt ett håll som gav bilder.  

Oftast verkade de fånga stora gräshoppor och liknande insekter på gräsmattorna, men den här hade lyckats få tag i ett större byte.

Den här sitter på en del av bevattningsanläggningen. Vuxna fåglar är 23-27 cm långa och väger 85 till 140 g

Det var soligt, blåsigt och ganska kallt denna dag och den gjorde flera fina flygturer. Vid det här laget hade jag insett att den skulle ganska snart komma tillbaka till bevattningsanläggningen och "börja om" jakten över gräsmattan, så det var bara att invänta.  

Här landar den på en annan av dess favoritplatser. 

Det här var nog den vanligaste rovfågeln där jag var om man bortser från kalkongamarna som ständigt cirklade över hela parkområdet. Jag såg också rödstjärtad vråk vid några tillfällen men inte alls på så nära håll som jag gjort tidigare år.

Hälsningar Lena