I vithajens rike

En ny dag gryr med strålande sol och förväntningarna är höga. Första gruppen gör sej klara till 08:00.

Ryan sköter tvåmansburen och bär helmask som möjliggör kommunikation med ytan.

När man klättrar ner får man en slang med regulator att stoppa i munnen. Det känns  konstigt att inte ha en flaska på ryggen men man vänjer sej fort.

Vår ingenjör Charlie från Jamaica hjälper till med lite av varje, men har går inte i vattnet. Det gör däremot vår kapten som hoppar i och fäster betespåsar i våra ytburar.

Divemaster Jesse fixar med betet som är halvtinade stycken med tonfisk. Det luktar inte överdrivet gott men hajarna gillar ju detta och de andra fiskarna älskar de små bitarna som driver ut i vattnet.

Buren sänks ner och fiskarna är på hugget direkt.

Ett sjölejon simmar förbi....hajmat ?...Det verkar inte så och ingen har någonsin sett hajarna attackera sjölejonen här. Inte heller ostronfiskarna ha sett det och de tillbringar mycket tid här.

Vi har mer tur idag eller så tog det ett dygn för hajarna att inse att vi var där. De är inte överdrivet intresserade av våra beten eller burar. Lägg märke till mönstret mellan vitt och grått längs sidan på denna haj. Det är unikt för varje individ och kan användas för identifikation, vilket vi får lära oss mer om nästa dag.  

Det ser lovande ut när det plötsligt är två hajar runt våra burar. Det är något majestätiskt över dem när de glider fram genom vattnet.

Ibland kommer de närmare och kollar in oss. Den här hajen har en mörk fläck vid ögat på vänster sida vilket gör den lätt att känna. Bilderna är tagna med ett fisheyeobjektiv på 17 mm så ganska nära är den....men vi får inte riktigt kontakt...de simmar mest bara förbi.... 

Det är också lite svårt att hålla armarna innanför burgallret. Här är det min sambo som är lite ivrig och vi får väl hoppas att hans mamma inte läser just detta inlägg...

Vithajarna som vi har runt oss är stora, mellan tre och fyra meter långa och väldigt grova. Det är inte första gången vi möter haj i vattnet, men första gången det känns skönt att ha ett galler mellan. Ändå visar hajarna inte någon som helst aggressivitet och de är knappt intresserade av de större stycken tonfisk som vi bjuder dem.

Ändå kommer ett tillfälle då divemastern som står uppe på buren i bakgrunden får överraskande mycket kontakt med en av de riktigt stora. Återkommer med den rysaren...

Mellan dyken kan man värma upp sej i bubbelpolen. Trots tjocka våtdräkter blir 22 grader kallt efter 45 minuter. Vatten är det enda som serveras, så länge man vill dyka blir det inga öl.   

Nu flyter dagarna på och rutinerna är givna. Alla har fått möta och beundra flera vithajar och nu önskar vi mest att de kommer närmare. Visar lite mer intresse....

Hälsningar Lena

Guadalupe, men var är hajarna?

Det låg låga moln över Guadalupe när vi kom fram vid lunchtid. Guadalupe är en ö med vulkaniskt ursprung som är naturreservat och hade en befolkning på 15 personer vid senaste räkningen (2008). Det finns ett fiskeläge som heter Campo Oeste och vi ser en fiskebåt. Guadalupe är mexikanskt och ska inte förväxlas med Guadaloupe, som är franskt, ligger i Västindien och har en helt annan folkmängd och turism. "Vår ö" får man inte ens gå iland på.

Vi ser två andra båtar när vi ankrat. Det ena är Solmar V, en dykbåt som vi rest med en gång tidigare och som också gör dessa turer med vithajsdykning. Den lilla vita båten är fiskare, de dyker efter en slags ostron (abalone eller havsöron). De dyker alltså på en plats där två eller tre andra båtar gör allt för att locka till sej vithaj....

Så här ser dagens schema ut. "Continental" är första frukost, då brukar det finnas havegrynsgröt, nybakade muffins, fruktsallad, rostat bröd, jordnötssmör, marmelad, kaffe, juice etc. Andra frukost är lagad mat. Eftersom vi inte dykt på förmiddagen är behovet av dubbla frukostar inte så stort just idag. Efter lunch öppnas burarna och då har vi delats in i grupper så att alla ska få gå ner i de nedsänkta burarna i 45 minuter. Vi har två burar i ytan och där får man vara när man vill, bara det finns en luftslang ledig.  

Stämningen är hög och den spansktalande gruppen samlas på däck.

Personalen jobbar med att få allt i ordning. Här ligger det hängselförsedda bälten med blyvikter nedstoppade i stora fickor. När man har våtdräkt flyter man och för att kunna stå bra i burarna måste man ha vikter. Det finns 10, 15 och 20 kg på bältena beroende på personens storlek och hur tjock våtdräkt man har.  

Här sänker de en av ytburarna. Golvet i den kommer att ligga på ca 6 m så helt i ytan är den inte.

Vår kapten sköter kranen som lyfter burarna. Han är ganska avslappnat klädd när vi är ute till havs.

Här är det en av burarna som så småningom ska ta oss dykare ner till 10 m. De gula slangarna är luftkällan som varje dykare har i munnen.

Nu börjar det bli dags. Våtdräkt med huva är bra, det är ganska kallt i vattnet.

Den franska truppen är noga med dokumentationen.

Man kan se stora fiskar från ytan. Det är "jacks" och en del tonfisk som kommer för att äta av den frusna tonfisk som vi använder för att locka till oss hajar.

Äntligen är det vår tur och vi ska vara i en bur med fyra personer plus en divemaster som sköter betet och hjälper till när vi hissas ner och upp. I hörnet kan man se en vanlig dykflaska, det är en reserv om något skulle hända med de slangar vi andas ur som går upp till båten. En haj kan ju bita  sönder  dem ...fast det har aldrig hänt...

Fredrik är redo och betesfisken ligger i jutesäcken.

Vår divemaster Ryan stampar på säcken med betet. Lite blod och små bitar tonfisk sprids i vattnet.... Det här är rutinjobb för Ryan men om ett par dagar kommer han att få en vithaj "i famnen" och det har han aldrig haft förut.

Fiskarna älskar betet och såväl små som stora flockas runt oss. Vi spanar efter haj ute i det blå vattnet...

Fiskarna kastar sej över resterna av en tonfiskstjärt. Inga hajar i sikte....Det är som att sitta i gömsle, man får ha tålamod och vilda djur gör som de behagar.

Jag leker på lång slutartid och funderar över hur det är att vara fisk i ett akvarium. Det känns lite så när man står i buren och fiskarna flockas utanför...Vi fick inte se någon haj och ingen annan grupp heller denna första dag.  

Men det kom hajar, strax före lunch nästa dag får vi första kontakten bara ett par minuter innan vår bur hissas upp...jösses vad stora de är !

To be continued...

 Lena

DB 98 - Från det stora blå till en regnvåt altan

Båten ligger ankrad vid en mycket liten ö som heter San Benedicto och vår första dykplats ute i det stora blå havet heter El Boiler. När vi sjunker ner under ytan är vattnet spektakulärt blått och sikten fantastiskt bra.  

Vi går ner lite djupare och när jag tittar upp längs bergväggen blir jag nästan yr av fiskstimmen ovanför mej.

Stimmen fortsätter att fascinera men vi spanar hela tiden efter större djur...

Plötsligt får vi syn på några bekanta siluetter lite ovanför oss...hajar...

Ganska snart möter vi den första hajen på lite närmare håll. Det är en vitfenad revhaj, som också kan kallas vitspetsig revhaj, vitspetsig korallhaj, eller varför inte öknamnet ”havets råtta”. Det är nog den vanligaste hajarten som dykare får se och för de som tvekar inför åsynen av dessa vackra djur kan jag intyga att de inte betraktar dykare som mat.

Den vitfenade revhajen blir bara ca 170 cm lång och om den inte är dräktig, som den på bilden ovan, är den slank och väger ca 30 kg. Alltså en ganska liten haj.

Det är väl ändå ingen som kan tycka att den här blivande hajmamman ser särskilt hotfull ut? Den vitfenade revhajen föder 2-5 ungar vid varje tillfälle, som troligen inträffar vartannat år.

Den här hajarten ligger ofta stilla på dagen och vilar på klipphyllor eller i grottor. På natten jagar den och kan förekomma i stora grupper som slinker in och ut mellan koraller i jakt på lämpliga byten, därav liknelsen med råttor.

Visst ser det lite mysigt ut där de ligger tillsammans ?

Här har ett gäng små hajungar samlats i en liten grottöppning. De är ca 30-50 cm långa och bedårande.

De små babyhajarna har en muräna och en blåsfisk som "kompisar" med sej inne i grottan. Man slutar aldrig förvånas.

De vitfenade revhajarna får vi möta vi flera tillfällen under resans gång.

Eftersom dagens inlägg bara innehåller bilder från resan kommer här också en dagsaktuell bild. DB 98 - Så här såg det ut på eftermiddagen på vår nya altan....Jag kan bara konstatera att vatten kan ge många olika upplevelser...

Hälsningar Lena

LIVMODERKANNIBALER

....låter väl som titeln på en dålig skräckfilm, men det handlar istället om fortplantning hos sandtigerhajar.

Dessa hajar kan man möta på många platser i världen och även se i ett flertal akvarier t ex både i Kolmårdens Tropicarium och på Universeum i Göteborg. Det är fridfulla varelser men de utstickande tänderna får dem att se lite grymmare ut än de är.

Vi fick nöjet att möta ett tiotal sandtigerhajar i Sydafrika 2008. Det var högdräktiga honor som samlats i Sodwana Bay för att invänta nedkomst. Hajarna är dräktiga 8-9 månader och föder en eller två ungar som är ca 1 meter långa. Dessa honor var själva ca 2,5 till 3 meter långa.

Ungarna blir så stora som 1 meter genom att vara sk livmoderkannibaler. När fostren är små har de alla en gulesäck med näring. Den tar slut när hajfostren är ca 17 cm långa och då börjar de större äta upp de mindre, samt obefruktade ägg som kan finnas i livmodern. Till slut återstår bara det största hajfostret i var och en av de två livmödrar som hajen har. Den kan alltså maximalt föda två ungar per tillfälle men ibland blir det bara en.

Hajarna sveper över våra huvudet men det finns inte det minsta hot i situationen. Dessa honor väntar bara på att föda sina ungar och simmar i stillsamma cirklar i den lätta strömmen. Denna art kallas "Sand tiger shark" i USA, men möter man dem i Australien kallas de "Grey nurse shark" och i Sydafrika är de mest kända som "Ragged tooth shark" eller "Raggies".

Vi lämnade de vackra hajarna åt sitt öde efter 40 minuter. Eftersom man är rädd att störa dem för mycket fick endast en grupp dykare besöka dem per dag och maxtiden var 40 minuter. Om vi har tur kanske vi för möta nya "raggies" på vår nästa tur till Sydafrika.

Hälsningar Lena  

Haj !

Vattnet är mörkt och sikten ganska dålig. Vi har varit nere nästan 45 minuter och när jag tittar på manometern inser jag att luften inte räcker mer än några minuter till, innan vi måste gå upp. Jag gör mej beredd att påbörja uppstigning när jag plötsligt får syn på en stor mörk skugga under mej...jag kollar efter Fredrik och han har också fått syn på den. Hajen är mycket grov och betydligt större än jag föreställt mej. Den svänger runt och vi sjunker ner för att komma närmare, samtidigt justerar jag upp ISO på kameran. Det är mörkt och jag vet att tiden är på väg att rinna ut. Jag får till två bilder innan den majestätiska hajen försvinner ner i djupet och vi tvingas avbryta dyket. Jösses, vi har just mött vår första Sixgill shark!

Vi är extatiska när vi kommer upp i båten men bilderna är tyvärr inte mycket att ha. Mörka, grumliga och hajen är tydligt på väg bort. De andra dykarna är också uppspelta för de har också sett den. Kathy, som driver dykcentret, har sett många "sixgills" och när jag påtalar hur stor den var säger hon att det var en liten! Bara en "tonåring" på ca 2 m. Hon har en snutt grumlig video och då jag envisas med att hajen vi såg var betydligt större än 2 m börjar vi jämföra vårt bildmaterial under kvällen. Trots den dåliga kvaliten kan vi se vissa märken på hajarna och inser att vi mött två olika individer. Sixgill sharks kan bli ca 4,5 m långa och den vi såg kan ha varit närmare 4 m.

Sixgill sharks lever egentligen på djupare vatten, men kommer upp grundare under vissa perioder och man kan då ha tur att få se dem. Tur, ja det är det, för arten är ovanlig och ses inte alls lika ofta längre. Vi har tur en gång till. Nästa morgon, bara några minuter efter vi kommit i vattnet, dyker det upp en haj. Den kommer glidande genom vattnet och jag lyfter kameran. Hajen ändrar inte riktning utan simmar rakt mot mej. Jag hinner ta tre bilder innan den viker av och simmar förbi. Den var då så nära att den nästan snuddade i kameran! Vilket möte!

 Mindre än den vi såg i går men ändå en praktfull Sixgill shark. Vi det här laget har de andra dykarna också fått syn på den och trots att det är fem personer i vattnet (tre med kameror) väljer den att göra ett par svängar till mellan oss. Jag låter de två andra få möjlighet att ta några bilder och njuter bara av att se den glida förbi.

Det här är bara ett exempel på vad vattnen runt Vancouver Island kan bjuda på...

Hälsningar Lena