Kvällsdyk i Långssjön - kollage 2

I skenet från en ficklampa möter man både fiskar och kräftor efter mörkrets inbrott. En medelstor gädda kom framsmygande i mörkret vid några tillfällen, men inte tillräckligt nära för att bli fotograferad. En lyckad kväll som avslutades vid grillplatsen där klubbens kock fixat "korvbuffé".  

Hälsningar Lena

Axplock från undervattensvärlden i Strömsholmen

Den här vackra torsken mötte vi på morgonens första dyk som vi gjorde från kajen på Strömsholmens seasport center. Den får bli dagens bild 220.

Det fanns också gott om plattfisk och den här uppsynen är ju lite svår att motstå.

"Ända mot ända kan inget hända" men man kan ju undra om nakensnäckor känner till det ? Jag vet inte vad de gör, för de borde inte pyssla med att göra fler nakensnäckor just nu. Men vi såg flera par som satt på detta sätt. Små och oemotståndliga är de i alla fall.

En liten knaggrocka fick vi också möta idag, samt en hel del annat, men dessa fyra bilder får ge en första idé om vad man kan möta under ytan strax söder om Trondheim  i Norge.

Skönheten i ett fiskstim

Vi befann oss på ca 5 meters djup vid en av Väderöarnas små öar och låg ganska stilla i de lätta dyningarna. Jag pillade lite på min kamera och noterade att det plötsligt blev betydligt mörkare, solen gick väl i moln tänkte jag. Då ser jag hur Fredrik ivrigt gestikulerar mot ytan....det var ett fiskstim med tusentals små fiskar som skymde solen.

Jag vred kameran (lämpligen försedd med fisheyezoom) uppåt och tog några bilder rakt upp i stimmet, utan att ens titta i sökaren. Förstora gärna.

Upplevelsen var överväldigande och inte i närheten av något stim vi sett förut i nordiska vatten. Jag fotade både med blixt och utan samt rattade bländaren upp och ner beroende på fiskarnas rörelser i förhållande till solen.  

Fiskarna var för det mesta oerhört organiserade och vid detta tillfälle var det som att de delade sig i två stim som sedan möttes och simmade rakt mot ytan.

Fredrik fanns någonstans bakom stimmet och ibland kunde jag skymta honom.

Det såg ut som oändligt många fiskar men det fanns en början och ett slut på stimmet.

Svartvitt eller färg, jag väljer att blanda för ibland blir bilderna väldigt blågröna i tonen. Kommentera gärna vad ni föredrar. Här kom hela stimmet farande rakt mot mej.

De flesta av bilderna skulle nog göra sig bra i svartvitt, men jag vill också gärna visa hur färgerna kan se ut strax under ytan vid vår egen kust.  

Det här var en mycket minnesvärd upplevelse och bland det häftigaste vi fått se i nordiska vatten. Ett dyk vi kommer att minnas länge.

Hälsningar Lena

PS. Bilderna är tagna med en Canon 7D och en Tokina 10-17 mm fisheyezoom. Två Ikelite DS 125 blixtar användes på vissa bilder.

Ålgräsmonstren i Skår

Största chansen att få se bläckfisk har man om man dyker i mörkret. Så här års är det mörkt redan vid femtiden och man kan avsluta en dykdag med ett mörkerdyk innan middag. Vi pratade med andra dykare som nyligen sett bläckfisk i Skår, så Skår fick det bli. 

Det hade nästan mörknat när vi kom fram. Ljuset till höger är där färjan till Lysekil lägger till. Tyvärr så hör man färjan när man är under vatten, vilket är lite störande.

Det första jag fick syn på när vi kom ner på ca 3 meters djup var den här fina eremitkräftan som satt på ett ålgräs. Men vi måste passera snabbt för här finns det inga bläckfiskar.

Vi möter den genomskinliga klarbulten, som visar hela sin anatomi när vi lyser på den med våra lampor. De simmar runt i öppet vatten och stannar ibland till i ljuset.

Det här var ett annat nästan transparent djur, en liten räka som också simmade i öppet vatten. Räkor kan man ofta se i mängder på nattdyk. Vi fortsatte simma djupare längs mjukbotten och spanade hela tiden efter de små bläckfiskarna.

Fiskar ligger stilla och sover, som denna kantnål. Jag tog bara ett par bilder för att inte störa den.

Denna kantnål sov också men jag kunde inte motstå att ta en bild då den låg så perfekt med huvudet mot ett blad.

På ett ställe var lerbotten helt täckt av ormstjärnor som myllrade omkring. Den här simkrabban hade bestämt sej för att ormstjärna fick bli dagens middag. Lättfångat var det i alla fall. Inte en bläckfisk så långt ögat kunde se...

På ca 25 meters djup så vände vi och började sakta simma tillbaka. Eremitkräftorna sprang runt på botten. Just denna har en fin päls av hydroider på sitt skal.

Tillbaka på grundare vatten hittade vi tångruskor och där hade de större räkorna börjat titta fram med sina röda ögon som reflekterar ljuset så det ser ut som pyttesmå lysdioder inne bland tångbladen. Ingen bläckfisk och dyket led mot sitt slut.

Ålgräset på ca 3 meter lockade mej igen och jag siktade på några bilder av ålgräsrosorna. Då fick jag syn på vad som såg ut som en monsterspindel som satt på ett strå. Den såg nästan död ut men rörde plötsligt på sej...

Jag upptäckte snart att det satt lurviga "spindlar" på flera ställen och att de stirrade på mej med röda ögon. Riktigt läskiga små monster. Den här har en ålgräsros bakom sej.

 Jag vet inte vad det är, kanske någon sorts spindelkrabba. Det finns Japanska spindelkrabbor som har en benlängd på upp till tre meter. Tänk att möta ett sådan i mörkret! Dessa var några centimeter långa, men blänga ilsket kunde de ändå, som små monster i det svarta vattnet.

Hälsningar Lena

Från knölvalar till "lumpsuckers"

Vaknade tidigt och såg genom hyttfönstret att solen var på väg upp. Jag funderade en stund i sängvärmen men smög sedan ut på däck med kameran i handen.

Vattnet var spegelblank och det var helt stilla. Endast ett svagt ljud av den lilla generatorn brummade i bakgrunden och det doftade av nybakat bröd från byssan. Vår kock Benoit hade börjat med frukostförberedelserna. Jag spanade ut över vattnet och tog några bilder…

…då hördes plötsligt ett pysande ljud, så ett till och ytterligare ett. Valar ! Jag såg deras ryggfenor bryta den blanka vattenytan och kastade mej sedan in i hytten för att byta objektiv och väcka Fredrik.

Stämningen var i det närmaste magisk och vi blev stående en lång stund på däck.

Solen klättrade bakom bergskammen och en fiskebåt från den lilla orten Petersburgh gick ut.

Ibland klämtade en klocka för två sjölejon hade klättrat upp på en boj mitt i farleden med en klocka i.

Valarna hade absolut ingen brådska utan uppehöll sej en bit från båten och verkade närmast ligga och vila helt nära ytan. Vi kunde höra deras blåsande och se fenor nära ytan.

Knölvalarna blev efter denna dag ett ganska vanligt inslag längs vår resa i Alaska. Vi såg ofta de stora djuren blåsa i fjärran och deras ryggar som bröt ytan. Vid några tillfällen kom de väldigt nära och efter ett dyk fick vi se dem utföra ett beteende som kallas ”bubble netting”. Valarna dyker och ett par av dem blåser bubblor i en ring vilket samlar fiskarna i ett tätt stim. Sedan kommer alla valarna upp med vidöppna gap och fångar så mycket fisk de kan. Just då öste regnet ner och de kameror som fanns på båten var innestängda i undervattenhus (då blir det inga bra landbilder) så vi valde att bara stå och titta på dem. Upplevelsen var enorm !

Knölvalarna var utan tvekan de största djuren vi mötte och även om vi inte såg dem under vatten fick vi veta efteråt att de passerat precis över våra bubblor under ett dyk….

Som en kontrast till valarna visar jag också några väldigt små fiskar. De heter "lumpsuckers" och dess motsvarighet i Skandinavien kallas sjurygg eller taggig sjurygg. De vi såg på denna resa var mycket unga och knappt en centimeter långa (om de sträckte på sej).  Djuret till vänster är ett litet kräftdjur som kallas spökräka.

Lumpsuckers har en sugkopp på buken som den kan fästa till underlaget med.

De förekommer i olika färger och har begränsad simförmåga. När de simmar ser de ut som en pytteliten helikopter med dålig styrförmåga. Om man inte vet vad man letar efter ser de bara ut som ett litet skräp i vattnet.

Dykplatsen där vi fann dessa var ett himmelrike för makrofantasten, för där fanns så mycket mer än bara lumpsuckers....

Avslutar med en annan pytteliten fisk som på engelska heter "clingfish" och som nog kan vara en ringbuk på svenska. Den har också förmågan att suga sej fast på olika underlag, i detta fall ett tareblad.

Det här visar lite av kontrasterna på de djurliv som vi mötte under resan genom Inside passage i Alaska.

Hälsningar Lena