My Octopus Teacher

Längs hela Nordamerikas kust finns en bläckfisk som heter Giant pacific octopus. Ni som läst min blogg ett tag har sett bilder på den tidigare. Den kan nå en vikt av 50 kg och ha armar som är två-tre meter långa. Det här är ett litet exemplar som vi träffade under ett dyk i Alaska. Bläckfiskar tycker inte nödvändigtvis att dykare är läskiga och ibland kan de faktiskt t o m vara lite intresserade av oss. Det var den här.

Vi var helt ensamma när vi mötte den här bläckfisken. De andra dykarna var i vattnet förstås, men det här var en dykplats där vi kunde sprida ut oss i olika riktningar och strömmen var närmast obefintlig. Bläckfisken satt och myste på en sten såg det ut som.  

Den flyttade runt lite lojt och satte sej mitt i de röda korallerna. Bläckfiskar kan ändra färg och dessa kan bli väldigt röda. Dessutom kan de ändra strukturen på huden och på så sätt blir oerhört väl kamouflerade. 

På ett gulmönstrat underlag blev den mer gul. Den kan också bli nästan helt vit om det finns gott om vita anemoner men det fanns inga här. Färgskiftningarna går fort och det är fascinerande att se hur den skiftar i form och färg då den rör sej över "landskapet". Det mesta som ni ser i bakgrunden är andra djur och inte växter som man kanske kan tro. Det finns dock en del kelp i högra hörnet.

Det här är nästa exakt samma bild som den ovanför men här slog bara en blixt. Den ena är ombyggd och har kortare "recyclingtid". Jag tog med den här bilden ändå för jag tyckte det blev läckert på sitt, sätt även om den inte är korrekt belyst. Utan blixt skulle det inte bli bilder med färg över huvud taget, bara mörkt blågrönt och en dykare utan lampa ser inte de vackra färgerna.

Här är den rätt bra kamouflerad men det brukar vara ögat som avslöjar den. 

Vi uppehöll oss runt bläckfisken och den flyttade sej då och då utan att på allvar gömma sej. Vill de inte vara med på bild hittar de lätt en skreva och förvinner in mellan några stenar. Ibland kom den emot oss och det händer att bläckfiskar skickar ut en tentakel för att känna efter och "smaka" på ytor som är varmare än vattnet t ex blixtar och lampor, men även en framsträckt hand. De har sinnesceller motsvarande våra smaklökar i sugkopparna.

Här gör den precis det dvs "smakar av" Fredriks hand med en undersökande tentakel. Den gjorde det flera gånger men det är mycket skrufs i vattnet på dessa bilder, så jag visar bara denna. Det är en väldigt speciell upplevelse när ett vilt djur vill kolla av vem man är...

Titel på detta inlägg är densamma som en fantastiskt dokumentär (Netflix) om en man på gränsen till utbrändhet som börjar fridyka på samma plats varje dag för att hantera sin situation. Platsen är Sydafrikas västkust med kallt vatten och kelpskog. Han möter så småningom en bläckfisk (mindre än denna) och vinner långsamt dess förtroende. De träffas och simmar tillsammans varje dag, oavsett väder går mannen i vattnet och fridyker. 

Filmen är stillsam, vacker och tänkvärd, så långt från snabba actionklipp man kan komma. Den liknar inte heller vare sig Disney eller BBC produktioner. Den är filmad av en kvinna som också fridyker. Ingen av dykarna har våtdräkt utan de har successivt vant sej vid det kalla vattnet. Den är Oscarsnominerad som bästa dokumentär.

Hälsningar Lena

Bläckfisken på badplatsen

Vi lämnade bokskogen och åkte till Hamburgsund. En kort färjetur tog oss till Hamburgö och vår nästa dykdestination, Hamburgö badplats. Solen strålade och det var riktigt mysigt. Sikten i vattnet såg dessutom väldigt mycket bättre ut här än i Gullmarn.

Först en sen lunch. Eftersom vi skulle göra två dyk och det sista när det blivit mörkt, skulle det bli sen middag. Lika bra att äta ordentligt, så det blev grillad bratvurst med bröd och räksallad. 

Först gjorde vi ett dyk i dagsljus. Det är sandbotten som övergår i fint grus och snäckskal lite längre ut. Botten är ganska ljus och plattfiskarna smälter in förvånansvärt bra. De ligger ofta helt stilla och man kan fota dem i lugn och ro. 

Jag tror att det här är en liten smörbult. En utmaning att sätta fokus på för de simmar lite knyckigt hit och dit. Den är bara några centimeter lång. Bakgrunden ser mörkt ut för att vara i dagsljus, men det är i närheten av en bergvägg. 

En liten stensnultra är lättare att fånga på bild för den rör sej mer förutsägbart. 

Det mest spännande vi hittade på detta dyk var nog den stora valthornssnäckan som faktiskt såg ut att vara mitt i äggläggningen. 

Den här bilden är tagen ca en kvart senare och nu verkar den ha slutat lägga ägg och den har flyttat sej på ägghögen. Vi avslutar dyket efter mötet med snäckan och går upp. Vi fördriver tiden till solnedgången genom att åka och fylla luft på ett dykcenter i Hamburgsund. Dessutom försöker jag få en bild på de gärdsmygar som håller till i buskarna vid badplatsen, men det blev ingenting av det. Vi väntar till ca halv sex. Då börjar det bli rejält mörkt och en stor måne har precis blivit synlig. Trots månen riggar vi en pannlampa i en stolpe på badplatsen, det kan bli väldigt mörkt när vi kommer upp annars.

Varför vill man då egentligen dyka när det är kolmörkt i vattnet? Jo, då är det helt andra varelser som är aktiva. Det var förstås ordentligt med mareld men det har jag inte kommit på något sätt att fota än. Jag tror inte det går. Redan på grunt vatten stötte vi på flera tångsnällor. De är som ett grovt skosnöre och rör sej sakta i ålgräset, som ett vajande gräs. Svåra att få vettiga bilder på så vi simmade vidare.

Det fanns en massa eremitkräftor, krabbor, en hummer, vanliga simpor, småtorskar mm mm men de flesta simmade vi förbi. Vi letade efter något helt annat. En skäggsimpa fick dock vara med på bild bara för att de ser så coola ut. De håller sej helst nära botten så det blir tyvärr inte så bra bakgrund. Vi simmade runt i cirklar och det tog drygt 50 minuter innan Fredrik plötsligt signalerade med lampan...

...en liten röd bläckfisk. Äntligen! Det var ju dessa små 10-armade djur som vi åkt hit för att leta efter. Det finns två olika arter av dessa bläckfiskar på den svenska västkusten och jag tror detta är den mindre (Sepiola atlantica) för de förekommer på ganska grunt vatten.

De kan blixtsnabbt ändra färg och här tror jag den tyckte att jag kom för nära

Den blev snabbt röd igen och här hänger den precis ovanför botten och ser lite avvaktande ut. Totala längden är 4-5 cm

Helst vill jag att den ska simma en bit från botten så jag får en mjukare bakgrund.

Den är oerhört vacker och får mej att tänka på små prydnadsdjur i glas.  

Det är en del skrufs i vattnet men det beror mest på att vi är två klumpiga stora dykare som försöker röra oss runt den lilla bläckfisken. Erkänner att det är nog mest jag som rör upp skräpet när jag försöker hitta  bläckfisken i sökaren. Bilderna är tagna med 60 mm makro.

En bit högre upp i vattnet blir bakgrunden helt svart.

Det blir några bilder till av den spektakulära lilla varelsen innan vi avslutar dyket efter 66 minuter.

I morgon är det fredag....

Hälsningar Lena

Charmigaste blötdjuren

Det är dessa charmiga små blötdjur som lockar oss att dyka i mörker och kyla en lördagskväll i november, istället för att mysa i soffan efter en god middag. Vi var helt ensamma på Hamburgsunds badplats när vi bytte om och vadade ut i det becksvarta vattnet. Vi tände våra lampor, gick ner under ytan och började söka av sandbotten samt vattnet precis ovanför sanden. Efter ungefär 15 minuter hittade vi den första. En liten tioarmad bläckfisk, cirka fem centimeter lång, simmade framför oss ungefär en halvmeter ovanför botten. Yes! Det var det här vi kommit för att se!

Det är vanligt att hitta dem så här, delvis nergrävd på botten. Ibland sticker bara ögonen upp och med tanke på storleken är de inte så lätta att hitta trots att de lyser i röda toner och har blanka stora ögon.

De kan blixtsnabbt ändra färg och bli väldigt ljusa, ibland skiftar de också i blått och grönt. Det finns tre eller möjligen fyra olika arter längs svenska västkusten och de har bara latinska namn. Vi hittade sex olika individer och jag kan inte skilja dem åt. De skiljer sej lite i storlek, från ca två centimeter till cirka åtta. Kroppen är nästan helt genomskinlig och man kan se de inre organen om man belyser dem mot en ljus botten.

En spektakulär pose som de visar upp ibland, undrar om det är ett hot eller...De är kaxiga och simmar inte undan i första taget. Det blir inte helt lyckat med den ljusa botten och helst vill man möta dem simmandes lite högre upp i vattnet. Det är i alla fall 10-12 m djupt där vi är så det finns en del vatten ovanför oss.

Efter halva dyktiden möter vi den första som simmar en bit upp och då blir bakgrunden helt svart. Åtta armar med två rader pyttesmå sugkoppar och två längre tentakler som den rullat ihop. Den är nära kameran och det är attans svårt att backa i vattnet utan att orsaka så mycket virvlar i vattnet att man tappar bort sitt motiv helt.

Som sagt, attans nära. Bilden är tagen med 60 mm makro på en Canon 7D mkII med två externa blixtar.

Den lilla bläckfisken dansar framför kameran och det är bara att trycka av och vara glad. Blixtarna laddar på 1,2 s så det blir en och annan bild.

Här har Fredrik placerat sitt fokusljus under bläckfisken och den är både lite för mycket belyst och inte helt skarp. Men lampan är 5 cm bred och det ger lite känsla för ungefär hur små de är.

Efter drygt en timme lämnar vi bläckfiskarna och simmar mot grundare vatten. På den becksvarta stranden kan vi precis skönja konturerna av vår bil, för att vi lämnade en pannlampa under den innan vi gick i. Det duggregnar när vi packar in vår utrustning + all den sand som bara följer med hur man än beter sej. Vilken toppenkväll!

Hälsningar

Lena

Dyk 1000 och möte med de små bläckfiskarna

Dykare skriver loggbok och i fredags loggade jag dyk nr 1000. Det var inte speciellt på något sätt och vi hittade inte något spektakulärt vid Släggö i Lysekil. Det var inte förrän på kvällen och dyk 1002 som vi hade turen att hitta tioarmad bläckfisk. De är små och lever den mesta tiden för djupt men på senhösten kan man hitta dem om man ger sig ut och dyker i mörkret i t ex Gullmarn.

De gnistrar i olika färger i skenet av lampor och blixtar. När de tycker dykaren blir för jobbig med sin kamera gräver de ner sej i sand/lerbotten. Den här var ungefär 5-6 cm lång och bestämde sej för att gömma sej. 

Ganska snabbt syns bara ögonen och den använder t o m två armar för att dra sandkorn över sej och bli nästan helt osynlig. Vi simmade vidare och lät den vara ifred i sanden. Finns det en borde det finnas fler.

Det fanns flera. Bara några minuter senare hittade vi en ny individ. Det är samma art som ovan men den har ändrat färg. Det gick blixtsnabbt och vi fick se många prov på det. Ena stunden kunde de vara ljusa med metalliskt gröna och blå fläckar.

I nästa ögonblick var de mörkröda med orangefärgade fläckar och en del glänsande gröna prickar.  De har tre olika celltyper i huden som reflekterar flera olika färger vardera samt kan ge metallglans i silver, guld, blått eller grönt. Genom att kombinera de olika celltyperna och ändra formen på en av dem kan de byta färg på ett spektakulärt sätt. 

De små bläckfiskarna simmade lojt längs botten och vispade tyvärr upp en del grums i vattnet. Här kan man se de åtta armarna och två extra tentakler som är hopringlade "i mitten".  

Det är vårt första möte med dessa små juveler och det tog väldigt lång tid innan vi fick chansen. Nu vet jag precis hur jag vill fota dem nästa gång...Hoppas det inte krävs tusen dyk till för det bara.

Här vispas det bra i sanden och dessa små korn ger upphov till "backscatter" när man fotograferar med blixt. Som att den vet hur mycket svårare det blir att få till en bild. Många av bilderna är ganska mörka och det går förstås att använda blixt så det ser ut som på dagen, men jag vill gärna ha kvar lite av den ombonade mörkerdykskänslan. Släcker man alla lampor kan man uppleva mareld som en liten bonus.

Efter 76 minuter i vattnet vid en liten båthamn som heter Jordfall vadade vi upp på land. Det var fullmåne och riktigt mysigt.

Hej så länge,

Lena

Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena