Den röda draken

Nordamerikanska nakensnäckor...

...är naturligtvis större än några andra nakensnäckor.

Det här är en Sea lemon fotograferad i Barkley Sound utanför Vancouver Island. De blir ca 25 cm långa och går alltså utmärkt att fotografera med vidvinkel och en modell i bakgrunden.

Det här är en orange-peel nudibranch som också är en jätte och kan bli upp till 50 cm lång. Den finns från Alaska till Californien och ska enligt litteraturen vara ätlig, men vi blev inte särskilt frestade.

 Det finns förstås små vackra nakensnäckor längs Kanadas kust som t ex denna Opalescent nudibranch.

 Här är det två stycken som ser ut att ha fattat tycke för varandra. Så såg det ut i alla fall, de var definitivt undersökande och "ömsinta".

 Det här är en rikitgt liten art och helt ny för oss på vår senaste resa. En Cockerell´s nudibranch på ca en centimeter.

 Clown nudibranch är större och här kan man även se en bonusnakensnäcka, en opalescent till vänster. Tyvärr också en bit tare som stör den stora snäckan.

Den här intressanta snäckan heter White-and-orange-tipped nudibranch. Inte så stor, ungefär ett par centimeter.

En fotofavorit är denna frosted nudibranch som också kan heta white-lined dirona. De förekommer dessutom i orange och rosa varianter och lyser som juveler mot mörka tareblad.

Det här var bara ett axplock av nakensnäckor från Nordamerikas västkust. Det finns mängder med arter i olika storlekar och det är inte alltid så lätt att avgöra vilken art man lyckats fotografera. Jag har lämnat en stor art som dessutom simmar i öppet vatten och anfaller anemoner, den tar jag fram en annan kväll.

Hälsningar Lena

Puget Sound King Crab

I gårdagens inlägg hade jag en bild på en stor "bucklig" krabba med grälla färger i orange och rött. Puget Sound King Crab finns längs kusten utanför British Columbia och ner till Californien. Den blir ca 30 cm över skalet och påminner om ett pansarfordon på larvfötter, men med en helt annan färgställning.

Det här är en vuxen krabba i närbild. Ögonen är alltid svåra att se och denna tror jag dessutom är enögd, för att göra det extra svårt.

Som små babykrabbor är de däremot helt bedårande. Den här lilla krabban är bara ett par centimeter stor och ser ut som en liten orangeröd juvel som knallar runt på botten.

 Det här är en annan liten baby. Lägg märke till att det sitter ett litet bonusdjur på den gula bägarkorallen. En ännu mindre krabba i lite taskig fokus.

 Den här krabban har blivit ca en decimeter stor och är lite modigare än de riktigt små på bilderna ovan. Det finns ingenting som ser ut som en Puget sound king crab någon annan stans i världen och de liknar definitivt inte de krabbor som går under namnet King Crab. De ska dock vara minst lika goda på tallriken, men vi har inte provsmakat dessa granna krabbor utan nöjt oss med att ta bilder av dem.

Det här är ett annat exemplar på ca en decimeter som avviker lite i färg från den ovan. Spektakulära är de i vilket fall och roliga som motiv för undervattensfotografen då de rör sej i ett makligt tempo.

Ha en fin söndag

Lena

Bara några anemoner...

OK, kollageiden får vila lite....Jag ska fundera fram några förslag istället och inte bombardera er mer frågor en fredagkväll då orken är helt slut och man bara vill slappna av. Mikaels Sundbergs inlägg idag tilltalade mej mycket...ibland vill man bara slappna av och titta på bilder. Därför ger jag er några anemoner ikväll. Sagolika skapelser i olika färger som kan vara allt från en halvmeter till en halv centimeter.

Vaddå anemon tänker ni säkert om den sista bilden. Men räkan sitter på foten på en stor knallröd anemon.

Ha en bra lördag

Lena

Huvudfotingar

Cephalopod är grekiska och betyder huvudfoting, det är också det vetenskapliga namnet på bläckfiskar. Längs Kanadas västkust kan man möta en väldigt pampig sådan, den åttaarmade bläckfisken Giant Pacific Octopus. Som alla andra bläckfiskar lever dessa enbart i saltvatten och är köttätare. De blir inte så gamla, maximalt tre till fyra år i British Columbia. På den korta tiden växer de från några hundradels gram till cirka 50 kilo, med en räckvidd på upp till sex meter.

Jag tycker huvudfoting passa rätt bra på just denna individ. Den var inte fullt så här röd när vi hittade den utan färgen ändrades under fotosessionens gång.

Den här bläckisen ändrade färg från nästan vit till orangeröd på bara några sekunder. Den var mycket väl kamouflerad bland de vita anemonerna men väl upptäckt så blev den snabbt röd, arg eller generad?

Det är speciella pigmentceller i huden som gör att det kan ändra färg. Dessutom har den en mängd små muskler i huden som gör att den även kan ändra skinnets struktur. På så sätt blir den en mästare på kamouflage.

Den här riktigt röda som vi hittade under vår senaste resa var lite nyfiken, men också försiktig. Det händer att bläckfiskar, i synnerhet stora exemplar, skickar ut en tentakel för att undersöka en dykare lite närmare.

Den här var lite trevande mot både mej och Fredrik men vågade inte riktigt. Bläckfisken har smaksensorer i sina sugkoppar, så när den skickar ut en tentakel provsmakar den bara lite.

Resultatet blir ungefär så här när en bläckfisk smakar på en kamera (med fisheye) i ett undervattenshus. Inte så bra. Eftersom lyftkraften i varje enskild sugkopp dessutom är imponerande, även hos en ganska liten bläckfisk, gör man bäst i att dra sej tillbaka lite och lirka med sej sin utrustning. Jag har hört att det blir tydliga sugmärken om de "smakar lite" på bar hud.  

Ha en bra kväll

Lena