Bläckfisk special, ett dyk i arkivet

Det regnar ute och inspirationen är inte på topp. Jag drömmer mej tillbaka till Mexico, där vi var och dök i slutet av mars. Varmt blått vatten och färggranna fiskar. Bläddrar i Lightroom... 

Tänk att en blåprickig plattfisk kan vara så kamouflerad. Den smälter in ännu bättre om man inte lyser upp den med blixt.

Jag hoppas ni ser den här ordentligt, den är nämligen giftig och inte något man ska sätta handen på av misstag.

Bläckfiskar kan vara oerhört väl kamouflerade och den här såg inte jag förrän den rörde på sej. Lägg märke till fisken till höger om bläckisen.

Bläckfisken vill ha den skrevan som fisken håller till i...

Sådär, bläckfisken är nöjd och fisken fick flytta på sej. Jag är mest förvånad att fisken stannade kvar. Betänk att de har en dykare med kamera och blixtar väldigt nära (bilden är tagen med fisheye, 17 mm) och något beskuren.

Den här vackra bläckfisken hittade jag senare på samma dyk. Den bjöd på lite orange färg när jag kröp riktigt nära med kameran.

Det här är samma bläckfisk fotograferad från andra hållet. Fredrik försöker "prata" med den genom att erbjuda sina fingrar och skrapa lite på stenen. Ibland skickar bläckfisken ut en tentakel för att undersöka och "smaka" med sina sugkoppar. Den här ville inte interagera med oss men handen ger er åtminstone en uppfattning om bläckfiskens storlek.

Den satt förnöjt kvar och lät mej komma mycket nära med kameran.

Det här är väl en mindre lyckad bild på fiskar men jag upptäckte också att det finns en simmande bläckfisk med i högra hörnet. Mexico bjöd på många bläckfiskmöten.

" - Hallå ! Men jag då? Kan inte jag få vara med på bild ??? "

Hej så länge,

Lena

Det kommer en dagens bild vad det lider....kanske flyger det in något nytt i trädgården...

Med åtta armar kan man kramas ordentligt

Vår resa längs Alaskas Inside Passage fortsatte norrut och vädret var för det mesta riktigt fint. I den skyddade passagen var vattnet ofta väldigt lugnt.

Lite krusningar på ytan mitt på dagen och ofta blev det helt blankt mot kvällen.

På Nautilus Swell är man van att det är många undervattensfotografer med och så här ser laddnings- och arbetsstationen ut. Lägg märke till alla eluttagen på översta hyllan. Till vänster kan man se en balja med färskvatten där man kunde skölja sina grejer efter varje dyk.  

Ett djur som jag alltid spanat efter då vi varit i British Columbia är bläckfisk, specifikt den som heter Giant Pacific Octopus. Vi visste att den skulle finnas även i Alaska och spanade på varje dyk. Oftast hittade man den som på bilden ovan. Sovandes i en smal skreva.

Detta bamseexemplar låg i en väldigt smal skreva och var fullkomligt ointresserad av vad som hände utanför. Sugkopparna var flera centimeter i diameter och det säger lite om bläckfisken storlek. De kan uppnå en vikt av 50 kg och då är armarna ca 3 m långa!

Till slut så mötte vi en bläckfisk som var vaken och satt mellan några stora vita anemoner. Inte ett bamseexemplar men det var alert och brydde sej inte nämnvärt om att bli fotograferad.

De smälter för det mesta in i omgivningen på ett häpnadsväckande sätt och kan ändra både färg och form oerhört snabbt. Här fick jag dock en bild då den poserade mot en ganska OK bakgrund. 

Plötsligt "blåste den upp sig" och ändrade delvis färg.

Om den inte smälter in i miljön så blir ändå mönstret väldigt förvillande.

Jag vill gärna ha mycket tentakler på bilderna, helst med sugkopparna synliga.

Bläckfisken poserade villigt och tycktes inte bry sej särskilt mycket om att det blixtrade omkring den. Om man sträcker ut en hand mot deras tentakler brukar de ofta känna efter (provsmaka) på vad de "hittat" genom att ringla upp på handen/armen. De har nämligen smaksensorer i sugkopparna. De händer dock att de blir väldigt närgångna och då är det svårt att fotografera samtidigt. Sugkoppar som fäster mot naken hud ger sugmärken, kanske inte helt oväntat...

Vi avslutade mötet med bläckfisken med några närgångna portträtt.

Till kvällen så var vattnet spegelblankt och passagen hade smalnat av ordentligt.

Vi mötte en båt som drog en timmertrål strax efter solen gått ner.

Himlen färgades rosa och månen kom fram. Vi passerade timret och ännu en dag längs Inside Passage led mot sitt slut.

Hälsningar Lena

Misslyckade bilder

Det blir ju onekligen en hel del bilder som går direkt i skräpkorgen, men jag sparar ändå alldeles för mycket. Trots att vi reser en del så är det ganska sällan jag stöter på bläckfisk när jag dyker. Havsmus är ett annat exempel. Jag sparar bilder av dessa djur  som egentligen är dåliga, för jag tänker att jag kanske kan göra något med dem i PS. Idag plockade jag fram några av dessa.

En Giant pacific octopus där originalbilderna var hopplöst fulla med skräpiga prickar, ljussättningen var ojämn och bakgrunden rörig. Den gömde sej i en grotta och jag försökte manipulera fram den känslan.

Havsmus ser man bara under nattdyk i Skandinavien men i Kanada finns en art som är vaken på dagtid. Bakgrunden var väldigt rörig på denna bild så jag fejakde en strålkastare för att visa bara fisken (och ge lite nattdykskänsla).

I denna bild har jag faktiskt klonat bort en stor gulspräcklig fisk som kom från ingenstans och ville vara med på bild. Den dominerade helt med PS fixade det.

Ha en fin kväll

Lena

Bläckfisk i närkamp med havskattål !

Bland de häftigaset upplevelser vi haft under vatten inträffade under en resa till Barkley Sound i British Columbia 2010. En gigantisk bläckfisk försökte krypa in i en håla som var upptagen, där bodde redan en jättelång havskattål. Den påminner om våra havskatter och har en munn full med huggtänder. Den blev inte glad över intrånget och vi fick bevittna hur den med vilda hugg jagade bort den stora bläckfisken. Att jag råkade ha vidvinkel på kameran, och inte makro (som händer oftare) var ett till mirakel under detta dyk. De grumsade till vattnet en del under striden men så här blev det.

Havskattålen vann och kunde dra sej tillbaka in i sin favorithåla. Det är nog det största exemplar vi någonsin sett och den var inte glad...Den lätt stukade bläckfisken retirerade till några stenblock och vi smög efter.

 Jag såg på den en stund och insåg plötsligt att den fått syn på mej och bestämt sej för att kolla in den där dykaren istället. Den kom emot mej och genom sökaren såg jag hur en jättetentakel kom farande genom vattnet. Antagligen var den ca 2 m lång och eftersom den hade sju till bestämde jag mej snabbt för att backa. Den här var på tok för stor för att kramas med.

Ha en bra kväll

Lena 

Huvudfotingar

Cephalopod är grekiska och betyder huvudfoting, det är också det vetenskapliga namnet på bläckfiskar. Längs Kanadas västkust kan man möta en väldigt pampig sådan, den åttaarmade bläckfisken Giant Pacific Octopus. Som alla andra bläckfiskar lever dessa enbart i saltvatten och är köttätare. De blir inte så gamla, maximalt tre till fyra år i British Columbia. På den korta tiden växer de från några hundradels gram till cirka 50 kilo, med en räckvidd på upp till sex meter.

Jag tycker huvudfoting passa rätt bra på just denna individ. Den var inte fullt så här röd när vi hittade den utan färgen ändrades under fotosessionens gång.

Den här bläckisen ändrade färg från nästan vit till orangeröd på bara några sekunder. Den var mycket väl kamouflerad bland de vita anemonerna men väl upptäckt så blev den snabbt röd, arg eller generad?

Det är speciella pigmentceller i huden som gör att det kan ändra färg. Dessutom har den en mängd små muskler i huden som gör att den även kan ändra skinnets struktur. På så sätt blir den en mästare på kamouflage.

Den här riktigt röda som vi hittade under vår senaste resa var lite nyfiken, men också försiktig. Det händer att bläckfiskar, i synnerhet stora exemplar, skickar ut en tentakel för att undersöka en dykare lite närmare.

Den här var lite trevande mot både mej och Fredrik men vågade inte riktigt. Bläckfisken har smaksensorer i sina sugkoppar, så när den skickar ut en tentakel provsmakar den bara lite.

Resultatet blir ungefär så här när en bläckfisk smakar på en kamera (med fisheye) i ett undervattenshus. Inte så bra. Eftersom lyftkraften i varje enskild sugkopp dessutom är imponerande, även hos en ganska liten bläckfisk, gör man bäst i att dra sej tillbaka lite och lirka med sej sin utrustning. Jag har hört att det blir tydliga sugmärken om de "smakar lite" på bar hud.  

Ha en bra kväll

Lena