Återblick 2023, del I

Jag brukar ju göra någon form av sammanfattning eller återblick av det gångna året, så här kommer del ett av 2023. JANUARI inleddes med några krispiga dagar men inte särskilt mycket snö. Det blev heller inte så mycket bilder denna månad.

I FEBRUARI hade det kommit lite mer snö och en dag dansade hägrarna för mej vid Råstasjön. De bjöd på en praktfull uppvisning på den snötäckta isen.

Största fototekniska händelsen i år inträffade i MARS då jag uppgraderade min kamera till en Canon R5. Jag har inte fotograferat med spegellöst förut och det var en del nyheter. Nu fick jag även ögonautofokus och möjligheten att ta 20 bilder/s. Plötsligt kunde jag frysa actionscener på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av förut och det blev många skarpa bilder, inte bara enstaka. 

Det kom massor med snö i slutet av månaden och Bambi med vänner och släktingar var trogna gäster i vår trädgård.

I början av APRIL var det fortfarande snö kvar och plötsligt hade vi starar som fick samsas med domherrar i fågelrestaurangen. Jag riggade en liten fotoplats som jag kunde spana på från cykelförrådet. Mycket praktiskt och enkelt.

Snön smälte och det blev vår till slut. Blåsipporna slog ut och lammen lekte ta fatt i hagen. Dagarna blev snabbt långa och man kunde vara ute på kvällen och fotografera. 

I MAJ var jag ute och åkte en del. Det blev en tur till Tysslingen och en sväng till Skåne. På väg till Skåne stannade jag till hos Joakim och Maja, tittade på Joakims utställning vid Läckö slott och fick möta både fiskgjusen och kattugglan. Här sitter vi på klipporna vid en av Joakims favoritplatser.

Det blev mycket bilder den månaden men en särskilt minnesvärd morgon fick jag se ett par skäggdoppingar dansa på vattnet vid Kyrksjön i Bromma. 

Den i särklass största familjehändelsen under 2023 var förstås min systerdotters bröllop i London i mitten av JUNI. Jag var inte bröllopsfotograf men tog förstås en hel del bilder och det blev en fotobok som vi gav till några av de närmaste i familjen på både bruden och brudgummen sida.

Anna fick sin Ross och hela familjen var på plats, ditresta från Texas och Sverige. Det är inte så ofta vi träffas IRL och bröllopsfesten var förstås ett extra fint tillfälle.

Efter bröllopet åkte vi nattåg till Inverness med min syster och svåger. Vi hade några fina dagar i Skottland bl a på Skye där vi promenerade till Fairy pools. 

Jag och Fredrik var också på ett ställe där man jagade med rovfåglar. En historisk sport jag inte sett så mycket av, kanske för att det är förbjudet i Sverige och Norge. Här är det en  pilgrimsfalk som dyker mot ett träningsbyte. Det man ser under fågeln är en liten sändare om hon skulle få för sej att flyga längre än planerat. Förutom att hon är märkt går det alltså även att spåra henne.

Vi avslutade i Edinburgh som var fullt med turister. Alldeles för mycket folk men ett par dagar kan man ju stå ut även med det.

Hej så länge,

Lena

Stormen Gerrit och "bubble cars"

Vår sista dag innan hemresan från England såg det ut så här när vi satt och åt frukost. Under natten hade stormen Gerrit passerat oss och en tromb hade ställt till med en del förödelse i Manchester. Prognosen för dagen var minst 50 mm regn, beroende på vilken vädersajt man tittade i.

Det öste ner och inbjöd verkligen inte till några långpromenader i naturen. 

Några som verkade trivas var dock de forspaddlare som med jämna mellanrum passerade under bron och som vi kunde se från vårt köksfönster. Jag missade förstås precis när de kom farande, men det var tydligen ganska många under förmiddagen. 

Inom 500 m promenadavstånd från vårt boende fanns ett motormuseum. Det listade vi ut när vi var på bilträffen som de arrangerade på parkeringsplatserna runt muséet. Min sambo ville gärna gå dit och det kändes som en lagom aktivitet i regnet. Vi klädde oss sålunda i heltäckande regnkläder och gick dit. Jag tog inte ens med mej en kamera, men väl där upptäckte jag att jag inte kunde låta bli att ta några bilder ändå (med mobilen). Den första är förstås en Bentley och det som förvånade mej var färgen. Den var tvåfärgad i klara blå toner. Jag trodde bilar från denna tid enbart gjordes i mörka färger som svart, mörkgrönt och vinrött. Den fanns även en tvåfärgad klargrön bil från samma epok.

Men det var egentligen dessa små fordon som gjorde att jag på allvar ville fotografera. Av alla "värstingbilar" som fanns i dessa lokaler, inklusive en DeLorean, tyckte jag att de pyttesmå, ibland trehjuliga, bilarna var roligast att titta på. 

Bara att det fanns en liten bil med namnet Messerschmitt var helt nytt för mej. Hur kan det få plats tre personer och skulle jag vilja åka i 90 km/timmen i denna? 

Bilarna kallades för "bubble cars" och här är de allra minsta. Den mörkare blå, PeelP50, hade 4 hästkrafter och en maxhastighet på 60 km i timmen. Den har ingen backväxel, men ett handtag på baksidan gör det mycket lätt att fysiskt manövrera bilen vid behov. Den var designad som en stadsbil, med en tjänstevikt på 59 kg och marknadsfördes som en bil med sittplatserna "en vuxen och en kasse" (Wikipedia).

Med tanke på väderleken ute kanske en sån här inte hade varit helt fel, men med taket uppfällt förstås. Det visades en film där man fick se en familj på utflykt med bilen och hur de växlade mellan att färdas på vatten och landsväg. 

Bilen blev inte den succé man trodde. Det tillverkades bara 3800 stycken och företaget gick i konkurs 1968.

Efter lunch lättade vädret något och även om det fortfarande regnade, åkte vi till den lilla staden Windermere för att se oss omkring. Vi behövde också mer ved till den öppna spisen i vardagsrummet där det var mysigast att sitta på kvällen.

Smala gränder och stenhus.

En ny klänning är kan aldrig vara fel...

Windermere hade i princip två huvudgator och vi hade tur som hittade en parkeringsplats, trots att det var lågsäsong.

Av en slump hamnade vi i ateljen hos konstnären Thuline De Cock. Det stod på dörren att hundar var välkomna in... 

...och så var det ju alla tavlor med husdjur som gjorde att jag absolut ville gå in och titta. Det slutade med att jag hade lite extra handbagage att hantera när vi flög hem.

Vi vågade inte åka längre bort än Windermere pga allt vatten på vägarna. Vi fick avsluta dagen med att laga mat tillsammans, spela kort framför brasan och packa för hemresan. 

Hälsningar Lena

Swinside stone circle

Under vår julvistelse i Lake District, England, hade vi en dag då solen visade sej under korta stunder och gjorde landskapet ännu mer häpnadsväckande vackert. Den här vägen skulle vi inte ha kört upp på, men det fanns ingen skylt som upplyste om hur smal och dålig den var, heller inte någon parkering där vägen började. På den här bilden kan man inte se där det var som smalast och brantast, dessutom med stenmur på båda sidorna och djupa hål.

Från grusplätten där vi till slut lyckades parkera såg det ut så här när man blickade ut över landskapet. Solen kom fram och då kom t o m fotografen med på bild. 

Landskapet var böljande grönt med får här och där. Kilometervis med stenmurar delade in naturen i oregelbundna pusselbitar. Det går en annan smal väg till höger i denna bild, med mur på båda sidorna.

Vädret var "tillfälligt uppehåll" och de mörka molnen hotade bakom oss. Vi skulle gå en bit och nu skulle man bestämma sej för hur mycket regnkläder det var läge att ta med/ta på. 

Vi befann oss på en privat gård och det gick kor i den hagen vi var i för tillfället, men en bra bit från vägen.

Här kan man se anledningen till att vi skulle promenera just här, en stencirkel. I bakgrunden kan man se gården vars ägor har denna gamla lämning.

Swinside stone circle mäter 27 m i diameter och består av 55 stenar. Man tror att det har varit 60 stenar från början. Cirkeln kommer antagligen från tiden 3500-3300 före Kristus, då britterna hade övergått från att bygga stenhögar till cirklar. 

Stenhögarna var gravar men man vet inte säkert vad dessa cirklar fyllde för funktion. Det troligaste är att de fungerade som en sorts kyrka och det finns en tydlig öppning (ingång) i designen. 

Vi var ensamma på platsen med endast några betande får.  

Molnen låg lågt på vissa platser men det regnade inte (än).  

Oändliga stenmurar.

Vi promenerade nästan fram till gården och det hade varit kul att få se sej omkring där, men det var ju någons hem och arbetsplats så vi vände. Lägg märke till att det går gäss och även en del höns bakom den stora ladan i sten. 

När vi kom tillbaka till vår bil fick Monte springa och leka en stund. Det hade ju inte alls blivit den långa promenad som hon nog hade förväntat sej, dessutom var det ju koppel på där fåren och korna betade.  

Hon är ung och ganska lättroad. Springer som en tokig. 

Sedan lyckades vi krypköra bilen ner utan möten, incidenter eller alltför kraftiga skrapljud. Det började precis småregna när vi styrde mot nästa mål.

Hälsningar Lena

Snöfluff

Vintern som kom tillbaka med full kraft efter jul resulterade i mängder med lätt fluffig snö. Jag såg t o m att SMHI varnade för fluffig snö i Stockholmsområdet. Den varningen har jag aldrig sett förut. 

Jag spanade på hur koltrastarna gjorde i snön. De kunde förstås inte hålla sams och snön yrde.

Det var faktiskt svårt för autofokus att hantera de actionladdade mötena när det var så mycket snö som virvlade upp.

Det snöade till och från vid denna session, ibland väldigt mycket.

En del småfåglar landade också vid denna matning.

Men snön var så lätt att även de minsta sjönk ner och fick flaxa för att hålla sej ovanpå snön.

Ett vanligt koltrastmöte.

Rådjuren kom också förbi en stund, för jag hade ju lagt ut mat på marken.

Därför får det bli några rådjursbilder med fluffiga snöflingor.

Den här killen håller på att få sina nya horn. De växer fort och är mycket större idag fast det inte gått mer än drygt en vecka.

Bambi vill nog hellre att det ska töa så maten kommer fram under snön och det ska det visst göra nu. Vintern är på tillbakagång, åtminstone tillfälligt.

Hälsningar Lena

Vilken vinter det blev!

Mängder med vit gnistrande snö och minus 20 grader! Vilken söndag och vilken vinter det blev. Under den här typen av förhållanden har jag en favoritplats och det är Ulva Kvarn i Gamla Uppsala. Alltså blev det en utflykt dit idag (i kombination med ett par ärenden i Uppsala). Vid Ulva visade bilens termometer -24, det kändes när vi klev ur men det var tack och lov vindstilla.

Vid Ulva Kvarn strömmar vattnet rejält och här blir det alltid vackert på vintern när det är kallt och solen skiner. Dock måste man vara där mellan ca 11-13, då når solljuset ner i sänkan där vattnet strömmar. 

Det är ovanligt mycket vatten i år ändå har en stor del av fallet frusit. 

Det var strålande vackert.

Det finns även en lugnare del där vattnet fortfarande var öppet. Jag spanade förstås efter strömstaren, men kunde inte se någon.

Här är det nog lite för mycket vatten för en strömstare, eller kanske är det avsaknaden av lämpliga platser att sitta på som gör att den inte är här.

Delar av vattenfallet var helt fruset och det tror jag inte att jag sett förut. Där det var öppet strömmade vattnet förbi med stor kraft. 

Några änder låg på iskanten och tog det väldigt lugnt. Det var bitande kallt och trots att vi var rejält påklädda blev vi inte kvar så länge. 

När vi kom hem var det förstås full fart i restaurangen och dagen till ära kom en hel familj med stjärtmesar. Jag hade tagit av mej alla varma klädlager och det blev bara några bilder genom köksfönstret. Det blir bättre om jag är ute men jag behövde klara av en del "söndagssysslor" inne och nöjde mej med att spana på dem. Det var åtta stycken och om de nu hittat till oss kanske de kommer fler gånger i vinter.

Bambi med vänner och släktingar är förstås på plats. Äpplena vi bjöd på var förstås frysta men de knaprade på dem i alla fall. 

Tyvärr har de också provsmakat på en rhododendron, som de egentligen inte borde äta, men det är väl lite kärvt just nu. 

När solen går ner i skogen bakom vårt hus blir det fantastiskt fint ljus men som vår tomt ser ut är det väldigt svårt att utnyttja det. Även om jag är ute och fotar är det svårt att få till bra vinklar (men jag ska jobba mer på det). 

Nu börjar en ny vecka, en vanlig femdagars vecka dessutom.

Hälsningar Lena