Sländornas kärleksliv

Under ett av mina besök vid Hjälstaviken nyligen var det väldigt gott om röda sländor. Det kan vara blodröd ängstrollslända men jag är dåligt på att artbestämma den här sortens djur. De ska dock vara en av de sländor som flyger väldigt sent på säsongen, ända in i oktober och hannen är mörkt röd medan honan är något ljusare. Även biotopen där jag såg dessa stämmer på den miljö de gillar. Om någon här har andra förslag kommentera gärna. 

Jag insåg snabbt när jag gick på spången att det fanns gott om sländor som satt ihop på ett besynnerligt sätt. De kunde flyga runt så här och ibland landade de så man kunde ta en närmare titt på dem. Hanen, som är den rödaste, ser ut att ha grabbat tag om honan över nacken.

Här sitter de i en mer romantisk miljö, men det ger inte så mycket information om hur de beter sej.

Så när som på det bruna strået kan man här se betydligt mer. En del sländor sitter ihop så här i flera timmar. Hur det är med denna art vet jag inte men antagligen sitter de ihop ett tag eftersom jag såg så många par . 

Här kan man tydligt se hur hanen har krokat fast sej bakom huvudet på honan och hur hon har fört upp sin bakkropp mot hanen för att ta emot spermier. Det coola som jag läste mej till är att hanen hos vissa arter har pyttesmå skedar som han kan skrapa ut spermier ur honan med, om hon parat sej med en annan hane. Det finns onekligen en del finurliga lösningar på hur arterna på bästa sätt ska lyckas föra sina gener vidare.    

Här en hanne som kanske fullgjort  sina plikter, eller så är han på väg ut för att leta reda på en lämplig hona.

Hälsningar Lena

Alla dessa ägretter

För bara några år sedan var det ju lite extra att fotografera en ägretthäger på mina breddgrader. Kanske inte att se den med kikare, men att faktiskt komma så nära att det blev bra bilder. I år finns det mängde med ägretter vid Hjälstaviken, men de är även vanligare på andra platser runtomkring. 

De som finns vid Hjälsta ska komma från lyckade häckningar inom närområdet. Denna kväll gick det åtta stycket som man lätt kunde se innan man ens klättrat upp i tornet och det var flera inom fotoavstånd om man hade 400-500 mm brännvidd. Jag kollade även från tornet och kunde då se 7-8 stycken till på längre avstånd. De stora vita fåglarna är ju lätta att se även på mycket långt håll.

De flyttade ofta på sej och man kunde bara stå och vänta så landade någon förhållandevis nära. Däremot interagerade de inte nämnvärt med varandra, så det blev inga actionbilder. De gick mest i vattnet och plockade i sej småfisk som det verkade finnas mycket gott om. 

När något skrämde upp gässen lättade oftast ägretterna också, om än med viss fördröjning.

De flög några varv och landade igen på ungefär samma ställe.

Från gömslet kan man komma ännu närmare men där är det färre individer och bakgrunden blir lätt lite rörig. Den kritvita fågeln sticker dock alltid ut ordentligt. 

När solen gick i moln blev bakgrunden bättre och här tycker jag den ser nästa exotisk ut.

Nästan oavsett vad dessa fåglar gör är de spektakulära tycker jag. 

Därför bjuder jag på några extra ägrettposer mot slutet.

Tjusiga, eller hur?

Hälsningar Lena

En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena

Under ytan i Nordnorge

Det har inte blivit så många dyk denna säsong, men vi gjorde ju några fler i Nordnorge än de då vi mest hade fokus på det ätbara. Så här långt norrut är det dock inte alls så mycket liv som t ex vid Saltströmmen, där vi dök förra sommaren. Det visste vi också från tidigare besök. 

Men kungskrabba fanns det och jag bjuder därför också på en närbild. Vi åt inte upp den här. När vi gjorde ett andra dyk och jag hade makro på kameran var det mycket svårare att hitta krabba än vid första dyket. 

Något som var häpnadsväckande var den rikliga förekomsten av bägarmaneter och att de var så stora. 

Ofta när vi ser dessa sitter de väldigt grunt på tareblad och är ca 3-5 cm långa. Här var de större än min handflata (vissa minst 15 cm) och de fanns i mängder ner till 10-12 meters djup. 

De här var så stora att det var svårt att fota dem med 60 mm makro. Men en detaljstudie kunde man förstås göra. 

Vi hittade också mängder med valthornssnäckor.

Här har det samlats flera stycken och man kan även se en äggsamling under snäckorna. Kanske de samlats för att alla var reproduktiva och de lägger sina ägg tillsammans. 

Haneskjell fanns det gott om även på denna dykplats och vi plockade några som blev förrätt när vi åt kungskrabba. 

Precis som pilgrimsmusslorna har dessa rader med ögon i kanten av skalet. De ser oss bra och de sluter sej ofta snabbt när en dykare närmar sej. 

En väldigt liten eremitkräfta. Det fanns större men just denna lilla fastnade jag för. Hen har en liten havstulpan på skalet som viftar med sina gälar som en gles plym.

Vi såg inte så mycket fisk men här är det i alla fall en sjurygg som vaktar sina ägg. Det var helt omöjligt att fota denna fisk i en bättre vinkel utan att störa den, så vi backade undan och lät den vakta sin barnkammare ifred. 

Hälsningar Lena

Starar

På håll fick jag syn på stararna som satt på trådarna en morgon på väg till jobbet. Jag hade kameran med mej för att spana på en nötkråka på lunchen (som jag aldrig fick se). 

Jag fick sedan se hela flocken med fåglar lyfta från marken och insåg samtidigt att det faktiskt finns en asfalterad plätt vid vägen där det går att stanna. Alltså blev det tvärstopp där och jag fick fram kameran. Det fungerade utmärkt att fota genom den öppna sidorutan, mellan bilarna som passerade i 80 km/t eller mer. Några undrade nog vad jag gjorde.

Flocken var enorm. När de inte var i luften var det förstås de spillda kornen på stubbåkern de var ute efter.

Här har de precis vänt i luften och är på väg att landa.

Det roliga var att denna enorma flock med fåglar försvann helt när de landade på stubben, som var precis så hög att den dolde fåglarna. 

När jag valde bilder till denna blogg insåg jag förstås att jag skulle ha tagit ett par rutor på åkern när inga fåglar syntes. Men så tänker man inte när man är på plats och tar bilder, inte den här gången i alla fall. Det här är det närmsta jag kan visa hur det såg ut. Det är lika mycket fåglar på denna bild som på den nedanför.

Här lättar de igen och flyger en runda på fältet, för att landa en bit bort från vägen och förvinna helt i den ljusgula stubben. 

Hälsningar Lena