Annorlunda mat från havet

När vi är på Tustna är det mat från havet som gäller. Här plockar kocken pilgrimsmusslor tillsammans med ett par andra dykare. 

Här kommer Annu med en mussla. Om säcken blir full blir den tung och otymplig. Då fäster de en lyftsäck i den och pytsar in lite luft i säcken så den stiger till ytan. Lyftsäcken flyter upp som en gul ballong och båtföraren kan plocka ombord lasten.

När man hoppar i och dyker kan man ta med sej ett ljuster och en fångstkasse om man vill. "Guns and ammo" är sådana vapen. I Norge får man fiska med ljuster, kniv och harpun när man dyker. Det är inte tillåtet i Sverige. På denna bild står också en harpun och det var vår gästkock som hade den med sej. Han var dessutom mycket duktig på att använda den. 

Olika sorters plattfiskar kan man ta ganska lätt men de måste vara stora för att ge något att äta. Vi är oftast 12-14 personer som ska ha kvällsmat. 

En stor långa är inte heller så tokigt. Den här höll inte måttet och fick simma vidare. Vår kock höll sej ffa till sej och det är en konst att ta dessa med harpun. Han behärskade tekniken men jag var aldrig nära honom då han jagade och kan inte visa detta på bild.

Fisk och pilgrimsmusslor brukar vi äta på Tustna, men vem trodde att de här gröna strimlorna i en grop på klippan gick att äta. Det gröna heter rörhinna och är en typ av tång. Gästkock Johan och hans fru Katarina har specialiserat sej på att plocka och tillreda tång. De har också ett familjeföretag som säljer olika sorters tång. 

De större runda snäckorna på denna bild är skålsnäckor. De sitter på klipphällar och är ätliga enligt Johan och Katarina. 

Katarina samlar skålsnäckor på lunchen en dag då solen inte sken så fint på oss (men det var uppehåll). Det är lättare att plocka skålsnäckor med en tunnare kniv, typ en skalkniv, men hon fick ihop så det räckte till en provsmakning samma kväll.

Så här ser skålsnäckan ut när den släppt från klippan. Det är många olika sorters tång som går bra att äta men det var för sent på säsongen för att skörda flera arter.

Så här såg det ut på rensbordet efter en dykdag. Pilgrimsmusslorna är öppnade och ska plockas rena. I bakgrunden ligger två av de fyra sejar som blev dagens fångst.

Gästkocken filear fiskarna med van hand. Till vardags jobbar han som kock på Pater Noster, en gammal fyr i Bohuslän som numera är om- och utbygg till en lyxig hotell/konferensanläggning med havsutsikt åt alla håll.    

Utsikten är fin vid rensbordet och det regnar inte. Ibland händer det att den som rensar fisken eller musslorna får stå här ute i torrdräkten och rensa i ösregn. Köket är som en liten skrubb och där går det inte att rensa något. 

Jag tror att detta kallas sammet horn eller kodium. Det är också tång. De sköljde bara av den och tog med den in till middagsbordet. Skalen från musslorna är ju fina att servera i och det finns skal i överflöd. De går tillbaka till havet efter att vi ätit på dem.

Skålsnäckorna hamnade på en plåt och gratinerades några minuter med vitlökssmör. Det blev ett gott snacks att plocka i sej före maten.

Till vänster sashimi på pilgrimsmussla med ingefära och friterad rörhinna, serverades med soja och wasabi. Det gröna nystanet är alltså friterad tång och den var både god och vacker. Till höger tre gratinerade skålsnäckor. Allt smakade fantastiskt gott. 

En annan kväll såg förrätten ut så här och det är pilgrimsmussla igen med wasabi, ingefära och den gröna tången kodium. Till middag åt vi nystekta sejfiléer med smörstekt grönkål (vi hade med en stor kasse från vår odling) och en mycket smakrik bulgur (kockens hemligheter, men det kanske var lite tång i den också). 

En kväll avrundades med en liten men mycket speciell GT gjord på "sjögräsgin". Efter varje middag spelade vi tärning om vem som skulle diska (det finns ingen diskmaskin). Jag klarade mej varje gång denna vecka. 

Hälsningar Lena

Möten i djupet I

Vi gick ner i det mörka men klara vattnet med lamporna tända. Det är alltid lika spännande för man vet inte vad man kan stöta på. 

Vi simmade ut och ner mot djupare vatten. Jag skymtade en stor ljus anemon under mej och sjönk ner bredvid den. Dykdatorn visade 30 m och jag tog raskt några bilder. Det fanns inte så mycket annat liv där som lämpade sej för vidvinkelfoto och vi simmade ganska snart upp till ca 25 m där landskapet öppnades upp med en ljus snäckskalsbotten.

jag insåg plötsligt att det låg ett djur på den ljusa botten. Wow, en bläckfisk! Det är en av de roligaste och mest spännade djur man kan möta under vatten i Norge. Den var ljus  i färgen och väl kamouflerad mot underlaget. 

Jag smög närmare och såg att den rörde lite på sej. När jag sneglade på min dykdator såg jag att tiden jag kunde vara på detta djup började ta slut. Bläckfisken sträckte plötsligt ut sej i sin fulla längd och flyttade sej en bit, tack och lov uppåt, mot något grundare vatten. 

När den slog sej ner igen hade den blivit lite rödare om tentaklerna men var fortfarande ljus. De kan ändra färg blixtsnabbt men den var fortfarande på en sandig botten med snäckskal så den behöll sin ljusa färg. Vi var nu på 22 m och jag fick några minuter dyktid till. 

Bläckfisken rörde sej sakta in bland tarebladen och en bit ifrån låg Fredrik och tittade på den. Den har nu bytt färg och blivit helt röd. Frågan var nu om denna bläckfisk skulle vara så social och nyfiken av sej som den vi träffade förra året.  

Han smög fram och sträckte ut ena handen. Bläckfisken verkade fundera en stund men flyttade sej sedan genom att promenera med tentaklerna ca en meter. Den verkade inte rädd för oss men var helt klart inte intresserad. Det var också hög tid för oss att gå mot grundare vatten så vi lämnade bläckfisken och simmade vidare.

Ca 10 minuter senare och på 15 meters djup låg ytterligare en bläckfisk. Jag trodde knappt mina ögon. Det kunde förstås vara samma men vi hade gått upp 10 m och dessutom simmat åt ett annat håll. Den här låg på en underlag som var lite blandat och hade valt att vara spräcklig i färgen.

Den reste sej upp när jag kom närmare. Mitt objektiv är en fisheyezoom och den var ställd på 12 mm. Närgränsen är 14 cm och tentaklerna nuddar nästan i porten på denna bild. Bläckfiskar har i allmänhet inget emot att vara med på bild och tycks inte uppleva bubblande dykare som något hot. Tvärtom kan man ibland få kontakt med dem och det har hänt att de också "hälsat" på oss genom att skicka ut en tentakel för att smaka av t ex en utsträckt hand (de har smaklökar i sugkopparna). Senast det hände var i Norge förra hösten som det går att läsa om här. 

Fredrik tar av sej ena handsken för bläckfiskar reagerar ofta på varmare objekt. Han närmar sej sakta men bläckfisken är inte intresserad av oss så han backar undan och tar på sej handsken igen. Det är 12 grader i vattnet och handskar är nödvändigt om man simmar runt en timme.  

Den sitter kvar på botten och en liten snultra sveper förbi när jag tar en sista bild. Vi lämnar bläckis för denna gång och går upp mot taren på grunt vatten för att avsluta vårt dyk. Vilken upplevelse, två bläckfiskmöten på samma dyk!

När den sista dykaren kommit ombord på båten är det dax att hitta ett lämpligt lunchställe. Daniel har varit längst tid i vattnet av alla och djupast (90 m). Han hade mer utrustning på sej än vad som syns på denna bild, som han häktat av sej innan han klättrade upp på stegen. För att göra den typen av djupa avancerade dyk krävs mer utbildning, prylar och träning än vid vanlig sportdykning och då kallas det teknisk dykning. 

Vi lägger till vid en liten ö och vädret är fortfarande helt underbart med strålande sol och kanske nuddar vi 15 plusgrader i luften. 

På gasgrillen ligger korvarna och alla tillbehör är framplockade. Såna här gånger smakar grillad korv extra gott. 

Vår kock Johan sköter grillningen med van hand och vi väntar på första servering. 

Naturligtvis ska det vara senap på korven. Daniel, som gjort längsta dyket (och är störst) sätter ledigt i sej tre korvar med bröd och tillbehör.

När vi andra avrundar med kaffe och en skorpa gör kocken något helt oväntat. Han tar av sej kläderna, går ut på klippkanten och hoppar i vattnet. Så varmt är det inte tycker vi andra, men han hoppar i två gånger och njuter. Våra dykdatorer har visat på 12 grader i vattnet en bit ner, men vi har alla känt att ytvattnet är kallare. Vi väljer att avvakta till andra dyk och behåller lager av kläder och tjocka underställ på. 

Hej så länge,

Lena

Tustna vecka 38

En tradition sedan flera år tillbaka är dykning vecka 38 på ön Tustna i Norge. Vi passerade in i Norge via Funäsdalen och vädret var strålande. 

När vi passerade över den här bron vid halv tio på kvällen regnade det. Den lilla hamnen och det vita huset till vänster var vår slutdestination. Veckan bjöd på mest regn men tisdag och ett par timmar på fredagen fick vi se solen. När vi körde ut på morgonen för en heldag med dykning åkte vi antingen under denna bro och ut åt lite olika håll.

Eller så åkte vi åt höger från hamnen och ut denna väg mot Halsafjorden. Det blir en betydligt längre resa men eftersom vädret var bra blev det den här vägen denna dag.

Vi lämnar hamnen vid halv tio.

Ordinarie kock (och dykare) Johan funderar över om allt som behövs till lunchen finns med på båten. Dagen innan hade vi ärtsoppa till lunch men senapen var tyvärr kvar  i köket. Denna vecka hade vi också en kock bland gästerna som bjöd på flera goda överraskningar från havet, mer om det senare.

Även om vädret är fint så ligger det en del låga moln längs fjorden.

En häger står och spanar på oss när vi passerar. Jag var säker på att den skulle lyfta men det blev inget av med det. Den har nog insett att båtar inte är ett hot.

Vi kommer långsamt ikapp denna fiskebåt som har en stora skara följare.

Det verkar som att det serveras något gott snask som fåglarna gillar, fisktarmar kanske...

På båten pågår en del "sista minuten service" och förberedelser inför dyk.

Det dyraste på en torrdräkt är dragkedjan och kanske också den svagaste punkten. Vår extrakock blev blöt dagen innan och en del provisoriska lagningar applicerades. Frågan är om han kommer att bli blöt även idag. 

Signalflagga A är uppe och första dykaren är i vattnet. Nu är det bara att kränga på sej utrustningen och hoppa i.

Regnet som har fallit den senaste veckan har lagt ett "lock" på ytan och sikten de första metrarna är nästan obefintligt. Väl nere på ca fem, sex meter blir sikten betydligt bättre och djupare ner är den otroligt bra, men det är mörkt. Vi tänder lamporna och simmar iväg. 

Hej så länge,

Lena

Större dagsvärmare

Vi har precis kommit hem från en vecka i Norge men söndagen har gått till att packa upp, tvätta och skörda i växthuset. Bilder från resan kommer inom kort. Den här roliga dagsvärmaren var det sista jag fotade innan vi åkte. Vi satt och åt frukost lördag morgon förra helgen (precis innan vi skulle åka) och jag råkade titta ut. Då fladdrade den kolibriliknande fjärilen runt i en basilika som fortfarande blommar. Jag tog kameran och sprang ut. 

Allt var ju nerpackat och objektivet som satt på kameran var 24-105. Det var dessutom mulet och mörkt. Jag tog ett par serier bilder på detta underliga djur innan jag kom på att 100 mm makro faktiskt inte var packat (jag dyker ju med 60 mm makro). 

Jag sprang in och bytte till makro men nu började svärmaren tröttna på basilika så jag fick bara några enstaka bilder från en vinkel, sedan drog den vidare. 

Hej så länge, 

Lena

Hägerbalett i luften

Åkte till Hjälstaviken en morgon och där hände det inte så mycket. Men som oftast var det några hägrar där och en ägrett som inte ville vara med på bild. Här är i alla fall ett par, där plötsligt fågeln till vänster tycket att fågeln i bakgrunden (en ungfågel tror jag) kunde fiska någon annan stans.

Tyvärr blev inte den första bilden tillräckligt skarp. Där möttes de strax ovanför vattenytan och det var fortfarande växtlighet i bakgrunden. Sedan blev det luftbalett.

Budskapet är rätt tydligt tycker jag, även om jag inte förstår "hägerska".

Men det verkade som att en bit upp i luften blev det inte lika roligt längre. Jag hoppades ju på ett lite tuffare möte. 

De flaxade på men bjöd inte på några nya anfall.

Sedan flög de iväg åt olika håll och ingen blev kvar på den ursprungliga fiskeplatsen.

Hälsningar Lena

PS. Naturliga naturfoton, eller vad ska man kalla det?  Inte en död fisk i närheten. Dessutom långt avstånd och kraftigt beskuret.