Långhornade nöt och några bufflar

Vid våtmarken där jag såg vråken flyga med stararna gick också den här. Den såg minsann lite udda ut bakifrån men det är inte ett djur i en djurpark utan betesdjur på en gård i Uppland.

Det var ett gäng rödbruna nötkreatur i olika storlekar och alla hade horn som var väldigt långa.

De var ganska lurviga i pälsen och det borde vara higland cattle, men undrar om det är bara det... Den rasen har imponerande horn men enligt rasstandarden ska hornen växa rakt ut från skallen och böja av framåt, nedåt. De skall inte nå högre än den nivå där de fäster vid skallbenet. Horn växer ju inte alltid som rasstandard och när man tittar på bilder av highland cattle kan de vara ganska spretiga, men de här upplever jag som långa och böjda åt fel håll. Väldigt opraktiskt om man ska hantera djuren dessutom.

Kräver extra breda ladugårdsdörrar och ett specialdesignat foderbord:-) Mer troligt att de går ute året om och får foder på marken. 

Den enda nötkreatursras som jag sett med sådana horn är Texas Longhorn och de har jag bara sett i Texas. 

Lång tunga har de också. Jag sökte på nätet om det kunde finnas några Texas Longhorn i Sverige. Det visade sej att vilda västern-parken High Chaparral har skapat ett mini -Texas med tre Texas Longhorn inför sommaren 2021. Enligt hemsidan är High Chaparral den enda aktören i Sverige med boskapsrasen Texas Longhorn.

Jag blev i alla fall vädigt nyfiken då jag såg dessa men det fanns ingen på gården som jag kunde fråga. Sperma går ju bra att skicka i små strån och det finns visst djur i både Finland och Danmark. Dessutom finns det en restaurangkedja med samma namn som stökar till det när man söker.

Så här se de ut i alla fall. En "äkta" Texas Longhorn fotad i Nocona, Texas, i januari 2012. Ni kan ju jämföra hornen...

När jag besökte samma gård i början av juni var det för att se andra djur. Den fina gulärlan hamnade först i fokus.

Med näbben full. Jag kunde inte motstå den.

Men det var djuren som gick i bakgrunden jag var mest intresserad av.

Man är alltså inte främmande för det lite exotiska på denna gård och har skaffat några bufflar. De har också horn men av en helt annat karaktär.

De här hade också grundligt nyttjat den Uppländska leran för att fixa till frisyren. 

Betesdjuren är till för att hålla våtmarken öppen och jag vet att Johnny visat dessa bufflar vid ett tidigare tillfälle. Om det blir så mycket kött vet jag inte men om de även fyller andra syften kan möjligen förstå. 

Mysigt med leran men det kliar lite när den torkar i öronen.

Hälsningar Lena

Skördetid

Nu mognar tomaterna i ett rasande tempo och jag försöker hitta olika sätt att bevara dem eller rätter där ingår så vi kan äta upp dem. På köksbordet står en stor skål som alltid är full med mogna tomater som man kan äta av när man vill. 

Gurkorna mognar också och hittills har jag lagt in både ättiksgurka och saltgurka vartefter de mognat. Men hur mycket kan man egentligen ta hand om? Svärföräldrarna vill gärna ha både saltgurka och ättiksgurka och vi äter ju själva en del men nu börjar det kännas som att jag kanske har nått gränsen för nästkommande årskonsumtion (+ lite till). 

Plantorna är dock jättefina och fortsätter att producera gurkor.

Det här är sista omgången ättiksgurka som jag lägger in för i år. De gurkor som tillväxer nu kommer en av våra grannar att ta hand om och lägga in. Vi kan ha dem kvar i växthuset och ge bort skörden. Det känns bättre än att bara riva ner plantorna och städa. 

Tomaterna mognar i drivor och den 5 augusti postade jag ett inlägg då över två kilo Brandywine bifftomater fick bli tomatsoppa. Just då kände jag att jag hade koll på tomaterna. Nu var det dock dax igen och alla plantor behövde plockas.

Super sweet, chocolate sherry och Balkong zauber + några övermogna Brandywine. Jag gav bort hälften till grannarna,... men resten fick bli tomatsås.

Det blev en stor gryta och våra egna bladkryddor kommer väl till pass + vitlöken som vi skördade tidigare i år.

Man kan också torka tomater i ugn, vilket jag provade för några dagar sedan. En hel plåt full med tomater...

...fick stå i 120 grader (varmluft) i ca 4 timmar. Jag saltade lite på dem innan torkning. Smaken var fantastiskt efter torkning och jag plockade ner tomaterna i två burkar och fyllde dem med rapsolja.

Inte soltorkade men bra nära i alla fall :-) Återstår att se om de håller sej i kylen utan att mögla. I helgen blev det en burk till.

Vi har också en hel vägg i växthuset som är täckt med olika chiliplantor. Här är det en smakrik ganska mild Poblano som mognar. Det går att göra en fantastiskt god sås på dessa chili. 

Gulorangefärgade milda habanero blir en fantastisk chilimarmelad som vi nu har önskemål från London att leverera fler burkar av. 

Mina favoritchili hackar jag i matberedaren och fryser tillsammans med vitlökshack i iskubsformat. Annars är det väldigt lätt att torka chili i ugn och sedan slå sönder dem i en mortel eller köra sönder dem med en stavmixer. Hemodlade "chiliflakes" med olika styrka och smak beroende på chilisort.   

En del av årets skörd bestående av dagens kok av tomatsås. Ättiksgurka och saltgurka skördade och processade denna säsong (minus de som jag redan har gett bort) samt tre burkar torkade tomater i olja. 

Hälsningar Lena

Väggbildstävlingen

Varje år har dykcentret i Hamburgsund, som är vårt stamställe på västkusten, en väggbildstävling. Fotografer ombeds skicka in tre bilder för att delta i tävlingen om vilken bild som får pryda väggen vid långborden ett år. Det ska vara ett motiv från Väderöarna eller dess omnejd taget under en dykutfärd. Det kan vara ett undervattensmotiv eller ett motiv ovan ytan. Årets vinnare hänger på väggen.

Bilden är tagen under ett dyk till Persgrunden den 28 maj. Deadline för att skicka in bilder till tävlingen var sista maj och när vi kom hem var det en dag kvar att välja ut bilder och skicka in förslagen. Jag har provat förut ett par gånger men inte vunnit. I år blev det dock vår bild som tog hem priset. Förutom äran att få pryda en vägg på dykcentret ger den också en dykhelg med helpension för en person. 

Så här såg originalet ut och man har sedan valt att beskära den till ett stående format. Förut har det varit liggande format på väggen så det var vad jag hade väntat mej när jag skickade denna bild. Men denna gång valde man att göra om motivet något och jag blev tillfrågad om jag tyckte det var OK. Vilket jag ju inte hade något emot.

Hälsningar Lena

Möte med två vråkar

När man varit på ett ställe som Knuthöjdsmosse är det lite svårt att bara promenera ut här hemmavid och fota lite. Vad finns det här nu som kan locka fram den fotoglädje som jag kände där. Saken är den att går man inte ut, får man definitivt INTE se någonting. Så det blev en kort promenad före jobbet och när jag passerade ladan vid Kungsängen kom det plötsligt en ormvråk flygande och den kom rakt på. Bilden är obeskuren därför är det en strimma av Uppsala i hörnet.

Vråken kom ganska lågt och den hade nog inte sett mej då jag passerade bakom ladan. Den fortsatte mot mej och kom närmare.

Här får den plötsligt syn på att det står en person rakt framför den med en stor grej riktad mot den. 

Den fortsätter ändå men viker av åt sidan för att flyga bakom ladan. Den mörka suddet till höger på denna bild är en gärdsgårdsstör. Det fanns flera och vråken flög förstås bakom dessa, men med full koll på mej.

En bild mellan störarna och jag inser att så fort den kommer fram bakom ladan kommer solljuset att vara ett problem.

En sista bild sedan flyger den vidare över Kungsängens betesmarker och jag kan åka till jobbet nöjd med en fin morgonstund. En vråk så nära inpå är ju inte fy skam.

Eftersom det bara blev några hundra meters promenad på morgonen åkte jag till Fysingen direkt efter jobbet. Där fanns det förstås mängder med liv men jag fastnade för en flock starar. Jag ville gärna att de skulle flyga och stod där en stund för att se om de inte skulle ge sej iväg. De rörde sej lite oroligt.

Det var ju fullt med gäss bredvid och plötsligt ryker två stycken ihop. Jag tappar koncentrationen på stararna och slänger iväg några bilder. Naturligtvis lyfter stararna just då men jag får inte en enda skarp bild på dem. Det blir allmänt ganska rörigt och tofsviporna flyger också + rödbenor...Det betyder förstås att det är något ganska stort i luften.

En vråk kommer seglandes på himlen. Här skulle det ju också kunna komma en fiskgjuse eller t o m en havsörn, men det är en ormvråk. Dagens andra vråk men den är mycket högre än den första.

Den kommer närmare och visar upp sej fint innan den gör en lov bortåt för att svänga runt igen. Jag följer med och håller fokus låst på vråken. Det blir visserligen bara bilder på en rovfågel mot blå himmel, men det kan ju hända något annat. Det gör det också...och inte alls något jag hade förväntat mej. 

Plötsligt får den sällskap av stararna. Den ser verkligen förvånad ut och stannar upp i sina markspaningar för att titta på de här små fladdren. 

Jag har bara fokus på vråken när jag ta bilderna och noterar att det fladdrar runt en massa andra småfåglar. Jag tog för givet att de bara skulle bli suddiga kluttar runt rovfågeln och blev mycket överraskad när jag tittade på bilderna hemma. 

Man undrar ju lite vad vråken tänker på nu? Ser den "stekta sparvar" eller är det små kompisar som man kan flyga med. Ett hot är det i alla fall inte och de retas inte heller som så många andra fåglar som är mindre än den själv.

Den tittar verkligen på de små stararna och flyger med dem.

Som sagt så uppfattade jag inte detta på samma sätt när jag tog bilderna, för jag var mest fokuserad på vråken och det enda jag såg var ju att den avbrutit sitt vanliga spanade och rörde sej lite annorlunda i luften. 

De skiljdes åt och vråken fortsatte snett åt mitt håll så jag tog några bilder till (jag trodde ju att de andra skulle vara fulla av suddiga småfåglar).

Den svängde upp mot ljuset väldigt fint och flög sedan över mitt huvud och försvann mot solen. Jag fortsatta min promenad en stund till och det får komma i något annat inlägg. 

Jag har gått många promenader, speciellt under pandemin, och inte tagit en enda bild. Men ibland dyker det ju faktiskt upp något och tar man sej inte ut blir det ju definitivt inga nya bilder. Åtminstone inte naturbilder.

Hälsningar Lena

En ny dykare i familjen

Under semestern har vi haft besök av min systerdotter som för närvarande bor i London. Vi hade gett henne en dykkurs i 30-års present och nu skulle kursen gå av stapeln på svenska västkusten. Först fick Anna börja med att prova utrustning hemma hos oss. Vi hade lånat av dykkompisar samt grävt i våra egna förråd och lyckats plocka ihop en nästintill komplett dykutrustning inklusive våtdräkt. Det var en av de där riktigt varma dagarna men dräkten måste ändå provas.

Kursen gick på dykcentret i Hamburgsund där vi brukar vara och vi var förstås där hela tiden och dök. Så här såg det ut när vi packat för en dykdag ute till havs. Allt lastas från släpet och på båten. Annas kurs fick förstås inte följa med i början utan hade två dagar med övningar i pool och en dag vid badplatsen på Hamburgeö. Kursens teoridel måste deltagarna läsa hemma innan kursstart. 

Viktoria står i köket och lagar thaimatlådor till alla dykare som ska ut på havet. De här lådorna smakar himmelskt när man sitter på Väderöarnas klippor efter första dyket. 

När Anna var på kurs dök vi som vanligt och här mötte vi två sjöharar som verkade ha lite mysigt tillsammans.

Nakensnäckor och anemoner fanns det förstås också.

Röd solstjärna likaså.

Här skriver kursdeltagarna teoriprovet. Det gick galant.

Dag fyra på kursen ska de göra två dyk från båt och här packar de sina grejer. De dyker alla i våtdräkt och åker med en öppen motorbåt så dräkten måste på innan de ger sej av.

Här passerar båten med eleverna oss på väg ut till Väderöarna. Det hade visst varit lite stötigt.

Dyken gick bra och vi hade nu fått en till dykare i familjen. Anna fick också avnjuta en traditionell middag med havskräftor, som vi ju alltid äter då vi är där (utom på hösten då man kan få hummer istället). 

Vi hade bokat en extra dag med dykning och nu fick Anna följa med oss ut med den stora båten. Här tittar de på dykdatorn tillsammans.

Vi gjorde två dyk tillsammans och även om det inte riktigt var så bra sikt att det passade med vidvinkel var jag ju tvungen att sätta på den för att få några undervattensbilder på den nybakade dykaren. 

Här är allting dubbelt OK med dykningens teckenspråk. Man får inte visa "tummen upp" när man är nöjd och allt är bra för det betyder att man vill gå upp till ytan.

En riktigt stor hummer som jag hittade när jag nosade runt längs botten.

Lunch med thailåda på ön där förstås havstruten satt och väntade. De båda ungarna var stora nu men förväntade sej fortfarande mat av sina föräldrar.

Ett undervattenslandskap i miniformat fotat med 60 mm makro. 

Det finns mycket smått och gott när man börjar titta på detaljerna. 

På en av de genomskinliga sjöpungarna i mitten av bilden sitter det en liten spökräka med vita ögon. 

Två härliga dyk fick vi göra tillsammans. Dagen efter åkte vi till Lysekil och gjorde ett besök på Havets Hus, där Anna fick se ett smakprov på allt som man kan stöta på när man dyker på västkusten, men som man bara hinner se en bråkdel under sina första dyk.

Hälsningar Lena