Hjälstavikens ensammaste smådopping

Jag åkte till Hjälstaviken vid femtiden lördagsmorgon och kom fram precis innan solen skulle gå upp. Tranorna var redan uppe. 

Jag hade stämt träff med Ing-Marie sjödin, som ni gamla bloggaren känner väl, och vi sågs först vid parkeringen där man kan gå ut till fågeltornet. 

Vi gick inte ut till tornet utan stannade istället till på vägen och såg tranorna komma flygande när solen kom upp över horisonten. 

Det blåste och var för varmt för att någon vacker dimma skulle kunna bildas. Vi åkte vidare till spången där man ibland man stöta på skäggmesar. 

Solen hade nu gått upp och vi smög längs spången och spanade efter skäggmesar. Blåhake har dessutom siktats här nyligen så vi var extra förväntansfulla. 

Men nej, skäggmesarna höll sej undan och blåhaken såg åtminstone jag inte en skymt av. Inte en som hade något blått i alla fall, men Jan spekulerar i om inte den lilla på spången ovan är just en blåhake. Ing-Marie stannade längre så hon kanske hade bättre tur. Det får vi nog veta i så fall. 

Framme vid gömslet var det fortfarande delvis skugga och alldeles utanför simmade den här lilla ensamma ungfågeln. Det var två herrar i gömslet som undrade vad det var och jag gissade skäggdoppingunge, fast den var väldigt liten...

" - Hallå! Ni där i gömslet! Har ni sett min mamma eller pappa?" Jag är ensam här bland alla långhalsade jättefåglar."

" - Den är väldigt ensam den där lilla doppingen..."

Tre fullvuxna skäggdoppingar passerade utan att ta minsta notis om den lilla.

" - Jag kommer aldrig att kunna flyga som de där gänget gör. De hör definitivt ihop."

" - Långhalsarna verkar också ha en fin gemenskap. Fast de bråkar ibland, men alla får visst ändå vara med. "

" - Jag undrar vart alla tog vägen?..."

" - Jag har letat överallt. Verkligen ÖVERALLT! "

" - Det finns ju en del andra förstås,...men de ser inte ut som mej..."

" - Långhalsar, kväkänderna, de jättestora som snackar så mycket, de som dyker som mej men som inte vill bli kompis och en del andra som mest sveper förbi. Jag har också sett en jättestor fågel men den såg inte mej, tack och lov."

" - Det är bara vi här som är smådoppingar. "

Hälsningar Lena

PS. Det var en representant från Artdatabanken, som jag träffat flera gånger på campus, som intygade att det var en smådopping. Fast den hade ovanligt mycket ränder på huvudet vilket kan förvirra. 

Vädret var för fint och man måste träna regelbundet

Så här såg det ut när vi åket ut med Lars-Eriks båt i gryningen förra veckan. Vattnet var platt och ett gäng måsar följde oss för att då och då lyckas fånga en hundmatkula som kastades ut. Perfekt godis för en mås.

De ser ju lite dråpliga ut när de plötsligt bromsar in. Hungriga var de i alla fall.

Väl framme vid platsen där fiskgjusarna brukar hålla till var det drömsk vackert med dimma på vattnet och solen som precis började titta upp över horisonten. När krusningarna lagt sej efter vår båt var vattnet blankt, trots att SMHI utlovat 2-5 m/s. Det var då Lars-Erik sa att det här är inte bra för fiskgjusar. Blankt vatten innebär att de ser fisken så lätt att de dyker från alla olika håll. Blåser det kommer de oftast rakt mot båtens akter, alltså lättare att följa och fånga på bild. Han frågade sedan om jag var beredd och kastade ut en fisk... 

Splaff!!! Gjusen kom bakifrån, över båten och snett från vänster. Jag hade inte en chans att fånga den under dyket och lyckades precis sätta fokus när den slog ner. 

De försvinner nästan helt under ytan och får jobba en del för att komma upp. Tiden blev 1/800 s för den befinner sej precis i skuggan av båten, men lite rörelseoskärpa på vingarna tycker jag är OK.

Den plaskar upp ur vattnet med viss möda...

...och drar iväg med sin nyfångade frukost. Marinerad och klar.

Honorna hade flyttat under de senaste dagarna vilket betydde att det fanns färre gjusar än veckan innan. Några flög över oss och spanade. Det ledde inte nödvändigtvis till att de dök.

Plötsligt kommer en farande. Det här ser ju lovande ut men då var de måsar i vattnet som inte hann undan. Jag har klonat bort en mås från denna bild. Påföljande serie med bilder har antingen suddiga måsar eller skarp mås och suddig gjuse. Synd, men sånt händer.

En till spanande gjuse men den dyker inte.  

Ungefär vid denna tidpukt kommer havsörnen som jag visade i förra bloggen. Gjusarna håller avståndet och den här slår sej ner i toppen på en gran så långt bort att den knappt går att se. Örnen har ju sin egen uppvisning och sitter dessutom långa stunder på ett grund mellan dyken. Gjusen avvaktar...

När örnen till slut drar iväg över vattnet kommer gjusen farande snett bakifrån och sedan in från höger. Inflygningen ger ingen skarp bild utan jag får nerslaget, då det ser ut som att fågel slår runt i vattnet.  

Den plaskar runt väldigt mycket och kommer upp vänd åt samma håll som den kom ifrån...

...med några sista stora plask lyfter den. Rätt imponerande med tanke på fiskens storlek och att hela fågeln varit nersänkt i vattnet för några ögonblick sedan.

Morgonens sista gjuse drar iväg. Vädret var för fint och jag var nog också lite ringrostig. Det har inte blivit så mycket fågelfoto i sommar och man måste hela tiden hålla igång för att lyckas sätta fokus på motiven när de dyker upp (eller ner). Lars-Erik tyckte att jag fick för få chanser på fiskgjuse, som ju ska vara huvudattraktion, och gjorde ett rejält avdrag på priset. Alltså kommer jag igen nästa sommar och ska försöka boka tre-fyra veckor tidigare.  

Hälsningar Lena