Bulleröns barnkammare II

När jag satt och tittade på ladusvalorna från förra inlägget såg jag en liten doppingliknande fågel (i motsljus) som simmade ut i viken och dök en stund för att sedan simma in mot vassen igen. Jag bestämde mej för att undersöka saken närmare och gick runt viken för att komma på andra sidan, närmare vassen och få solen i ryggen. Då kom de plötsligt fram en hel familj svarthakedoppingar. Jag tog förstås direkt en serie bilder från platsen där jag stod och började sedan långsamt flytta mej ut på klipporna närmast vassen. 

Föräldrarna ser visserligen lika ut mej jag gissar att det var honan som smög i vassen med sina småttingar och hanen som simmade iväg för att sedan komma tillbaka och mata ungarna. Jag förflyttade mej när de var upptagna med att dyka eller var inne i vassen. Jag satte mej till slut på klippavsatsen närmast vattnet och efter en stunds väntan kom de fram igen. När de förstått att jag inte skulle komma närmare brydde de sej inte om min närvaro eller ljuden från kameran. 

Svarthakedoppingarna bär sina ungar under de första fem dagarna, sedan börjar de successivt simma mer själva och även dyka och plocka i sej mat på egen hand. Jag såg att ungarna provdök lite men de fick inte med sej något ätbart upp så de var nog bara några dagar gamla. 

Kolla in dunbädden som de gosar ner sej i när de åker med på ryggen. Fint att krypa upp där för en blöt liten unge. 

Det var dock inte helt lätt att ta sej upp och de fick jobba med sina små simfötter för att komma upp på den mjuka bädden. I synnerhet om den vuxna fågeln dessutom rörde på sej. Vid det här laget var jag helt salig på min solvarma klippa som låg helt avskilt trots att jag bara var ca 150 m från där vi bodde och jag kunde höra vårt sällskap. 

Några trutar flög förbi och ljudet av dessa, samt de akrobatiska skriande fisktärnorna, skapade oro i den lilla familjen. Honan kollade upp mot de stora fåglarna och smög nära vasskanten.

Den här ungen visste var man kunde simma in och gömma sej. Kanske låg deras rede precis innanför den öppningen mellan vasstråna. Enligt min bok häckar svarthakedoppingen i sötvatten men det bräckta vattnet i Stockhoms skärgård fungerar tydligen också. 

Här serveras det mat och lugnet är tillfälligt återställt.

Plötsligt gav sej båda föräldrarna ut på en lite längre simtur i viken. Det verkade tydligen tillräckligt säkert. Hannen dök och hämtade mat till sina småttingar. 

" - Pappa, den här är för stor..."

Pappa trugade och ungen lyckades svälja hela biten till slut.

" - Oj, oj, bäst att simma på, det här känns läskigt, som öppet hav liksom..."

Efter utflykten i viken (då avståndet dessutom blev lite långt) var familjen snart tillbaka i tryggare vatten. Idyllen var total och jag njöt av tillfället och att jag hade det största minneskortet jag äger i kameran. Jag hade ju grundat med en och en halv timme hos ladusvalorna. 

Matning och små familjebestyr

Jag blev sittande tills jag insåg att det nog började bli dax att fixa mat i ett helt annat sällskap. Vi turades om att ordna måltiderna och just denna lunch skulle jag och min sambo fixa. Men det var delvis förberett och lättlagat så jag stannade en stund till.

Förutom matning pågick som vanligt mer eller mindre fjädervård hela tiden. Man måste ju hålla kostymen i trim även om man är småbarnsförälder. 

" - Just det! Putsa, bada och flaxa, jag kan redan själv! "

Hälsningar Lena

Bulleröns barnkammare I

Från fredag till söndag var vi ute i Stockholms skärgård och bodde på Bullerön. Vädret var mycket växlande, men lördagen bjöd i alla fall på en del sol och lite värme (dock inte för havsbad). Jag hittade ett ladusvalbo ovanför dörren till bastun och satte mej på räcket utanför och spanade på dem. 

Här ligger de små telningarna och väntar på mat. Föräldrarna jagade över vattnet bakom min rygg och var först lite misstänksamma när jag satt framför boet. Det tog dock bara några minuter för dem att inse att jag inte var någon fara och att det var OK att mata småttingarna. 

Det räckte att man vinkade med handen framför ungarna så gjorde de sej beredda. Uttrycket "gaphals" får en ny innebörd när man ser dessa och visst är det en tydlig signal om var maten ska stoppas. De var sex stycken i denna kull. 

Matningen var ofta över på någon sekund och det tog många försök innan jag lyckades fånga en av de vuxna fåglarna på bild (och i fokus). Jag provade detta redan förra året så nu var jag lite mer beredd på hur jag skulle gå tillväga. Det var också väldigt mörkt under det utskjutande taket. Boet var väl skyddat från vind, regn och sol men det krävdes ISO 5000 för att få rimliga tider trots att det var strålande sol vid fototillfället.  

Tiderna var för långa för att fånga föräldrarna i flykten till och från boet. Det blev mest ett blurrigt flaxande, men det var ju också ungefär vad jag själv hann med att uppfatta. 

Svalparet fångade mängder med insekter och det tog inte många minuter mellan matningarna. Ungarna blir flygga på 18-23 dagar. Enligt Wikipedia är andelen överlevande flygga ungar 70-90% så de är duktiga föräldrar.  

" - Undrar vem som ska få den här godsaken. Totte fick den förra så det borde vara Lilleman som står på tur....eller kanske Smulan..."

" - HALLÅ!!! Vänta, nu blev det fel! Jag svälter ju! "

Man kan ju undra hur föräldrarna håller reda på i vilken mun de stoppar maten. Ungarna flyttar dessutom runt när de är för sej själva så det blir nog mycket slumpen och det största gapet som får mat. Eftersom de lyckas med upp till 90% räcker kanske det om tillgången på insekter är god. 

" Inte nog med att de ska ha mat hela tiden. Man ska städa åt dem också!"

Ingen rast ingen ro om man är ladusvalsförälder.

Jag satt ca en och en halv timme och ångrar efteråt att jag inte noterade hur ofta de kom med mat. Det får bli nästa gång. Det var andra året vi var på Bullerön med min sambos familj och vi kommer kanske tillbaka nästa sommar. Svalorna gör det garanterat. 

Hälsningar Lena

Gott och blandat

Under midsommarhelgens dyk blev det lite "gott och blandat" bilder på djurlivet som det ser ut vid denna tid på året. Här en snultra med en mängd vita sjöpungar i bakgrunden.

En leopardfläckig smörbult sneglar misstänksamt på mej och får en blixt "i ögonen". Den retirerar in i mörkret men är snart ute och kollar igen.

Vår färggrannaste fisk blågyltan visar upp sej i all sin prakt. Det här är en hanne som också kallas blåstråle. Honan är lite mer diskret i färgerna och kallas rödnäbba. En hanne har oftast ett harem med honor runt sej. Om den hannen dör kommer den största honan att omvandlas till en hanne. Finurligt ordnat i fiskvärlden.

En väldigt liten simpa.

Bägarkoraller hittar man nästan alltid på västkusten om man kommer ner under 20 m djup.

Så här kan de se ut om bara den ena blixten slår....Jag hade en del problem med den vänstra blixten (antagligen blixtkabeln) och fick lite spännande ljussättning ibland.

Det här är ett till exempel då bara en blixt slog från höger sida. En vanlig anemon blir lite annorlunda.

Den skulle ha sett ut ungefär så här.

Ibland är en hel yta täckt av anemoner.

De här färggranna anemonerna kunde jag inte motstå trots att jag har mängder med bilder på dessa i arkivet.

Virvelmaskarna är en utmaning att placera skärpan på. Det kan vara ägg som man ser på mitten eller så har den ätit en stor portion av något orangegult.

En nakensnäcka som kan vara en linjeborstnuding enligt boken Svenska nakensnäckor av Malmberg och Lundin. De kan dock vara lite luriga.

Det här är i alla fall en sjöhare, den är jag säker på. Den har intagit en av sina "glädjeposer" om jag får tolka stilen och den blir en passande avslutning på denna resa.

Hälsningar Lena