Mässan...

Jag åker inte ofta med "pendeln" men att stiga på i Knivsta, stiga av i Älvsjö och gå under tak rakt in i mässhallen passade mej utmärkt denna våta lördagsmorgon.

Stefan Beskow pratade om undervattensfoto och det var ju givet att jag måste höra vad han hade att säga.

Nu fick jag klart för mej vad det handlar om...Stefan visade också en bild då han låg i en grodpöl med sin kamera och hans 6-åriga dotter , som var med på den spännande utflykten, tyckte att det var "någon som var mest pinsam". 

Matfoto, tja,... lyssnade en stund med det var ingen jättepublik...Över lag kändes mässan lite avslagen tycker jag. Håller med Bengt, tunn liksom...Behållningen var att träffa folk och det gjorde man i FS montern, bland BIO Fotos härliga bildväggar och i RSFs monter samt på fikat. Jag brukar ta en del bilder på mässan men det kändes inte inspirerande i år. Mot slutet av dagen slank Ewa och jag in på den andra mässan...

...och där var det "tryck", mängder med folk och ljudvolymen var hög. När jag såg denna vägg ryckte jag bums fram kameran. Känns den inte bekant för er som besöker Fotomässan, fast det brukar vara stora objektiv...

Det var fler som fotograferade här.

Den här montern tycker jag också direkt leder tankarna till ett känt kameramärke...

Vinet flödade och man kunde smaka överallt om man checkat ut ett vinglas när man gick in. Här kändes det plötsligt kul att ta lite bilder.

Den här montern kunde jag inte motstå, men vi avstod från att smaka.

Ett jättegrönsaksstilleben, helt oemotståndligt !

Jättechokladbollar i alla tänkbara smaker, vi avstod även från att smaka här.

Felix matvagn tyckte jag var härlig, men här var det inte så hårt besökstryck. Ekologisk soppa med skånska rotfrukter drog inte halv fem på en lördageftermiddag, efter man pimplat vin och champagne en hel dag.

Vi hade ett samtal om vildsvin på lunchen och här fick Ewa möjlighet att smaka. Lufttorkat vildsvin, endast 990 kr kilot (eller 99 kr /hg som det stod på skylten).

Stora chokladfontäner. De ser läckrare ut "live" än på bild. Här fick man köpa marsh Mallows på tandpetare och provsmaka chokladen.

Lakrits choklad(d), men det var god sa hon...Sedan hastade vi till pendeln och kom överens om att den här mässan kunde man lägga betydligt mer tid på om man ville. Kanske nästa år... om det blir ett samarrangemang igen.

Kul att träffa er fotovänner !

Hälsningar Lena

Kelp som utlovat

När vi ankrat vid St Martin var det bara att hoppa i vattnet. Det var ca 20 m djupt där vi låg och kelpen började bredvid båten. Den här miljön liknade ingenting jag sett förut.

Tyvärr så var sikten inte så bra som vi haft på de andra dykplatserna och man kan se på bilderna att det är mer små partiklar i vattnet.

Det var som att simma i en djungel och det blev en utmaning att inte tappa bort varandra.

Denna typ av kelp (brunalg) kan bli 50 meter hög och under bra förhållanden växa sex decimeter per dag. Man har dock sett att kelpen minskar pga stigande vattentemperaturer som hänger ihop med den globala uppvärmningen.

Kelpens blad har gasblåsor som bildar vackra strukturer som jag blev helt betagen av. Det simmade också en del fisk i denna kelpskog, men vi mötte inga sälar eller sjölejon. De gillar annars också att vistas i dessa miljöer.

Djungelkänslan igen...Om ni tror att det var lätt att snärja in sej och fastna så var det inte ett problem. Visst kunde det bli lite trassligt men det gick alltid att ta sej loss om man tog det lugnt.

En nyfiken fisk som ville vara med på bild. Dyningarna gjorde att vi gungade fram och tillbaka i kelpen och även om det fanns små fina djur här och där så var makrofotografering i stort sett omöjlig.

Det fungerade även ganska bra att använda en kompaktkamera i denna miljö. Min sambo har en Canon G7x. Partiklarna i vattnet var dock ett större problem för honom än för mej. Jag använde Tokina 10-17 mm fisheyezoom på min Canon 7D.

Dessa strukturer kunde man ju leka med hur länge som helst och det blev mycket bilder att sortera efter dyken här.

Kelpen sträckte sej ända upp till ytan och vållade visa problem för gummibåtarna som skulle plocka upp oss.

Man måste simma ut i någorlunda öppet kelpfritt vatten för att de skulle kunna hämta oss. Dyningarna och en lätt ström gjorde det jobbigt att simma tillbaka till vår stora båt, även om den låg nära dykplatsen och vi faktiskt påbörjat dyket från den.

Dagens sista dyk gjorde vi på en plats som heter Roca Ben. Det är en antal små toppar under vatten som är helt täckta med det mest fantastiska små livsorganismer. Det här var enda gången på hela resan som jag satte på ett makroobjektiv. Men dyningarna var ett stort problem och det blev endast ett fåtal bilder.

De här små jordgubbsanemonerna är fantastiskt vackra och de fanns i stor mängd.

Nakensnäckorna liknade inte några jag sett tidigare och det fanns gott om dem. Men att fotografera något som bara är ett par centimeter, utan att krascha in i klippväggen och skada både djurliv och sej själv, var nästan omöjligt.

Sista kvällen ombord på båten fick vi återigen en vacker solnedgång. Det som gällde nu var att försöka torka alla dykprylar innan de skulle packas ner inför hemresan. Om man redan har maxvikt på sitt bagage gäller det att få sakerna torra....

I gryningen såg det ut så här på övre däck och det var naturligtvis fullständigt vindstilla....

Så här platt hade inte vattnet varit på hela resan.

Vi kom fram till Ensenada vid lunchtid och sjölejonen hälsade oss välkomna. Det gjorde även hamnpolisen med knarkhunden och passagerarlistorna som skulle kollas en sista gång. De ville förstås inte vara med på bild.

Hälsningar Lena

Hallå Dagnys !!! Fotofikakompisar, när går ni på mässan ?

Hallå där, fikasugen! Jag tänkte gå på fotomässan på lördag. Jag hänger väl mest runt korvgubbarna utanför men Lena, som bloggar här, hittar ni nog inne. Stefan Beskow pratar om undervattensfoto och det tror jag hon vill höra. De har visst tävlat mot varandra i SM flera gånger. Ta med något gott ut, snälla...

Hälsningar Kajan

Vi lämnar hajarna och styr mot St Martin

Efter fyra dagar vid Guadalupe säger vi "hej då" till hajarna för att styra kosan mot St Martin, som ligger ganska nära det Mexianska fastlandet.  

En sista haj måste jag dock få berätta om. Vår kapten besökte "systerfartyget" Belle Amie för att diskutera något med sin chef, som är dess kapten. I ett obevakat ögonblick skar han ner deras mascot och lyckades pressa ur luften så mycket att han fick ner hajen i sin väska.

Strålande som ett barn på julafton monterade han den uppblåsbara hajen på vår kran....

....precis i tid för att alla på Belle Amie skulle kunna se den då de gav sej av mot sitt nya dykmål.  

Stort jubel naturligtvis ! Den fina hajen fick sedan hänga på vårt dykdäck under resten av vår resa.  

Vi hade gjort vårt sista dyk för dagen och då gick det bra att beställa öl till bubbelpoolen. Katie serverade gärna både öl och de obligatorisk nybakade kakorna som alltid fanns på eftermiddagen. 

När kranen skulle användas till det den var till för uppstod något slags haveri, men besättningen lyckades få ordning på den och burarna lastades ombord en efter en.

Vi lämnade Guadalupe när det började skymma, för en ca 12 timmar lång resa till St Martin. I natt skulle vi vaggas till sömns av Stilla Havets dyningar. Vis av erfarenhet placerades kameror och andra prylar på ställen där de inte kunde åka omkring eller ramla ner.

Vår kapten stod i baren denna kväll, men vi visste att det fanns två personer till ombord som regelbundet körde båten. Tim, som skulle ha natt/morgonpasset hade redan sagt godnatt och försvunnit till sin hytt för att sova några timmar. Dykare hänger inte särskilt länge i baren men en öl eller ett glas vin till maten slinker ju ner. Efter en vanlig dykdag var det sällan någon som var vaken mer än en halvtimme efter middag och vid niotiden var såväl salong som bar oftast öde.

I gryningen nådde vi St Martin och det låg en lätt dimma vid ytan, solen strålade.

Trots att det ser helt stilla ut rörde sig stora mjuka dyningar mot klipporna hela tiden. Under ytan betyder det då att man gungar fram och tillbaka och man ska akta sej för att komma för nära klippor.

Eftersom vi började komma nära det mexikanska fastlandet fick vi plötsligt åter kontakt med mobilnätet. Efter 10 dagar helt utan täckning kunde man nu prata med nära och kära igen. Beth, som till vardags är hovslagare (och extraknäckar som riddare !), förvissade sig om att allt var bra hemma på gården. 

Sista dykdagen skulle vi dyka i kelpskog. Kelp kan se olika ut men i dessa områden är det vanligt med lång lianliknande kelp full med små "flöten". Dessa "lianer" kan vara 30 m långa och bilda något som liknar en undervattensdjungel.  Mer om detta i nästa inlägg.

Hälsningar Lena