Inte längre önskvärd...

Ägaren till den här pliriga lilla charmören tröttnade på att ta hand om den, eller insåg kanske att det var för jobbigt att ha en papegoja och gjorde sej av med den. Den har nu fått ett "Home for life" på "World Parrot Refuge" i den lilla byn Coombs på Vancouver Island.

Många har nog inte en aning om vad det innebär att äga och leva med en papegoja och att det dessutom kan bli ett mycket långt åtagande. World Parrot Refuge hyser för närvarande ca 800 gojor i uppvärmda lokaler som täcker 23 000 "square feet". I jättelika voljärer med enorm takhöjd bor fåglar av samma art tillsammans. Aror för sej, kakaduor för sej, undulater med andra undulater osv. I mindre burar och rum håller man fåglar som nyligen anlänt och behöver ses om lite extra, är extermt sällskapssjuka eller lider av någon brist eller skada som behöver läka ut.

I dessa mindre rum kan man gå in och hälsa på fåglarna som flyger lösa (om de kan flyga över huvud taget). En del är väldigt sällskapssjuka och gör allt för att få uppmärksamhet.

Det är inte godsaker de är ute efter när de kommer klättrande eller landar på ens axel. Många vill bara bli pysslade med. Det finns ett sällskap med volontärer som kommer hit bara för att pyssla med dessa fåglar, hjälpa till med skötsel och rengöring, så att de så småningom ska kunna slussas ut i de stora grupperna.

En del gojor hittar nya kompisar och roar sej med varandra.

Det finns också utomhusvoljärer och man bygger dessutom nya och större för att nyttja under sommarmånaderna. Vi förvånas förstås över hur man kan få detta att gå ihop ekonomiskt, för man föder inte papegojor med fågelfröblandning. Frukt, färska grönsaker, nötter, ost mm serveras i stora mängder varje dag. Aran på bilden kalasar på en bit banan. Det har också varit både välstädat och välorganiserat när vi varit där.

Det kostar en slant att gå in men Coombs är ju inte en metropol direkt, det kan inte passera så mycket folk. Det går också att "adoptera" fåglar dvs donera pengar till en viss individ. Det kostar 500 CAD per år. Fåglarna går dock inte att köpa, det här är deras hem för livet och de ska inte behöva hamna i "försäljningscirkusen" igen.

 "Jag må vara lite naken men jag är rätt smart ändå"

Ljudnivån är öronbedövande och öronproppar är en nödvändighet. Man får ett par när man löser biljetten. Den här Jackon ville absolut undersöka ljuden från min kamera och lämnade sin äggkartong för att kolla in mej lite närmare.

Det blir väldigt närgånget ibland och man ska definitivt inte gå in om man upplever fåglar som obehagliga. Jag skulle heller inte ta med mej barn in om de inte var väldigt "fågelvana".

Det är fantastiska djur men jag skulle aldrig skaffa en som husdjur, även om det kan bli den originellaste livskamrat man kan tänka sej.

That´s all for now,

 Lena

Mer hungriga småfåglar

Här kommer några fler hungriga småfåglar som hittat foderställena i vår trädgård.

Nötväckan är ju helt osannolik då den tydligen måste sitta upp och ner för att det ska smaka. Hampfrö gillar den men den lilla pinnen duger inte att sitta på.

 Talgoxarna är förstås trogna gäster och de plockar gärna i sej solrosfrön och talgblock.

Den här lilla charmiga talgoxen plockade åt sej av frön som hamnat i snön, trots att det fanns en full automat att plocka ur.

Den håller hårt om sitt frö och hittar snart en plats i den taggiga häcken för att sätta i sej sitt fynd. Vi väntar ännu på domherrarna (och fruarna). De har passerat några gånger men inte riktigt poserat. Men nu får jag vänta till lördag innan jag kan spana efter dem igen.

Hälsningar Lena

Stjärtmesen har hittat till vår trädgård

När termometern bara visade fyra minusgrader på förmiddagen  och solen faktiskt sken, gav jag mej ut på en söndagspromenad som så många andra Knivstabor.

Det var oerhört vackert ute med rimfrost och snö, men jag kan inte säga att motiven "hoppade fram" direkt. Jag funderade lite över hur Ni tänker när ni är ute på era fotopromenader. Ewa till exempel, som hittar så fina vintermotiv där runt golfbanan. Jag är ju ingen "gatufotograf" så jag skippade helt de centrala delarna av Knivsta och vandrade istället längs en gammal grusväg.

Den här lilla torra växten var det enda jag hittade som kändes rätt. Som ett motiv som jag gillade. Jag provade ju en del annat också men blev inte alls nöjd med resultatet.

När jag kom hem upptäckte jag att det var fullt fart vid småfågelutfodringen i vårt trädgård. En och annan pilfink hittar fortfarande hit.

Blåmesen är förstås en trogen gäst tillsammans med talgoxarna. Ljuset är lite bristfälligt mellan husen så här på vintern, men med ISO 400 blir det i alla fall en och annan bild.

Plötsligt blir det en väldig aktivitet när det virvlar in ett gäng hungriga stjärtmesar. De är de första vi har sett i år, men så är det också bara på helgerna som vi kan sitta och spana. På vardagarna är vi inte hemma när det är dagsljus.

Stjärtmesarna kommer i grupp och om man är ute kan man höra deras roliga kvittranden. De ser ut som små fluffiga bollar med lång stjärt. Flera av dem flyger direkt in i "buren" som min sambo byggt för att skatorna inte ska hacka sönder talgbollar och talgblock. Det går inte att fotografera fåglarna inne i burkonstruktionen men de får i alla fall äta i fred och det finns alltid mat där. Jag får helt enkelt passa på när de sitter någon annan stans.

Skön söndag

Lena 

Misslyckade bilder

Det blir ju onekligen en hel del bilder som går direkt i skräpkorgen, men jag sparar ändå alldeles för mycket. Trots att vi reser en del så är det ganska sällan jag stöter på bläckfisk när jag dyker. Havsmus är ett annat exempel. Jag sparar bilder av dessa djur  som egentligen är dåliga, för jag tänker att jag kanske kan göra något med dem i PS. Idag plockade jag fram några av dessa.

En Giant pacific octopus där originalbilderna var hopplöst fulla med skräpiga prickar, ljussättningen var ojämn och bakgrunden rörig. Den gömde sej i en grotta och jag försökte manipulera fram den känslan.

Havsmus ser man bara under nattdyk i Skandinavien men i Kanada finns en art som är vaken på dagtid. Bakgrunden var väldigt rörig på denna bild så jag fejakde en strålkastare för att visa bara fisken (och ge lite nattdykskänsla).

I denna bild har jag faktiskt klonat bort en stor gulspräcklig fisk som kom från ingenstans och ville vara med på bild. Den dominerade helt med PS fixade det.

Ha en fin kväll

Lena

LIVMODERKANNIBALER

....låter väl som titeln på en dålig skräckfilm, men det handlar istället om fortplantning hos sandtigerhajar.

Dessa hajar kan man möta på många platser i världen och även se i ett flertal akvarier t ex både i Kolmårdens Tropicarium och på Universeum i Göteborg. Det är fridfulla varelser men de utstickande tänderna får dem att se lite grymmare ut än de är.

Vi fick nöjet att möta ett tiotal sandtigerhajar i Sydafrika 2008. Det var högdräktiga honor som samlats i Sodwana Bay för att invänta nedkomst. Hajarna är dräktiga 8-9 månader och föder en eller två ungar som är ca 1 meter långa. Dessa honor var själva ca 2,5 till 3 meter långa.

Ungarna blir så stora som 1 meter genom att vara sk livmoderkannibaler. När fostren är små har de alla en gulesäck med näring. Den tar slut när hajfostren är ca 17 cm långa och då börjar de större äta upp de mindre, samt obefruktade ägg som kan finnas i livmodern. Till slut återstår bara det största hajfostret i var och en av de två livmödrar som hajen har. Den kan alltså maximalt föda två ungar per tillfälle men ibland blir det bara en.

Hajarna sveper över våra huvudet men det finns inte det minsta hot i situationen. Dessa honor väntar bara på att föda sina ungar och simmar i stillsamma cirklar i den lätta strömmen. Denna art kallas "Sand tiger shark" i USA, men möter man dem i Australien kallas de "Grey nurse shark" och i Sydafrika är de mest kända som "Ragged tooth shark" eller "Raggies".

Vi lämnade de vackra hajarna åt sitt öde efter 40 minuter. Eftersom man är rädd att störa dem för mycket fick endast en grupp dykare besöka dem per dag och maxtiden var 40 minuter. Om vi har tur kanske vi för möta nya "raggies" på vår nästa tur till Sydafrika.

Hälsningar Lena