Varför åker man tillbaka till Svalbard ?

Det är INTE för att det finns en massa billiga "sista minuten resor" dit, även om man definitivt kan få sol dygnet runt just vid denna årstid. Det är en annan typ av upplevelse som jag vet att några FS-bloggare känner igen och antagligen flera andra FS medlemmar.  

Det är en miljö som fullkomligt tar andan ur en.....och det händer inte bara en gång per dag ! Det är ögonblick efter ögonblick som känns som det häftigaste man sett....

...man står där helt ordlös på däck och bara tittar....landskapet är magiskt. Därför kommer man tillbaka till Svalbard, om man dessutom får se isbjörn är det en bonus. Alla bilderna i detta inlägg är tagna från fartyget under några timmar då vi sakta färdades längs Björnfjorden, ända in till den avslutande glaciären.

Flera personer spanade hela tiden med kikare från bryggan.

Men de flesta stod ute och suckade åt det häpnadsväckande landskapet. Det blev mycket bilder från denna fjord.

Det var lite tidigt på året för många fåglar men vi hade i alla fall några runt oss som t ex stormfåglar och tretåig mås.

Vi färdades mycket sakta men naturen ändrades ändå hela tiden.

Man kunde ju också alternera på vilken sida man stod, styrbord eller babord. 

Om man gick akterut fick man motljus.

Experiment med snö och stenar....

...eller bara snöformationer.

Vi får se flera valrossar som ligger och vilar på isflaken. Freya går så sakta att de inte ens bryr sej om att titta upp på oss trots att de borde känna att ett stort fartyg passerar dem.

Det som känns som en extra bonus är när vi plötsligt har en valrosshona med unge rakt framför oss. Kaptenen stannar fartyget helt och vi kan titta på dem på behörigt avstånd. En valrosshona har inte de anatomiska strukturer som gör att hon kan omfamna sin unge men jag tror att det vi får se här är hennes sätt att göra just det. Hon lät ungen glida ner från isen mot hennes kropp och låg så en lång stund, den kanske diade med det såg inte så ut.

Vi tittar länge på dessa två och håller ett rejält avstånd för att inte störa dem. Bilderna är tagna med 420 mm och beskurna. De ligger kvar vid iskanten när vi sakta passerar med Freya.

Vi rör oss sakta in mot glaciären i änden av Björnfjorden.

Vi har kommit till fjordens ände och det ligger is närmast glaciären. Vi vänder här och färdas nästan lika långsamt ut igen. Vi spanar hela tiden, men ingen isbjörn här heller....Fartyget Origo är inte så långt borta och har en grupp fotografer/filmare från National Geographic ombord, de letar också efter isbjörn.

Hej så länge,

Lena

Inlägg 1000, Poolepynten och valrossarnas strand

Vi lämnade Longyearbyen bakom oss och styrde direkt mot Prins Karls Forland, en ö på Svalbards västra sida. Vi avnjöt en middag ombord och fick information om att vi skulle göra en zodiaktur redan första kvällen ca 22:30. Solen hade kommit fram och trots lite vind var det strålande vackert.

Det var dock kallt, ca 8-10 minusgrader, och det kändes verkligen ute på vattnet. Vi fick låna rejäla overaller att dra ovanpå våra egna lager av ylle och fleece. Flytväst, mössa, huva på overallen och dubbla vantar, en väska med kameraprylar, redo för nattlig zodiaktur.

Vår osviklige guide och expeditionsledare Björn Anders...

...gör sej redo för att också vara isbjörnsvakt. Skarpladdat vapen typ älgstudsare och en pistol för knall/skrämselskott i ett bälte på höften. Vi ska gå iland och man tar inga risker.

Innan vi kom fram till platsen där vi skulle gå iland vid Poolepynten mötte vi en "gammal bekant". M/S Malmö som vi tillbringade åtta dagar på förra våren kom stävande mot oss i det låga solljuset. Vi kunde inte förstå varför den skulle komma så nära, innan Björn Anders vände upp längs sidan för att överlämna en liten påse till besättningen, någon slags batterier som de behövde och inte fått med sej.

De första valrossarna såg vi redan i vattnet. De kan vara lite oberäkneliga och definitivt sätta sina betar i en gummibåt, trots att det oftast är mycket fredliga djur.

Efter att Björn Anders spanat av ön och konstaterat att det inte fanns några isbjörnar gick vi iland och promenerade långsamt mot valrosskolonin. Den här platsen känner nog många andra Svalbardresenärer igen. Om vädret tillåter går man hit för här håller en koloni valrossar ofta till. 

På slutet flyttade vi oss bara några steg i taget för att inte störa dem. Det är stora, tunga djur som tycks njuta av livet där de ligger på stranden och omväxlande fiser eller rapar. Vi hade tur att vindriktningen var rätt för de luktar inte särskilt gott i en valrosskoloni.

Munhygienen är obefintlig men de snorade lugnt vidare på stranden.

Valrosshannar väger drygt 1000 kg, honor något mindre. Det här är en grupp hannar. De lever på musslor och kräftdjur och borstar botten med den kraftiga "mustachen" när de letar föda. Huden är mycket tjock, ca 4 cm och den har kort päls även om djuren ser nakna ut på håll. En isbjörn klarar inte av att döda en vuxen valross.  

När jag vänder ryggen åt valrossarna har himlen färgats vackert rosa i det låga solljuset och molnen. Det här är enda kvällen som vi får en kort stund av "kvällsljus". Solen går inte ner och vi kommer att få se mycket av den under veckan som kommer.

Det blev en sen första kväll ombord på Freya och en hel vecka på Svalbard ligger framför oss.

Hej så länge,

Lena

Svalbard med M/S Freya

Är nu åter efter 8 dagar på Svalbard som vi tillbringade ombord på expeditionsfartyget Freya. Vädret var strålande men kallt och vi fick möta is i alla dess former. Landskapet var andlöst vackert och varierade hela tiden.

Vi mådde så här bra ombord på Freya och fick också många fina möten med Svalbards djurliv.  

Om någon undrar över isläget på Svalbard så är det mycket gott. Det finns mer is än det gjort på många år vid den här tiden och isbjörnarna trivs. Mer om resan kommer inom kort.  

Hälsningar Lena

Det stora blå

I morgon visar jag undervattensbilder och pratar om dykning i "Det stora blå" på fotoklubben Avtrycket i Stockholm. Det är andra gången jag är inbjuden dit så några fick uppenbarligen mersmak efter mitt första föredrag. Då visade jag inte en enda bild från tropiska blå hav.... 

....men det blir en hel del av det i morgon. Oftast med fokus på några av de större djuren man kan möta där. Vissa djur som dessutom fått oförtjänt dåligt rykte...

...och andra djur som bara är charmerande att få möta och simma med under ytan.

Hälsningar Lena

Rockport och trumpetartranor

Efter en bilresa på ca 6 timmar genom Texas kom vi till Rockport som ligger vid kusten strax utanför Corpus Christi. Rockport är en liten ort (ca 9000 inv.) som man kommer till för att fiska, idka vattensporter eller titta på fåglar. Vi checkade in på Lighthouse Inn vid vattnet och tog en promenad till en restaurang som låg några hundra meter nedåt gatan. Det var ca 25 grader varm och en helt ljuvlig kväll.  

Rockport är populärt bland fågelskådare och under vinterhalvåret finns här en liten skara av den starkt hotade arten trumpetartrana (whooping crane, Grus americana). På 1940-talet fanns det bara 16 fåglar kvar men genom olika bevarandeinsatser uppskattar man att det nu finns över 200 stycken (totalt). Vi begav oss ut med båt i gryningen för att spana efter tranor...

Tranorna är imponerande stora och mäter 1,5 m i höjd och har ett vingspann på 2,3 m. Det här är ingen trana... men alla vita fåglar fick oss förstås att haja till i tidiga ljuset.

Vi smög fram med båt i väldigt grunt vatten och spanade ut över de av människor konstruerade våtmarkerna.

Långt bort fick vi plötsligt se två vita fåglar som var betydligt större än något vi sett hittills. Med kikaren kunde vi se att de var röda på huvudet. I övrigt är dessa tranor vita med svart på vingpennorna. De två fåglar som flyger på bilden är hägrar. Vi hade hittat tranorna...

De trumpetade lite försynt i gryningen...

Solen gick upp och vi fortsatta spana på detta par med förhoppningen att de skulle komma närmare vår båt. Men de gjorde de inte...

Här kan man se det röda på huvudet och att fågeln är ringmärkt.

En flock pelikaner lättade i den låga solljuset. Dimman började också skingras. Vädret var fantastiskt och det blev snabbt behagligt varmt när solen kom upp. Det var nästan helt vindstilla.

Vi fortsatte smyga fram med båten och hittade även en familjegrupp med trumpetartrana. Fågeln till vänster är en årsunge som fortfarande har en del bruna fjädrar och så är det troligen mamma som är närmast. Även om det inte går att se skillnad på könen så är det honan som lär ungen vad den ska äta. Hannen gick en bit längre bort och verkade snarast vakta sin familj.

Vi var ute på vattnet i sex och en halv timme med en guide som verkligen gjorde sitt yttersta för att vi skulle få se tranorna på lite närmare håll, men vi hade inte mer tur än så här. Vi fick dock se flera individer av de ovanliga fåglarna och dessutom en hel del annat som jag visar i ett senare inlägg

Hej så länge,

Lena