Smaragdhavet

Jag brukar alltid mjukstarta med 60 mm makro när jag fotar undervattensbilder. Det är ett objektiv som alltid levererar och det kan bli lite blandat, t ex små fiskar som denna lilla "goby"... 

...en vacker nakensnäcka...

....eller en färggrann liten simpa.

Anemoner går alltid att experimentera med när man har makro på kameran.

Det är ju dock vidvinkelmotiven som ofta blir de mest spektakulära och så här häftigt mycket fisk var det när vi kom ner på en dykplats andra dagen. Vattnet i Barkley Sound är mycket grönt och kallas också Smaragdhavet.  Vattentemparaturen var ca 8 grader och det känns som ett slag i ansiktet när det är 30-35 grader i luften.

Båten har ankrat på denna plats och det gäller att hitta tillbaka till ankarkättingen när man ska gå upp, i synnerhet om det är strömt. Man gör ett tre minuters säkerhetsstopp vid ca 6 m och har man då inte något att hålla i kan man hamna långt bort från båten. Kättingen syns på denna bild och det ser ut som att den försvinner i ovankant. Det är för att vattnet är mycket grumligt ner till ca 6 m djup, sedan blir det betydligt klarare.

På bergsformationerna trängs alla former av liv. De stora vita anemonerna är typiska i området. man ser också olika musslor, små anemoner, havstulpaner mm.

Det var otroligt mycket fisk på denna dykplats, stora och små.  

Man kunde "lägga sej" tillrätta vid en vacker formation med anemoner och sedan bara invänta de stora fiskarna tills de bjöd på en trevlig komposition. Vid det här laget hade vi varit i vattnet ca 40 minuter och det började bli dags att leta rätt på ankarkättingen....jag antog att vi var ganska nära...

...men jag kunde inte se den. Började fota dessa vackra stora "rockfish" och insåg efter en stund att där var ju kättingen, bakom stimmet. När man väl vet var den är kan man njuta en stund till trots att tanken med luft börjar bli väldigt "lätt".

Vidvinkelbilderna är tagna med en fisheye så dessa fiskar var mycket nära. Hur häftigt som helst. 

Så här nöjd är man efter ett bra dyk och en hembakad kaka sitter perfekt precis när man kommit upp. Om ni tycker det ser ut som att den här killen har mycket konstiga prylar runt halsen är det för att han dyker med en sk rebreather. Det är en återandningsapparat som renar luften så man kan återanvända den.

Hej så länge,

Lena

Resan som började med ett inställt flyg

På väg mellan Seattle och Victoria på Vancouver Island. Snart skulle vi vara framme och det kändes extra skönt denna resa för den skulle inte alls ha gått via Seattle. När vi vaknade vid tretiden på vår första resdag, för att åka till Arlanda i tid för 06:05 flighten till Frankfurth, fick vi veta i ett e-mail att den resan var inställd. INSTÄLLD ! Vad gör man? Det var första delen av vår resa som skulle gå från Arlanda till Frankfurth, vidare till Vancouver och slutligen Victoria. Efter ca 1 och en halv timme fick vi ett meddelande med en ny rutt via Amsterdam - Seattle och sedan Victoria. Vi andades ut men insåg snabbt att om vi ska via Seattle (alltså USA) måste man ha en giltig ESTA (inresetillstånd). Jag hade en men min sambo hade nytt pass så han måste ansöka igen. Som tur var löste det sej snabbt denna gång och vi kom iväg.

Från Victoria körde vi till Port Alberni på Vancouver Islands västsida. Klockan sju nästa morgon steg vi ombord på Frances Barkley som skulle ta oss till Haggard Cove. Här lastas våra resväskor med dykutrutsning, fotoprylar mm ombord på båten. Väldigt smidigt med de stora lådorna. Lådorna vägdes och man fick betala frakt, men det var inte särskilt dyrt.    

Solen var på väg upp när vi gick ombord på båten.

Det som ser ut som soldis är egentligen rök från de skogsbränder som härjade på olika platser. Hela British Columbia var oerhört torrt och det brann på flera platser. Dock inte i närheten av de ställen dit vi skulle.

MV Frances Barkley, som är byggd i Norge, har kört passagerare och gods i Barkley Sound till öar och små bosättningar som Haggard Cove, Kildonan, Bamfield och Ucluelet sedan 60-talet. Som turist kan man göra en dagstur eller bli avsläppt på någon av ovannämnda platser.

Här känns det verkligen som att vi är "på väg", med allt bagage i säkert förvar, och att semestern kan ta sin början.

I Haggard Cove lastades våra lådor av. När Frances Barkley skulle släppa av folk här tidigare i sommar  satt det en svartbjörn på bryggan som vägrade flytta på sej trots mycket väsen och signalerande från båten. Den lommade till slut in bland träden.....men jag undrar hur det kändes att kliva av på bryggan?

Denna gång var det ingen björn i sikte och dykbåten från Rendezvous låg och väntade i den lilla hamnen. Det var en dykare till som skulle till samma ställe och nu var det manuell lastning som gällde.

Dykcentret Rendezvous ligger omgivet av bergväggar och skog. Det gamla trähuset har fem olika plan och man springer en del upp och ner i trappor när man är där. Ström kommer från två generatorer och färskvatten från ett vattendrag på andra sidan bukten. Bergväggen gör att det inte finns vare sig wifi eller täckning för mobiltelefon, helt underbart. Här skulle vi tillbringa de närmaste sex dagarna.

Efter kaffe och lite småprat plockade vi ihop all utrustning och hann med två dyk innan middag. På bilden ovan en ung "wolf-eel". En fisk som liknar vår havskatt, mer om dessa kommer senare.

Vattnet här är oerhört grönt och sikten kan vara mycket varierande. Här var den i alla fall strålande och fisklivet var det full fart på. Vår vistelse började riktigt bra och all utrustning som vi släpat med oss fungerade utan problem.

Förutom dykningen som ni fått se smakprov på ovan tillbringade jag en del tid med att försöka fånga dessa små juveler på bild. Det är Rufus kolibrier, några unga individer som inte hunnit flytta söderut ännu....sedan fanns det ju en och annan örn. 

Fortsättning följer,

Lena

Hemma igen...

Efter två veckor på Vancouver Island och närliggande öar samt 23 dyk är jag nu åter i vardagen. Tvätten ligger i högar i tvättstugan, trädgården och växthuset behöver omedelbar omvårdnad och så har jag ju en del bilder från resan......Jag måste nog ta ett par extra dagar ledigt.....man ska ju inte stressa igång efter semester... har jag hört. 

Hälsningar Lena

Isbjörn på säljakt

Efter fem dygn ombord på Freya fick vi äntligen se isbjörn. Vi fick veta av Origo att de siktat en hona med två ungar i Ekmanfjorden och vi begav oss av dit. Vi "parkerade" mot iskanten en bra bit från Origo och björnarna var som små prickar på isen.  

Men de kom närmare.... Alla var förstås ute på däck och kamerorna smattrade trots att avståndet var väldigt långt.

De små årsungarna rörde sej lite hit och dit runt mamma, men de kom närmare vårt fartyg och passerade då Origo.

Vi väntade andäktigt på hur de skulle röra sej. Mamman såg inte ut att ha något egentligt mål och inte hade hon särskilt bråttom heller. De fortsatta att komma snett mot oss.

De kom inte så nära.... men jag fick möjlighet att låna ett Canon 600 mm med en x2 konverter. Det största objektivet ombord. Men nu hade ungarna spridit ut sej och det var minsann inte så lätt att hitta dem i sökaren med de tunga pjäs jag nu hade i händerna.

Med stöd mot relingen inväntade jag att hela familjen skulle komma med på några bilder innan jag lämnade tillbaka det stora objektivet. Det var fler som hade Canon och som ivrigt ville få några minuter med den största brännvidd som gick att uppbringa. Kolla in ungen som har tagit täten. Den har så härligt kaxig uppsyn.

Plötsligt har mamma tagit täten och här verkar det som att något behöver kommuniceras inom familjen. Hon väntar in dem...Vi har alla sett det som mamman tagit sikte på strax innan, de grå klumparna i övre högra hörnet på bilden. Nu ska mamma fixa middag...

Vi tittar andäktigt på när isbjörnshonan smyger mot de sovande sälarna. Vi och flera andra i gruppen har sett isbjörn smyga på säl förut och hur snabbt sälen bara försvinner ner i det hål den ligger bredvid. I 19 fall av 20 blir det ingen fångst....

Ungarna ser ut att sakta av.....och plötsligt drar mamman iväg i full fart mot sälarna. De kastar sej ner i hålet....

Här lyckas min sambo mycket bättre med sina bilder (jag blev väl för exalterad) så denna bild och nästa är tagna av Fredrik Gihl med en Canon 7d mk II, Canon 100-400 med x 1,4 konverter.

Den sista sälen verkar inte hinna undan.... Ingen säger något och kamerorna smattrar tills vi alla är helt säkra. BANNE MEJ HON TOG DEN !!! Vi har just fått se en isbjörnshona ta en säl och med två småttingar i bakgrunden !

Hon dödar sälen omedelbart och ungarna är snabbt framme för att få en smakbit. Vi står där och bara tittar....Avståndet är drygt 700m, dvs på tok för långt och alla bilder i detta inlägg är rejält beskurna. Men vi fick alla uppleva det och bilderna visar åtminstone vad som hände. Jösses, hon tog sälen!

Vi stod länge och tittade på isbjörnsfamiljen men kunde så småningom gå in och äta lunch. Vi visste ju att de skulle stanna ett bra tag och antagligen också sova när de ätit. Man kunde dessutom hålla utkik på dem med kikare genom salongsfönstret, för säkerhets skull.

Vilken upplevelse!

Hej så länge, Lena

Havhesten

Så tidigt på säsongen som vi åkte till Svalbard har inte fågellivet riktigt kommit igång ännu. Men en art som man alltid har med sej runt båten är stormfågeln (Fulmaris glacialis), som heter havhest på norska. Varför den heter havhest kunde inte vår norska guide reda ut, men den tycks kunna rida på vågorna till synes outtröttlig.

Stormfågeln sveper nära över ytan och man kan stå i aktern på fartyget och fånga dessa på bild hur länge som helst. Det blir mycket att sortera på minneskortet.

Stormfåglarna finns på Svalbard under i stort sett hela året och man uppskattar att det kan finnas upp till en miljon par. De uppsöker häckningsplatserna redan så tidigt som i slutet av januari och början på februari, i synnerhet om det blir lite varmt väder.

De förekommer i både mörka och ljusa varianter och samlades gärna runt båten är vi låg stilla. Ibland hade vi också ett gäng runt våra zodiaker.

Här verkar de vara lite oense om något...

De behöver lite startsträcka när de ska upp och på is eller snö ser de mycket klumpiga ut. När man tittar på dem efter att de lyft från vattenytan kan man få se hur de skakar bort vatten från fötterna innan de drar in dem i fjäderdräkten.

Ibland kom de så nära båten att man kunde fotografera dem med vidvinkel. Tyvärr så var ljuset ganska trist vid detta tillfälle.

Här leker Brutus med stormfåglarna med ett 100-400 som verkar vara i läge 100 mm. Jag har tagit bilden med Canons 16-35 (på 23 mm) på mitt 5D mark III-hus.

Med vackra vyer kunde man ibland också invänta stormfåglar för att få lite liv i bilden, antingen vid ytan eller i luften. Då fick man ha lite tålamod och ordentligt med kläder. Ibland ville man bara slinka ut lite snabbt och ta några bilder men utan mössa, vantar och tjock jacka stod man inte ute särskilt länge.

Vi fortsätter spana efter isbjörn...Origo har visst hittat något....

Hej så länge,

Lena