Runde - en liten ö med stora upplevelser

Man går mycket till fots på Runde och man får vara beredd på att det är uppförsbacke, men man blir sedan rikligt belönad när man når upp på höjderna. Det gäller förstås att tänka till på vad man kan behöva i ryggsäcken innan man ger sej iväg....och hur mycket man vill bära.

Promenaderna börjar med en asfalterad sträcka med rejäl lutning. Upp känns dock OK i benen och det är ju bara att stanna och pusta ut när det blir för tungt. Vad vi inte var beredda på var hur det kändes när man skulle gå hem, i brant nedförslut. De muskler som då plötsligt skulle hålla emot blev närmast chockade, det slet och ömmade i både ben som fötter.

Vandringen till Lundeura, där lunnefåglarna finns, tar ca 50 minuter (om man inte fastnar hos storlabbarna). I sluttningarna betade får helt oberörda av lutningen. 

Det var en väl markerad stig som delvis var belagd med stenplattor (hur man nu fått dit dessa) eller rejäl spång. Ibland blev det trångt på spåret. Fåren får dock gå som de vill, till skillnad från turisterna.

När man börjar närma sej Lundeura öppnar sej en magnifik utsikt. På kartan går det faktiskt en led ner, lite till höger på denna bild. Dock är den inom fågelskyddsområdet så det var oklart om man fick gå där?....Om man nu över huvud taget kunde komma på tanken att prova!!!

Vid Lundeura gäller det att hitta en plats vid kanten och sedan slå sej ner och vänta. Solen strålade och det var lä, så här åkte jackan snabbt av. Vi satt ofta i t-shirt ända till solen började förvinna bakom bergstopparna.

Det flög lunnefåglar lite nu och då men det var inte förrän framåt halv åtta på kvällen som det verkligen började hända saker. Fler och fler fåglar kom fram ur sina jordhålor och satt ofta en stund och bara tittade ut mot vattnet. 

Efter en stund sträckte de ofta på sej, testade vingarna lite...

....innan det bar iväg ut över stupet....

...mot havet.

Bastanta och lite klumpiga på land men ut i luften bar det iväg med hisnande fart.

Jag insåg snart just hur fort det gick när jag skulle fånga dem flygande på väg tillbaka med näbben full av fisk. Det där drömbilden som jag sett att så många andra lyckats ta. Men de gör ofta två inflygningar innan de faktiskt landar, så man fick ibland en ny chans om man missade första.

Nu gick det väldigt fort ändå och det blev en oerhörd massa suddisar. Tack och lov för stora minneskort.

Den här har i alla fall lyckats fylla munnen med småfisk och den lilla lunneungen kan vänta sej ett skrovmål nere i jordhålan.

Alla kom dock inte tillbaka med fisk och kan man se mer bedrövad ut är denna.

Ni får se en bild till bara för att de är så läckra när de kommer in för landning.

Teckningen hos dessa fåglar gör att de påminner om ledsna clowner och i kombination med kroppshållningen och de stora orangeröda fötterna kunde man lätt föreställa sej olika (mänskliga) känslotillstånd. Den här ser man ju tydligt hur den allvarligt funderar över hur klokt det är att kasta sej ut över klippkanten. 

Den här fågeln (och flera andra) hade insett precis hur den skulle posera för att få alla kameror att smattra. Istället för att blicka ut över havet vände de sej alltså mot publiken och flaxade fint med vingarna. Den blev förevigad minst tusen gånger inom loppet av några sekunder.  

" - Sorry, no fish..." Visst är budskapen tydliga ibland :-)

Efter att ha suttit i fyra timmar och tittat på dessa fåglar fick vi en känsla av att det var olika grupper. Vissa såg ut att flyga från ett bo och sedan återkomma med en eller flera fiskar. De fåglar som plötsligt fyllde klipphyllorna vid åttatiden verkade mer ägna sej åt att bara göra korta flygturer. Kan det vara ungdomar som inte häckar utan bara är här och lär sej? Kanske någon kunnig här på FS vet.

Plötsligt upptäckte jag att det tittade fram ett vacker tecknat ansikte mellan två stenar under mina fötter (som i princip dinglade ut över kanten). Nu kunde jag tacka min sambo för att jag fick ta 100-400 zoomen, den här fågeln var väldigt nära.

" - Bra publik idag, helt OK för en vardag mitt i veckan. Stora objektiv, det ser lovande ut....jag behöver en ny profilbild. "

" - Men måste jag verkligen flyga....jag gjorde ju det igår..."

"Min" charmiga lunne blir plötsligt ensam på sin hylla och istället för att följa sin kompis väljer den istället att hoppa upp på en sten mitt framför mej. Jag lutar mej bakåt med zoomen på 100 mm. Bakom min rygg filmar min sambo med sin mobiltelefon...det blev rätt kul.

Vilken liten publikfriare. Den poserade och flaxade. Blev fotograferad av hur många som helst och en liten tjej bredvid mej tittade förtjust på sina bilder i den rosa kompaktkameran. Efter en stund hoppade den ner i skrevan och kröp in i sin håla igen....den väntade med sin flygtur så länge.

Hälsningar Lena

Vi åkte till Norge och möttes av regn

Vissa delar av Norge är lika torra som Sverige men ju närmare kusten vi kom på vår färd mor Runde desto tätare blev molnen. Vid en färjepassage ca en och en halv timme från slutdestinationen regnade det, även om solen skymtade mellan molnen ibland.

När vi körde över den enfiliga bron till Runde såg det ut så här, dvs ön syntes knappt. Termometern i bilen visade 13 grader. Semesterväder.....eller vad?

Vi installerade oss i campingens minsta stuga som kallas Svenskhytta, för det är bara svenskar som vill bo i den. Den är verkligen billig men innehåller allt man behöver och är mycket välplanerad, samt har havet nästan utanför dörren. Regnet avtog mot kvällen och vi gick en bit upp längs den branta stig man ska gå för att komma upp till fåglarna.  

Solen kom fram en kort stund och trotsade de mörka molnen, kanske fanns det hopp för morgondagen ändå....Bilden är tagen framför vår stuga men snett åt höger, rakt fram är det bara hav.

Nästa morgon var det mulet men uppehåll och vi gick ut tidigt för rekognosera, även om vi visste att lunnefåglarna inte skulle visa sej i några större antal förrän på kvällen. Halvvägs upp till utkiksplatsen blev det stopp....en storlabb.

Storlabbarna häckade på båda sidor om en stig man följer för att nå upp till toppen. Eftersom de hade sina bon på marken fick man inte gå utanför den märkta rutten.

Storlabben har väl inte det bästa rykte eftersom den kan vara både aggressiv och dessutom stjäl mat från andra fåglar. Men de var mycket intressanta att titta på och hade högljudda hälsningsseremonier när makarna möttes vid boet.

Vi upptäckte snart att det låg storlabbar lite överallt i terrängen och man kunde bara stå still och invänta att partnern skulle återvända.  

Storlabben delar på arbetet med bobygge, ruvning och ungvårdnad och lägger oftast två ägg. Fåglarna är stora som gråtrutar ungefär och försvarar sitt bo med aggressiva utfall och attackdykning, vilket vi skulle få se mer av senare.

De häckar helst på höglänta kusthedar på Svalbard, Island, Färöarna, Norge m fl liknande platser. De har inga naturliga fiender mer än kungsörn och havsörn, men ungar kan dödas av t ex katter, råttor och fjällräv.

Ungarna lämnar boet ganska snart efter kläckning men det tar ca 45 dagar innan de är flygga. Vi såg enstaka ungar men de var svåra att upptäcka i växtligheten och verkade ligga rätt lågt när båda föräldrarna var ute och skaffade mat.

En liten unge som väntar på lunch.

Båda föräldrarna verkade väldigt engagerade vid matningen. Maten är ofta fisk men tro inte att storlabben fiskat själv. Den är en sk kleptoparasit som jagar andra fåglar och tvingar dem att lämna ifrån sej (stöta upp) sin fångst till dem.

Den här lillen har troligen fått mat fiskad av en sula. Sulorna har ökat i antal på Runde och i takt med dem även storlabben. Vi fick t o m se en jakt mellan storlabb och sula, men fick tyvärr inga bilder på förloppet. Storlabben kan även jaga trutar, måsar och tärnor men drar sej inte heller för att äta fiskrens, andra sjöfåglar, ägg , bär och as.

Vi började närma oss lunchtid och nu sken solen från en blå himmel. Det blev plötsligt en större utmaning att fota de flygande fåglarna. 

Vädret höll sedan i sej under i stort sett hela vår vistelse på Runde och såväl vandring som foto blev i skarp sol, med sina för- och nackdelar. Vi behövde dock inte frysa, inte ens efter flera timmars stillasittande högt upp på sluttningarna.

Efter vår första rekognoseringstur åt vi en stor lunch och vilade inför eftermiddagsturen upp till lunnefåglarna. Mer om det mötet senare.

Hej så länge,

Lena

Semestercollage

Det blir mycket bilder när man är borta ett par veckor så jag avrundar vår resa till British Columbia med några collage. Hunden med de blå ögonen hette Nanuk. En jättelik blandras med bl a siberian husky, därav de blå ögonen. Har man hund och bor i vildmarken är det stora hundar som gäller, för de ger sej pumorna inte på...

Blandar med lite makro från den våta världen. De små röda anemonerna i högra övre hörnet heter jordgubbsanemon och jag kan avslöja att den lilla fisken bredvid den färggranna snäckan såg jag inte när jag tog bilden, den blev ett bonusdjur.

Sheryl med parter uppe till vänster är amerikanska kråkor. De påminner om korpar men är betydligt mindre. Den vackra ormen var stammis på kvällar och nätter då den alltid låg ringlad på ett varmt rör under en trappa tillsammans med en eller flera kompisar.

Nakensnäckor, fiskar och räkor fanns det gott om och även om sikten var dålig ibland går det alltid att fota smått. Då fungerar Canons 60 mm makro alldeles utmärkt för både fisk och små nakensnäckor.

Goda vänner på Rendezous med hunden Sam, en annan stor korsning, denna med misstänkt rottweilerinslag. Sam älskade råa morötter och fick alltid en när vi la ut med båten varje morgon. Han vaktade stället när vi var ute men en dag när vi kom hem satt det ett visitkort i ytterdörren.....Någon som kunde "prata med hundar".

Hälsningar Lena

Bald eagle

Man kan inte tillbringa två veckor i Kanadas vildmark utan att stöta på den amerikanska nationalsymbolen, den vithövdade havsörnen. Oftast ser man den så här....dvs man får syn på det vita huvudet i den annars mörkgröna omgivningen.

Ofta sitter den högst upp och spanar. En morgon med dimma gav lite extra stämning.

När vi var ute med dykbåten hade jag alltid en "landkamera" med 100-400 och spanade örn så fort tillfälle gavs. Avstånden blev oftast väldigt långa....

...och om örnen flög var det förstås åt fel håll.

Ett örnbo men ingen var hemma. Det här är betydligt större än det ser ut. Träden är grymt stora.

Den här har hittat ett riktigt coolt träd att sitta i.

Grova stammar och spännande former. Jag vet dock inte vad det är för träd. Här finns Douglasgran som blir enormt stora och ceder. Det gröna i bakgrunden tror jag är ceder men det behöver inte höra till denna stam.

Ibland kom vi lite närmare som t ex denna ungfågel som skrek och skrek för att bli matad. Vi såg, och hörde, båda föräldrarna men de satt högt upp och det var ingen ide att fota dem mot en ljus himmel.

Bästa tillfället att fota dessa pampiga örnar är när laxarna samlas i vattendragen. Då frossar örnar, fiskgjusar och björnar tillsammans. Det kan man göra i juli....men då är det ofta mycket dålig sikt om man vill kombinera örn och björn med dykning.

Tills vidare får vi nöja oss med att se dem på lite avstånd. Bästa fotomöjligheterna inträffar ju dessutom när man står med full dykutrustning och inte har en chans att greppa rätt kamera.

Hej så länge,

Lena

Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena