Bilddokumentation långt före fotografins tid

I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande.  För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.

 I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år. 

Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen. 

Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.

Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt. 

Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten. 

Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.

Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).   

Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.

Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats.  Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.

Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.

Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...

...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna. 

Hej så länge,

Lena

Vi drog norrut och mötte en ren som ville beställa hamburgare

Igår söndag packade vi bilen och drog norrut. Efter några timmar passerade vi en bro.

Efter en övernattning och frukost såg skyltningen plötsligt ut så här.

Ett par timmar senare...

När vi började bli sugna på att äta lunch stannade vi vid ett fint rastställe. Jag fick direkt syn på en vägren. Jag smög på den för att komma nära med 24-105 (telet var ju nerpackat). Den verkade inte nämnvärt störd....

Vi dukade upp vid älven med den portabla gasgrillen, hamburgare (stekta hemma), bröd, squash, sallad och diverse tillbehör.

Det blev väldigt goda hamburgare med bl a egenodlad inlagd gurka, sallad mm. Det som ligger på toppen är mjukost med chili. Ett OK alternativ till dressing. Vi var jättehungriga...

Då kom plötsligt vägrenen smygande...en tjej, med klocka runt halsen.

...och undrade om det inte gick att beställa en vegetarisk burgare? Vid närmare eftertanke kunde hon tänka sej lite vad som helst faktisk. (Om någon undrar så är grillen inte farligt varm längre).

I det här läget får min sambo lite hövligt be den att inte smaka på min mat...hon var väldigt sugen.

Vi fortsatte sedan norrut och passerade ytterligare en gräns några timmar senare.

Här är vi ikväll, wifi fungerar helt över förväntan och jag hade en stund över efter middagen. Vi får se om det händer igen under vår resa. Vi ska en bit längre norrut...

Hej så länge,

Lena

Björkarnas stad

Jag har just tillbringat tre dagar på en "jobbkurs" i Björkarnas stad, alltså i Umeå. Jag kan intyga att det fanns mängder med björkar.

Varje morgon  promenerade jag till universitetet och sedan hem på eftermiddagen längs gator med björkar. 

Jag passerade en hel del vackra gamla trähus. Alla hade björkar framför.

Här hade man öppen gemenskap och dessutom pyntat med björk.

Cyklisterna for som skållade råttor och det var bara att se upp.

Det strömmade på bra i älven som låg inom gångavstånd från mitt hotell.

Just de här maskinerna är jag inte särskilt förtjust i men jag gillar speglingen i bakgrunden så de fick vara med.

Umeå rådhus.

Våren hade inte riktigt kommit ikapp ännu. Fruktträden blommade, syrenerna hade precis börjat slå ut och det fanns fortfarande tulpaner och pingstliljor.

Här möter gammalt nytt. Jag bodde i den nya delen men åt frukost i den gamla. Den här fusionen var mer lyckad på insidan än på utsidan och frukosten var fantastisk utan att vara överdådig.

Hälsningar Lena

Glimtar från Dubrovnik

Hela förra veckan var jag på jobbresa i Dubrovnik, Kroatien. Det var en stor vetenskaplig konferens i ämnet Animal Science (husdjursvetenskap). Det var över 1200 deltagare och konferensen var förlagd på tre stora hotell, dessutom kunde man bo på ytterligare några mindre ställen inom samma område.

Konferensdeltagare med "adresslappen" runt halsen som studerar den stora programboken. Det var oftast flera sessioner parallellt så det gallde att välja och sedan hitta till rätt lokal på rätt hotell. Det blev en del promenerande men vädret var strålande på dagarna.

Nya vetenskapliga resultat kan förmedlas i form av föredrag eller på en stor poster. Här är det plats för just postrar och eftersom det är första dagen håller folk som bäst på att leta rätt på sin numrerade plats och sätta upp sina alster.

Under en kaffepaus fick jag syn på den här mannen i lobbyn på de största hotellet, där jag för övrigt inte bodde. Han var inte en konferensdeltagare utan reste antagligen med sin familj. När semestern är slut ska badleksakerna packas ner och han jobbade länge med den stora svanen.

Det ingick en Kroatisk afton vid vattnet en kväll. Konferensdeltagare är som alla andra och tar selfies samt fotar solnedgångar.

Maten var strålande trots att så många skulle utfodras samtidigt. Mycket trevliga bläckfisksallader, goda oliver mm.

Naturligtvis fick vi se och höra Kroatisk dans och musik.

När jag promenerade hem den kvällen mötte jag den här charmiga krabaten utanför mitt hotell som låg lite mer avskilt.

Den samsades med ett gäng katter som passade på att kolla om jag hade några godsaker i kameraväskan. Jag kan erkänna direkt att jag hade med mej några godbitar som blev över vid vårt bord...det skulle ju ändå bara ha slängts bort.

Ändhållplats för bussen till hotellområdet som låg några kilometer utanför Dubrovnik. Trots att man ofta ser ordet i form av graffiti hajar man ändå till när det dyker upp som destination på en buss.

Katterna måste jag återkomma till. Jag brukar försöka låta bli herrelösa djur när jag är ute och reser men det var ändå något speciellt med dessa katter. De var mycket snälla och lät sej villigt klappas. Vissa tycktes t o m gilla att gosa med såväl barn som vuxna, även om de inte hade med sej något ätbart.

De var nyfikna och sociala, passade på att hänga med på lite internetsurf när tillfälle gavs.  Jag insåg också efter ett par dagar att de blev matade med kattmat av någon i närheten av hotellet. De var många smala ungkatter men inga som såg ut att svälta eller såg sjuka/skadade ut.

Det var nog lite mer besvärlig för dem att hitta vatten  än mat. Det regnade en del på nätterna och här dricker två av de små pantrarna från en grop i betongen som ännu inte hunnit torka helt. Just dessa två mötte jag flera gånger om dagen.

Den här snubben passerade jag också åtskilliga gånger och han hade sin egen kattkompis. Det fanns en skylt som förkunnade vem han var men det var någon helt okänd för mej. Jag tyckte mest att han såg ut att ha en skön attityd i största allmänhet.  

Jag spanade förstås efter fåglar eftersom jag bodde i en stor park. Turkduvor var väl det mest spännande. I övrigt mest arter som vi har hemma t ex koltrast, pilfink, talgoxar, bofink m fl.

Trots att det var sent på säsongen fanns den en del blommande buskar och en hel del fjärilar.

Konferensen avslutades med en "Gala dinner" uppe på en stor mur. Det hör till Dubrovniks ringmur och var det enda av stadskärnan som jag såg då programmet var för späckat för utflykter. Belysningen gjorde färgerna på den fina dukningen lite bisarra.

Utsikten var fin och jag hann med några bilder innan middagen började....

...och när himlen fortfarande var lite vackert blå i tonerna.

Hälsningar Lena

Hemmahos havssulan är det plast som gäller

Om man är på Runde ska man definitivt göra en båtfärd runt ön, bara vädret är någorlunda OK. Man får då chans på lunne flygande över vattnet men även en hel del annat intressant. Så här ser förresten Lundeura ut från havssidan. Den här bilden är tagen ca halv åtta på kvällen och det är en rad fågelintresserade på plats för att titta på lunnarnas flygfärder. Det finns ett vajerstaket precis där folk står så det är inte fullt så dramatiskt som det kanske ser ut.

Från båten får man bland annat en god överblick över havssulornas häckningsplats. De trängs på bergssidan men det går bra för dem. Havssulorna har ökat på Runde och de tretåiga måsarna har tyvärr minskat. Om jag förstått saken rätt har det mer med storleken på fångsfisken att göra än konkurrens om boplatser, men det är säkert mer komplext än så. 

På håll ser sulornas koloni helt OK ut men när man kommer närmare ser man att de inrett sina bon med en hel del plast och nylon.

Ljuset är mjukare på skuggsidan och här är det än mer uppenbart att bona är stora samlingar av plast och nylonrep. Följande bilder får tala för sej själva.

Båtföraren påtalade och visade bilder på sulor som dött pga plast som fastnat runt näbben eller halsen och som de ej kunnat göra sej av med. Plasten hotar dem dock inte på kort sikt utan man får snarare se det som att de anpassat sej till rådande förhållanden. Plast blir bättre bon än tång och sjögräs....

Just här och nu går det bar för sulorna men man kan ju inte annat än tänka på vad som händer på långt sikt när våra hav fylls alltmer av plast, flytande jättesamlingar av plastsopor som inte bryts ner.

Man kan skymta duniga småttingar hos de stora pampiga havssulorna. Om ni förstorar bilderna kommer ni att hitta ungar lite här och där, trots att de alltid ligger närmast berget och ofta skyddas av en förälders kropp.

Ibland är det lite trångt på klipphyllorna men de får plats på något sätt.

I morgon åker jag till Säter för att visa bilder och prata om undervattenslivet i Alaska och British Columbia. Vi kanske ses där.

Hälsningar Lena