På äventyr i Finland och dykande fiskgjuse

Förra fredagen packade vi bilen och tog nattfärjan från Kapellskär till Nådendal i Finland. När vi lämnade Kapellskär var vädret strålande.

Vi fick en fin solnedgång i den svenska skärgården....

...och en lika strålande fin morgon i den Finska skärgården.

Dagen kunde inte börja bättre.

Första anhalt på vår resa var Pothiolampi Osprey center. När jag läste en blogg av Mikael Ekelund i vintras blev jag helt tagen av hans bilder på dykande fiskgjuse och vi bestämde oss därför att prova lyckan på samma ställe.

Vi kom dit på förmiddagen och hade inte tillgång till något gömsle förrän klockan 17 så det blev en promenad i området. Vi blev stående i ett torn öppet för alla en stund för det regnade och då dök det plötsligt en fiskgjuse.

Lite närmare än så här ville vi ju helst komma, men det kändes ändå som att det lovade gott. Fåglarna fanns alltså på plats.

Vi fixade en kombinerad lunch-middag med grillad korv, bröd och sallad. Det blir lite konstiga mattider när man sitter i gömsle...

Klockan 17:00 var vi på plats och det dröjde inte länge förrän det plaskade till framför gömslet. Det första fiskgjusen som kom var så snabb att ingen av oss ens hann trycka på avtryckaren. Jösses ! Nästa besökare damp ner vänd åt fel håll. Man sitter ganska nära vattenytan i gömslet och det är mycket svårt att se fåglarna komma.   

Plötsligt bara exploderade vattnet framför oss och det gick undan för att sätta fokus. Sedan var det seriebildtagning på hög hastighet som gällde.

Min sambo hade 70-200 mm på Canon 7D mk II och jag hade mitt trogna fasta 300. Jag insåg dock snabbt att det var en utmaning att få med hela fågeln med 300 mm, men jag ville ju komma nära...

Nästa stora splash gav en fågel som visade upp sej lite bättre, men vi såg inte var den kom ifrån och missade själva nedslaget. 

Den lättade snabbt och lämnade dammen med en fin fisk i klorna.

Första dagen på resan artade sej mycket bra. Fortsättning följer...

Hälsningar Lena

PS. Fiskgjusarna kan man se på detta ställe: http://www.saaksisaatio.fi/index.php/en/home  

Svalbard - resan går mot sitt slut

Efter drygt ett dygn med hårda vindar blev det åter lugnt. Vi var på en skyddad plats men det mojnade också rejält och solen kom fram. Vi fick tre zodiakturer till innan vår resa var slut. Lägg märke till ejdrarna på väg in från vänster i bilden ovan.

Vi gjorde en tur vid Sveabreen och vädret var strålande.

De charmiga alkekungarna gjorde låga förbiflygningar, startade och landade lite överallt runt båten.

Vi stötte på en storsälshona i vattnet och hennes unge som låg på ett isflak och tog det väldigt lugnt. Ungen vinkade till oss. "Hej då för den här gången" kan man väl få tänka.

Eftersom vinden mojnade kunde vi även åka ut till Prins Karls Forland. Vi åkte sedan zodiak till Poolepynten och den koloni med valrossar som ofta håller till där.

Vi närmade oss valrossarna stillsamt, en bit i taget. De brydde sej inte det minsta.

Det var en grupp med enbart hannar och riktigt stora "bestar" är det frågan om. En valrosshanne kan väga mellan 1000 till 1500 kg. Honorna är mindre och lever med ungarna åtskilda från hannarna.

Det finns en strikt hierarki bland valrosshannar som beror på storleken på betarna. Ibland kunde man ana lite gruffande bland de vilande djuren, men i övrigt såg det mest ut som en stor hög med livsnjutare som låg och jäste i solen.

Jäsa är för övrigt ett bra ord för det både pruttades och rapades ogenerat i detta gäng och om man hamnade i vindriktningen var dofterna inte helt angenäma. Munhygienen var nog inte heller den bästa.

Sista stopp med MS Malmö blev återigen Trygghamna och nu var vattnet blank på denna vackra plats.

Under vår sista zodiaktur kunde vi främst förvänta oss fåglar enligt våra guider, längsta möjliga brännvidd rekommenderades. Spetsbergsgrisslorna kom dock mycket nära båten.

Till min förtjusning dök det upp en lunnefågel. Vi spanade efter praktejder och såg några på mycket långt avstånd. Vi satt mest och drev stilla med båten när ejdrarna plötsligt lättade...

....och kom flygande rakt mot oss! Hur ofta händer det att fåglar flyger åt "rätt håll" ? Jag slängde upp kameran och fick några bilder med hyfsad skärpa innan de hann passera. All övning på flygande gräsänder och gäss betalade sej denna gång.

Vi åkte sakta längs kanten och fick syn på detta "spår" i snön. Här hade en isbjörn rullat eller hasat i snön. Nåväl, vi förväntade oss inte alls någon isbjörn utan spanade efter fjällräv som skulle finnas här. Radion sprakade och den andra båten meddelade att de hade en räv...men, "där står ju en björn" utbrast Susanne i vår båt !

En liten hona hade plötsligt kommit upp ur svackan nedanför glaciärväggen och stod alldeles stilla. Att det var en hona var helt klart för den hade ett GPS halsband och det sätter de bara på honor.

Vi fick senare veta att det  var en 10-årig hona. Halsbandet fick hon i vintras. Då vägde hon endast 144 kg, vilket är 100 kg mindre än en välmående hona normalt väger. Hon fångades även 2104 och 2015 och fick halsband även då. De sitter bara kvar ca 1 år och ramlar sedan automatiskt av. Detta för att batterierna i GPS sändaren tar slut och att halsbandet inte ska bli ett problem om björnen växer.

Den lilla honan tittade på oss en lång stund och försvann sedan utom synhåll. Vi väntade tålmodigt men hon dök inte upp igen. Mötet med henne hade ändå gett oss en fantastiskt fin avslutning på vår resa.

Hälsningar Lena

PS. Vi tillbringade två dagar till i Longyearbyen och åkte runt i hyrbil med tre andra av våra medresenärer. Då blev det mycket fåglar men de bilderna tar jag fram lite senare. Nu är det snart dax för nya äventyr...

Trygghamna och tillbaka till Pyramiden

Det slutade inte gunga förrän vi kommit ända tillbaka till Trygghamna, en bukt som fått sitt namn just för att den är väldigt vindskyddad. Här passerade vi under utfärden till Pyramiden, som vi gjorde innan vi klev ombord på Malmö (se länk i slutet av detta inlägg). Vi är bara några timmar från Longyearbyen.

Det ljusnar lite mellan bergen och vinden har lugnat sej något. Det blir dock ingen zodiaktur utan vi tar hela skeppet och går till Pyramiden. Där finns en kaj och man kan lägga till. Vi tyckte ju att vi fick för lite tid att upptäcka vid Pyramiden så här kommer chans nr 2.  

Alla är nu uppe och rör på sej och ett fat varma kanelbullar försvinner i ett svep. Ordningen återställd och all sjösjuka är som bortblåst.  

Våra guider Björn och Fredrik får nu vara isbjörnsvakter när vi går iland vid Pyramiden.

Ett gäng fotohungriga deltagare hinner inte mer än av på kajen innan de upptäcker små vadare i strandkanten.

Jag bestämmer mej för att försöka fånga något av det jag tycker att jag missade förra gången. Samt hålla utkik efter renar och ripor. Den här fasaden är mycket gammal och huset kan vara från den tid då Pyramiden var svensk. 

Om jag minns rätt är det här det nyaste huset. Ett stort ryskt bostadskomplex. Det är inte trä på fasaden utan något annat materal som ska se ut som trä. Jag var aldrig fram till fasaden vilket jag ångrar nu.

De gamla husen är charmigare.

De tretåiga måsarna sitter på en gungställning.

Undrar vad man brukade visa på de här tavlorna? Vi har ingen guide denna gång för han var sjuk så det finns ingen man kan fråga. Å andra sidan vandrar vi mycket friare på denna tur.

Det finns mängder med snösparv och den här sitter på räcket till ett spännande hus som är öppet...

...en praktfull simhall med fina trädekorationer.

Bassängen låg lustigt nog en trappa upp och på väg dit passerade vi denna kvarlämnade portfölj.

Väl ute ur badhuset mötte vi en ren. Den kom lunkande på vägen och hade absolut ingenting emot att vara med på bild.

Ripan uppehöll sej på samma plats som för några dagar sedan, men den hade inte sin fru med sej.

Ripan tyckte det blev för mycke uppståndelse och försvann över hustaken.

Vi började sakta vandra tillbaka mot Malmö och blev förstås väldigt sena till lunchen. Efter att ha varit instängd på båten i mer än ett dygn var rörelsebehovet stort och det kändes extra skönt att ha fast mark under fötterna. Efter lunch pratade man om zodiaktur, vädret såg lovande ut.

Hälsningar Lena

PS: Det finns fler bilder från den ryska spökstaden Pyramiden här:

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/pyramiden-en-rysk-spokstad-med-svenska.htm

Svalbard i styv kuling,...minst....

När vi vaknade nästa gång skramlade alla lösa saker i vårt pyttelilla badrum runt som i ett exotiskt rytminstrument. En sopkorg i plåt, en toaborste och en flaska vardera av duschtvål och schampo, vilket väsen av dessa vardagliga ting.  Jag upplevde att jag omväxlande trycktes ner mot kojens yttervägg, för att en stund senare knölas ihop med kudden under sänglampan...jösses vad det gungade. Vår lilla hyttglugg visade antigen dagsljus (som vi vant oss vid) eller skummande hav som ibland gav totalt mörker. Även om jag insåg att det skulle bli blåmärken var det bara att gå upp. Vissa behov kan man inte komma undan och lite frukost på det skulle också sitta bra.

I salongen hade stolarna samlats i ett hörn vid dörren. De gick inte att sitta på och fyllde just nu mest en funktion som hinderbana om man absolut ville ut på däck. De surrades senare fast under bordet. Aktiviteten var låg i salongen. 

Vid lunch gungande det nog ännu mer och i det här läget är kötträtten med sås på väg över kanten på formen. Knäckebröd serverades till de som inte kände för lagad lunch. Vi kunde äta tack vare sjösjukepiller och medvetet låg aktivitet. Efter alla turer på dykbåtar i dåligt väder vet vi båda hur man bäst håller sjösjuka i schack.     

Det var spännande att förse sej med mat och det gällde att ta stöd mot det som fanns. Med mat på tallriken fick man sedan störta mot en sittplats i det läge då det lutade som minst. Det går tyvärr inte att visa detta på ett bra sätt på bild.

Jag funderade länge på hur jag skulle ta bilder för att visa just hur mycket det lutade och fick då syn på vår kaffebryggare. Trots att kannan stod bakom en två decimeter hög plåt hade den också fått ett gummiband. Kolla in lutningen på kaffet... 

Jag kunde naturligtvis inte motstå att gå ut på däck och möttes då av detta...

Trädgårdsmöblerna var surrade men åkte ändå lite hit och dit. Konstigt nog ser havet inte så värst vågigt ut och det var inte lätt att få till bilder som visade hur förhållandena var.

Jag låg på mage på däck ett tag och försökte få bilder med låg vinkel mot vattnet. Det var dock mycket nära att vattnet skulle skölja in på däck vid ett par tillfälle så jag gav upp. Nästa som provade detta blev blöt...

Om man var på däck gällde det att hitta ett bra sätt att hålla sej kvar, t ex genom att kila fast sej mellan de fasta installationer som fanns. Vi tyckte det gungade bra men fick veta av besättningen att när de gått upp till Svalbard och korsat Barents hav hade de fått uppleva 46 graders lutning....Om man ville äta något då gällde det att öppna kylskåpet eller mikrovågsugnen när det lutade åt rätt håll. Vi var inte i närheten av detta. Det tog dock 27 timmar innan det slutade gunga....

Hälsningar Lena

Nr 59

Den pampiga isbjörnen som vi fick se äta upp resterna av nattens byte var märkt med stora siffror i rumpan, nr 59. Alltså fanns det uppgifter om denna björn och nu har vi fått ta del av dem.

”Nr. 59”, som vi träffade på i isen utanför Mohnbukta på Spetsbergens östkust, är en välmående 14-årig hane. Han fångades första gången som 3-åring 2005 vid Sarstangen, på Prins Karls Forland, och nu senast i april i Dunérbukta, bara några kilometer söder om där vi var. Forskarna har bara stött på honom dessa två gånger. Det är ovanligt att isbjörnar blir äldre än 15-20 år, men denna kommer nog att bli gammal.

Forskare vid Norsk Polarinstitutt fångar årligen in isbjörnar för att ta prover, mäta, och åldersbestämma dem etc. En del (honor) får också GPS halsband så de kan följa deras rörelser så länge halsbandet fungerar och sitter kvar. Björnarna tatueras i munnen så att de ska gå att identifiera om de fångas igen. De stora siffrorna på rumpan är gjorda med hårfärgningsmedel som går bort efter en tid. Den märkningen är bara till för att man inte ska fånga samma björn igen under den period på vår/försommar då man genomför detta.

Vi såg Nr 59 försvinna bort på packisen samtidigt som motorerna åter startade och Malmö började tråckla sej ut mot öppet vatten.

Långsamt rörde vi oss genom att "putta undan" isflaken framför båten. Det var fortfarande helt stilla.

Det fanns en del rejält stora flak....

Vyerna imponerade som vanligt och trots att det var mulet glimtade solen fram helt kort i en spricka i molnen. Lagom för att ge en liten spegling.

Vi fortsatte norrut mot Negribreen för ett kortare besök.

Här kom det faktiskt lite snö. Inga mängder och det upphörde snart, men sikten blev för en stund väldigt begränsad. Nu måste vi vända och påbörja resan söderut pga av att det var dåligt väder att vänta, dvs vi skulle möta det dåliga vädret, men hade inget annat val.

När snön dragit förbi gick det dock alldeles utmärkt att sitta på däck igen...

...och stormfåglarna inbjöd hela tiden till fotografering.

Det blev en serie bilder förstås.

Ett isberg i finaste blå nyans.

Under middagen uppmanade man oss att säkra allt löst i hytten och packa ner kameror där de inte kunde skadas. Vad i hela friden hade vi att vänta oss...? 

När vi gick och la oss var havet fortfarande blankt som en spegel och inte minsta gungning kunde kännas i hytten. Men så såg det inte ut när vi vaknade...

Hälsningar Lena