Emaks betraktelser 68/Jag sjunger mörkrummets lov och tackar Fotokemika!

Otonad Emaks K888.

Tyvärr finns detta företag inte längre. Fotokemika-Zagreb (senare Samobor) där man fram tills bara för ett par år sedan tillverkade fotopapper efter gammalt recept och med gammal teknik. Nu tror ni kanske att jag är mot ny teknik, men det är jag inte. Bara mot försämrad kvalitét. För det är vad som skedde under 1970- och 80-talen när de flesta tillverkare gick över till nya metoder och därmed kunde gjuta tunnare silveremulsioner med mindre silverhalt per ytenhet. Visst, med tunnare emulsionslager kunde man få ner kostnaderna eftersom det inte gick åt lika mycket silver per kvadratmeter. I övrigt inga fördelar alls, det kan många kopister som varit med under denna tid vittna om.


Emaks K888 kraftigt tonad i selen, softad med damstrumpa.


Emaks K888 kraftigt tonad i selen.

Men i Kroatien och vid Fotokemikas fabrik stod tiden stilla. Där använde man samma maskiner som anrika tyska Adox använde på 1950-talet (inköptes på 1970-talet när Adox lades ner). Dessa maskiner kunde bara gjuta de tjockare och mera silverrika emulsionerna. Och det var ju egentligen ingen nackdel för deras fotopapper sopade banan med flera av konkurrenterna från Agfa, Kodak och Ilford (som börjat med den nya tekniken att framställa film och papper). Även Forte i Ungern använde gamla maskiner (Kodaks från 1930-talet) vilka gav resultat i form av makalösa papper som många saknar idag. Fast personligen saknar jag dom inte så mycket, för jag har nämligen ganska stora lager av både Fotokemikas och Fortes papper i frysen. Emaks K888/Adox Nuance (fasta gradationer), Polywarmtone 17 och 14 (variabel kontrast), samt Fortezo (fasta gradationer). Alla tre fantastiskt fina papper till humant pris (borde varit tvärtom för de innehåller mera silver per ytenhet och gick långsammare att tillverka mot konkurrenternas). Även Fotokemikas Varycon (variabel kontrast) var fint, men det har jag inget kvar av. Saknar dock detta mindre då filtergrader över 3½ inte gav något utslag (det blev överfiltrerat).


Varycon tonad i selen.


Varycon tonad i selen.


Polywarmtone 14 tonad i selen.

Men åtminstone Ilford började nog dra öronen åt sig och har idag fått fram fina papper som håller hög kvalitét. Jag tror också att man ökat silvermängden lite grand i emulsionerna.  Ilford Multigrade IV (nu ersatt av Classic), Multigrade Warmtone och Galerie är alla högkvalitativa papper. Priset på Ilfordpapper är dock jämförelsevis ganska högt. Kanske inte så konstigt då produktions- och personalkostnaderna är högre i England än de forna öststaterna?



Galerie tonad i selen.


Multigrade IV tonad i selen.


Ni kanske undrar varför jag selentonar bilderna? Det har två-tre olika funktioner.

1. Motståndskraften mot nedbrytande luftföroreningar ökar.
2. Svärtan djupnar och kontrasten ökar.
3. Tonförändring mot rödbrunt i svärtan på klorbrompapper.

Vill man bara ha den ökade hållbarheten och kontrastökningen med klorbrompapper så tonar man bara en kort tid. Med bromsilverpapper får man enbart hållbarhetsökningen och kontrastökningen, oavsett toningslängd. De tonförändras väldigt lite av selen.
Nils//

Emaks betraktelser 67/Färg ska synas.

Ni som fotat med dia vet att sån film kan ge ganska hög kontrast. För min egen del brukade jag också underexponera något halvt steg för att få riktigt bra mättnad i färgerna. Numera är det nästan bara svartvit film som gäller för mig, förutom vid glasfotografering då jag kör med en Fuji X10. Men jag har även haft en Minolta kompakt, vilken bilderna här är fotade med.



2002 var vi på Bornholm och då skulle givetvis den nyinförskaffade digitalkameran testas. En stor förebild för mig vad gäller färgfoto var och är Franco Fontana. Jag inspirerades av hans sätt att renodla färgen, att utnyttja den som kontrasterande bildelement och att verkligen få färgen att framträda i bilderna. På 1980- och 90-talen gjorde jag en hel del papperbilder i färg med Cibachrome där dia används som utgångsmaterial. Även den metoden gav ganska hög kontrast och mättade färger, det passade mitt sätt att se på hur färgen ska användas inom foto. När de digitala Bornholmsbilderna redigerades var det därför naturligt för mig att försöka ge dom samma karaktär som mina färgmättade diabilder och de Cibacromebilder jag gjort dessförinnan. Men flera av Bornholmsbilderna tog jag i kvälls- och morgonljus, med lågt stående sol, vilket ger dom en fin mättnad och bra kontrast automatiskt.



Idag ser man ofta färgbilder där fotografen inte alls verkar ha funderat över att färgen har en funktion i bilden. Det blir platt, menlöst och tråkigt och bilden skulle därför ofta passa lika bra i svartvitt. Färgen ska synas tycker jag, inte bara bli en slentrian som används av gammal vana. Den som pysslar med gatufoto i färg kan ha problem att få färgen att harmonisera med innehållet. En landskap/natur/miljöfotograf har det lite lättare, men det är svårt nog ändå. För min egen del trivs jag när färgerna är mättade och när det inte blir för mycket färger i en bild. Enkelhet i både färg och form.



Bornholm är en ö med mycket färg under sommaren. Blått, vitt, gult rött och grönt finns naturligt i landskapet. Geometriska former i arkitekturen är också tacksamt för fotografen och kan utnyttjas för att göra bilder med enkla, rena former. Att fotografera svartvitt här kräver eftertanke om hur färgerna tecknas på filmen.



Sommaren 1982 var jag på Bornholm under två veckor med en mellanformatskamera och ett lager diafilm i 120-format. Det resulterade i min första fotoutställning med manuellt kopierade Cibachromebilder. Sommaren 2002 var jag alltså åter på ön, denna gången med en nyinförskaffad digitalkompakt. Resultatet blev även denna gång en utställning, nu med färgutskrifter. Det är en del av dessa utskriftsfiler i krympt format du ser här.





Sommaren som kommer styr jag åter kosan mot Bornholm, fast den här gången ska jag fotografera med svartvit film har jag bestämt. Vilken kamera det blir får jag se? Tror i alla fall det kommer bli en utmaning, för den här ön innehåller så mycket vackra och kontrasterande färger som i svartvitt kan bli tämligen kontrastlösa. Det gäller att tänka till ordentligt med svartvitt här.





I svartvitt syns ju inte färgen. Där är det förhållandena mellan ljus och skugga som ger kontrasten. Där färger kontrasterar kan det svartvita vara hel platt och menlöst. Jag tror det kan bli fråga om helt andra motiv med svartvitt i kameran. Färg tycker jag automatiskt blir mera pictoralistiskt, eller mera estetiskt med ett bättre ord. Det apellerar mera till det som man uppfattar som snyggt, häftigt eller vackert. Svartvitt bygger lite mera på känslan och innehållet.





Vi får se vad resultatet blir den här gången. Beror givetvis också på vilken typ av kamera jag väljer. Har ju en del att välja mellan i olika format och som delvis ger olika bildresultat rent tekniskt. Men Dogma-kameran med 400-ASA film verkar ganska lockande att köra med. Kanske jag också då får ta med lite 100-ASA film för att över huvud taget kunna fota när det är starkt solsken? Contaxen  har 1/500 och bl 16. Räcker inte det till blir det överexponerat och därmed svårkopierat i mörkrummet.









Nils//

Emaks betraktelser 66/Säregen bokeh med äkta Heliar?

Märkte att det såg lite  speciellt ut med skärpesläppet här. Det ser ut att bli mjukt ganska abrupt i bakgrunden. Har inte tänkt på det förut men Voigtländer Heliar 50 mm/3,5 verkar ändå vara lite speciell. Eller är det enbart omständigheterna i just denna bilden? Optiken är ju en äkta Heliar med 5 linser i tre grupper, de yttre kittade, så det skulle ju kunna vara något ändå? En del äldre stroformats-Heliarer hade t.om manuellt justerbart mittre linselement för att kunna  variera hur skärpesläppet såg ut. Jag får nog prova med några porträttbilder på stora bländaröppningar, för att se om det finns något att hämta här? Den speciella optiken i collapsible retro-stil med nickel och med klickstopp för oändlighetsläget, tillverkades i 600 exemplar 2009 till 50-årsjubiléet av Cosina och 10-årsjubilétet av Cosina -Voigtländers tillkomst. Även Leica förrärades genom att låta designen vara helt enligt ursprunget för deras skruvgängeoptik från 1930-talet.

Emaks betraktelser 65/Dator bra men mörkrum bäst!

Kanske en provocerande rubrik för vissa, men faktum är att det är så för mig när det verkligen gäller att få fram en svartvit bild med det rätta uttrycket. Bara du har ett hyfsat negativ så är mörkrummet överlägset de digitala metoderna när det kommer an på mig själv. Att scanna negativet och redigera fram bilden i datorn är givetvis inte dåligt, utan  acceptabelt, ungefär som en trea på en skala från ett till fem, men inte mer. Det där sista lilla som ändå avgör så mycket, det får jag inte fram annat än i mina mörkrumskopior. Att det för andra kan förhålla sig precis tvärtom har jag förståelse för. Så jag uppskattar verkligen att det fortfarande finns svartvit film och fotopapper att köpa. Utan det vet i fasen om jag skulle pyssla med svartvitt över huvud taget idag? Kanske färg då, och i så fall digitalt, men svartvitt utan film och mörkrum, det finns nog inte på kartan.

Det finns säkert dom som kan scanna mina negativ och datorredigera dom, så man får en fil som går att skriva ut till jämförbar kvalitét (och så att den rätta kornstrukturen kommer fram). Men jag själv klarar det i alla fall inte. Och att anlita någon som gör det åt mig har jag ingen möjlighet till, det blir för dyrt. Jag såg Anders Petersens bilder för några år sedan, scannade och utskrivna av de bästa som finns att tillgå inom branchen i Sverige. De var riktigt bra! Men att jag själv skulle kunna åstadkomma något sånt rent tekniskt är nog inte möjligt. Då känns det skönt att veta att jag i alla fall inte gör det sämre i mörkrummet själv, dessutom till ett mycket billigare pris.



Har börjat kopiera mina senast fotade Dogma-bilder. Bilden som tas ur arkivsköljen blev helt superb efter selentoningen. Negativet var lite platt i kontrasten så jag provade Adox MCC110 graderat och näst högsta filtergrad för att få en bra kopia. MCC110 är en efterföljare till klassiska Agfa Multikontrast och ett riktig högkvalitativt alternativ till Ilfords Multigrade IV (nu ersatt av Multigrade Classic). Jag är mycket nöjd med bilden på detta papper. Annars brukar jag använda både Emaks K888/Adox Nuance (slutat tillverkas), Fortezo (också det försvunnet från marknaden) samt Fomas Fomabrom, alla tre med fasta gradationer. Men MCC110 var riktigt läckert till den här bilden. Har annars ett lager av både K888/Nuance samt Fortezo, i special och normal kontrast (en del även i hårt, men inte tillräckligt för detta negativ). Fomas Fomabrom har jag bara fått tag i special och normal så inte heller det funkade.


Använde digitalkompakten att fota av kopian med. Snygg relativt neutral ton i svärtan och pappersbasen vitare än K888/Nuance.

Den med kompakten digitaliserade mörkrumskopian blev inte så pjåkig den heller. Ställde bara ljusheten och rättade till färgsticket som fanns i bildfilen. Tycker den blev väl så bra som bilden från det scannade negativet, trots den enkla avfotograferingen. Kopian är för stor för att scannas i min A4 flatbädd.

Jag ska försöka kopiera upp de bilder jag blir nöjd med i takt med att mitt Dogma-fotograferande fortsätter. Förhoppningsvis ska jag då ha ett antal färdiga kopior att välja emellen framåt höstkanten, då en ny utställning ska hängas.

Emaks betraktelser 64/Lagom är nog bäst...eller?

Ja nu diskuterar jag inte den pictoralistiska sidan av fotokonsten, utan den dokumentära/journalistiska, som ibland inspireras av datorns möjligheter (och som många fotografer utan dokumentära anspråk praktiserar). Flera exempel har ju varit i hetluften de senaste åren, där man både generellt och partiellt använt verktyg som förändrar bilderna så att de närmat sig gränsen (eller rentav överskridit den) för att bilden ska klara epitétet att vara just dokumentär.

Att använda HDR-teknik eller annat, där högdagrar hålls tillbaka och skuggor lättas upp, diskuterades i kommentarerna till Bengans blogg. Men det är egentligen inget nytt. Det har man kunnat göra länge inom den traditionella mörkrumstekniken via sättet att exponera/framkalla filmen i kombination med olika sätt att framkalla pappersbilden, olika papperstyper, tvåbadsframkallning etc. Men datorn ger nya möjligheter att göra det här väldigt kraftigt, så att man kan få bilden att se ut lite hur som helst. Den dokumentära fotografen eller fotojournalisten menar jag då måste bruka dessa möjligheter med förstånd och sans. Överdrivet efterarbete vad gäller skuggupplättning och högdagerdämpning är dessutom gräsligt fult enligt mitt tycke, men det kan ju vara en smaksak? HDR-bilder behöver ju heller inte se onaturliga ut utan använder man tekniken med måtta ska det t.om kunna ge ett mera naturtroget innehåll än en icke HDR-bild av samma motiv.

Man kan också använda den här möjligheten när man scannar negativ, en scanning efter högdagrarna och en efter lågdagrarna (svartvit film har en otrolig förmåga att fånga allt  som finns där men när man digitaliserar negativet försvinner detaljer, speciellt i högdagrarna) som sedan sätts ihop till en bild. Men används detta på ett överdrivet sätt kan det bli onaturligt och då är det inte längre en dokumentär bild enligt mitt sätt att se saken.



Här har vi en svartvit bild från ett svartvitt negativ, som iofs pga det diskvalifiserar sig från att vara 100% dokumentär. Men bortser vi från det (traditionellt dokumentärfoto har ju varit mest svartvitt) så är den första bilden precis som den ser ut direkt efter scanningen. Den andra bilden har jag grundredigerat på ett sätt som jag tycker är lagom och utan vidare klarar gränsen för att kallas omanipulerad (enligt den definition fotosidan använder).




Men i den tredje och fjärde bilden har jag dragit lite för mycket i spakarna som jag ser det. Det är inte naturligt i mina ögon (i alla fall inte i jämförelse med vad jag såg och upplevde), fast jag vet att många gillar såna här bilder, speciellt när dom är i färg. I den sista har jag dessutom mjukat upp lite för att få bilden att se mera "digital" och strukturlös ut. Visst kan det vara snyggt och fagert för ögat med dessa effekter, men jag skulle aldrig våga presentera en sån bild som dokumentär.






Ytterligare ett exempel, med den scannade filen helt oredigerad först, den lagom redigerade i mitten och den där jag gått över gränsen sist. När de här automatprogrammen för att konvertera och redigera svartvita bilder kom var det många som anammade detta och kanske var man lite väl överdrivna i sina uttryck till att börja med? Men nu tycker jag de flesta lugnat ner sig och gör lite mera sansade redigeringar som ser mera naturliga ut. Men så är det alltid med nyhetens behag. Först fascineras man av möjligheterna för att efter ett tag inse att lagom är bäst.







Ps. Ränderna i den första bilden kommer från min scanner som ofta ger sånt här på jämna ytor, kallas väl bandning eller nåt sånt?Ds.