Emaks betraktelser 15/Strömbergshyttan Smoke-grey...

Som ett led i mina försök att bena upp historien kring Strömbergshyttans glasbruk, där jag själv växte upp vid slutet av 1950-talet och under hela 1960-talet, har jag börjat fotografera det fantastiska glaset som producerades där. Om man jämför det svenska och skandinaviska glaset med samtida glas från andra delar av världen, så upplever jag att det skiljer ut sig ganska tydligt. Formerna är renare, mera nydanande och modernistiska än glas från andra länder. Man märker att vi i Sverige verkligen satsade på att involvera utbildade och framsynta konstnärer i produktionen, mer än någon annanstans. Vackrare vardagsvara och glas som gemene man skulle ha råd att köpa blev ett begrepp som präglade glasindustrin under hela 1900-talet. Men som jag själv upplever det så glömde man lite grand bort detta från 1980-talet och framåt, och kanske är detta en av anledningarna till att vi idag har väldigt lite av vår en gång så framgångsrika glasindustri kvar?

När konstnärerna under början och mitten av seklet såg designen av vardagsglaset som det absolut viktigaste, så tror jag att man under den senare delen av 1900-talet lite grand glömde bort detta och istället såg det rena konstglaset som huvuduppgiften. Vardagsglaset (det man skulle leva på) kom att bli "ett nödvändigt ont", och designen utvecklades därför inte på samma sätt som den hade gjort fram till dess.  Vid Strömbergshyttan tycker jag dock att stagnationen i formgivningen började lite tidigare,  redan vid mitten av 1960-talet, då man slog sig till ro och inte tog fram alls lika mycket nya modeller som under 1950-talet. Och det berodde inte heller på att man experimenterade speciellt mycket med rent konstglas, det hörde fortfarande till undantagen. Utan man trodde helt enkelt att man skulle kunna leva på befintliga modeller som det verkar. Detta lade grunden till 1970-talets problem för bruket som jag ser det. När sedan det maskintillverkade servisglaset slog igenom ungefär samtidigt, blev det för mycket för många av de svenska glasbruken. Flera av dem gick i graven, bl.a Strömbergshyttan.



Modellerna du ser här kommer alltså från Strömbergshyttans storhetsperiod, och lanserades kring 1960 ungefär. Formgivningen är lite osäker. Gunnar Nylund, mest känd för sin keramik på Rörstrand, arbetade för Strömbergshyttan 1952-1956 samt som frilans mellan 1967 - 1975. Han ritade mängder med glasmodeller för Strömbergshyttan under sin första period 1952-56. Så många att man inte kunde lansera alla under hans kontraktstid, utan flera kom under efterföljande år. Men även Asta Strömberg, maka till disponenten ingengör Erik Strömberg, började åter rita en hel del glas för  bruket (hon ritade en del även före Nylund kontrakterades) vid slutet av 1950-talet och framåt. Och vem som står bakom just dessa tre modeller är därför lite osäkert. Glaset vid Strömbergshyttan signerades oftast enbart med "Strömbergshyttan" och modellnumret. Formgivare uppgavs sällan. Och då ritningar för en hel del av glaset inte finns (eller ännu inte hittats) så finns det oklarheter vem som stod bakom många av modellerna, bl.a de här. Asta Strömberg inspirerades också av Nylunds moderna linjer och jag vet (av sparade dokument som jag hittat efter min far) att en del av hans glas togs som grund och förnyades av henne mellan åren 1957-66.

Klart är dock att det är någon av de båda som designat de här vaserna, eventuellt kan det vara fråga om grundmodeller av Gunnar Nylund som förnyats av Asta Strömberg? Personligen är jag dock ganska övertygad om att åtminstone den höga vasen, till vänster i bild nedan och med beteckningen B936, är ritad av Asta Strömberg och helt och hållet hennes design. Den har nämligen tydliga likheter i formspråket med de sk Sputnik-vaserna (modell B895), vilka jag vet är ritade av Asta Strömberg, inspirerade av raketerna som sköt upp de ryska Sputnik-sateliterna 1957.




Om du tittar på den rökfärgade nyansen i de här underfångsglasen med färgkärna, kallad "Smoke-grey" och med beteckningen X76, så skiljer den sig lite grand mellan glasen. Det beror på variationer i den manuella tillverkningen och på att man kan få olika nyans beroende på hur stor färgkulan är i förhållande till klarglaset som fångas an över, samt hur mycket glaset behöver blåsas upp.

Modellerna har rena och snygga former som är typiska för Strömbergshyttans 1950-och 60-talsglas. De skiljer sig en hel del från det glas som Gerda Strömberg (svärmor till Asta Strömberg) ritade för bruket mellan 1933 och fram till slutet av 1940-talet. Jag tror att Gunnar Nylund betydde ganska mycket för Strömbergshyttans framgångar under de här åren samt följande tid. Hans formspråk lyser igenom mycket av produktionen, även det glas Asta Strömberg ritade.



Att fotografera glas kan vara lite knivigt, men jag har hittat ett par sätt som fungerar ganska bra och är relativt enkla. Dels ställer eller lägger jag glaset på mitt ljusbord, som jag skrev om i förra blog-posten. Dels (som i det här fallet) ställer jag det på köksbänken med lysröret under skåpen som enda belysning. Underlag och bakgrund utgörs av ett extremt matt och svagt beige-färgat koppartryckspapper från Lessebo Handpappersbruk (ett reportage om handpappersbruket kunde ni se igår i programmet "Sverige" i SVT). Papperet är mycket reflexfritt och jag har böjt det uppåt i bakänden. Jag brukar fotografera på kvällen när det är mörkt samt ha övrig belysning i köket släckt. Detta för att undvika reflexer i glaset från fönster och belysning. Glas med slipdekorer och gravyrer är dock inte lämpligt att fotografera med ljusare bakgrund. Då passar en mörkare bakgrund bättre. Även klart glas kan ofta passa bättre att fotografera med lite mera dämpad bakgrund.

Emaks betraktelser 14/Se upp med falsksignerat konstglas!

Vid Moderna auktionen på Stockholms Auktionsverk 25-26 okt 2011 bjöds en sån här vas ut som en vas av Vicke Lindstrand, tillverkad på Kosta glasbruk under 1960-talet.
http://auktionsverket.se/auction/modern/2011-10-25/445-vicke-lindstrand-vas-kosta-1960-tal/

En vas av samma modell kunde man läsa om på antiksajten precisensan.se i augusti 2007.
http://precisensan.com/antikforum/showthread.php?5907-Vill-bara-visa-n%E5t-l%E4ckert!&highlight=M%E5ste+visa
Även här trodde trådstartaren att det var en Lindstrand-vas från Kosta. Men glassexperten Börje Åkerblom från Växjö kunde där visa belägg för att det var en falsksignerad vas. Den var  istället av Viktor Berndt, tillverkad på Flygsfors glasbruk under slutet av 1950-talet.

Samma vas (av resterande signatur att döma) dyker sedan upp på modernistglass.com. http://www.modernistglass.com/glasspieces/view/2686/flygsfors-1950s-paul-kedelv-flamingo-vase
Här uppger man att vasen har Paul Kedelv som upphovsman, dock är glasbruket det rätta (Flygsfors).

Min egen vas av samma modell ser ut så här. Den är signerad "Flamingo -58" och "Flygsfors". Uppenbarligen en ursprunglig och äkta signering.






Vasen som auktionerades ut på Auktionsverket, och som experterna där felaktigt uppgav var en Kosta-vas, var alltså falsksignerad. Deras experter var inte mycket till experter att lita på. Det falsksignerade Lindtstrand-numret placerade man inte heller rätt, de uppgav 1960-tal men numret är istället från 1950-talet enligt katalogerna från Kosta glasbruk som jag har kontrollerat. Man kunde ju kräva att att experterna åtminstone hade kontrollerat detta? Numret finns inte heller i katalogerna utan är ett nummer där man gjort uppehåll på två siffror. Dessa modellnummer existerar alltså inte. Hade man kollat detta borde man genast fattat misstanke, men det struntade man uppenbarligen i?

Som det ser ut är den ursprungliga signaturen bortslipad och hela bottnen nyplanad. Därefter har man ristat in den falska Kosta-signaturen. Bottnen på vasen i bilden på Stockholms Auktionsverk ser lite för slät och opåverkad ut. Bara det tycker jag borde ha gett upphov till misstanke hos experterna, men icke så.

Vasen som visas upp på precisensån 2007 är också falsksignerad. Även den ser lite väl opåverkad och slät ut i bottnen på bilden. När jag studerade denna signering och jämförde den med den otydliga signeringen på vasen som senare dök upp på modernistglass, upptäckte jag att det med stor sannolikhet var samma vas. Nu hade den falska signeringen slipats bort, men lite av numret fanns fortfarande kvar och det verkade vara samma. Även reporna som fanns där verkade stämma med den tidigare visade vasen på precisensån.

Varför gör man då så här? Jo Vicke Lindstrands glas brukar betinga ganska höga priser, och i jämförelse med glas av Viktor Berndt från Flygsfors, mycket högre. Flygsforsvaserna av denna modell tror jag är tämligen ovanliga och tillverkade i ett fåtal exemplar. Få känner till dom. Liknande former har ju också formgivits av Lindstrand på Kosta så även experterna kanske skulle kunna luras? Och den planen fungerade ju. Numera har Auktionsverket tagit bort det aktuella auktionsnumret i länkarna på sin sida, förmodligen har man läst vad Börje Åkerblom skrivit och det jag själv lagt till både i den tråden och i en post på collectorsweekly: http://www.collectorsweekly.com/stories/80031-flygsfors-flamingo-by-viktor-berndt Men länkmålet finns kvar hos Auktionsverket och jag har sparat länken, varför ni fortfarande kan se den. Inte direkt någon bra reklam för erkända experter att ta så fel.

Men det här med glasattribuering är ingen lätt sak. Och ofta kan man se att experterna går efter gamla myter och sånt som man tror är fakta och sanning (för att det i olika media upprepats så pass många gånger),  när det i själva verket finns fakta som motsäger myterna och de vedertagna uppgifterna som florerar. Ger man sig bara tid att kontrollera och verkligen gå till botten med vad som finns i faktaväg skulle de här myterna och missuppfattningarna vad gäller främst formgivarskapet för en del konstglas försvinna. I det här fallet borde det dock vara ganska lätt och bekymmersfritt att kontrollera uppgifterna som man hämtade från den falska signaturen.  I en del andra fall kan det vara betydligt mera komplicerat, då signaturerna kan vara äkta men ändå stå för något som egentligen betyder något annat än det man tror. Så är fallet med en del av graalglasen från Orrefors, men det ska jag inte gå närmare in på här.

______

För den som är intresserad av hur jag fotograferat vasen i bilden, kan jag säga att jag helt enkelt lagt den på mitt ljusbord och tagit en bild med min X10. Det fungerar ganska fint att fotografera glas på det sättet.

Nils/

Emaks betraktelser 13/Stadens träd

En serie Växjö-bilder som jag började fotografera i februari 2012. Ska nu försöka slutföra detta oavslutade "projekt". Några av bilderna här.


Växjösjön vid Strandbjörket.




Konserthuset.




Storgatan-Bäckgatan.




Linnéparken och Domkyrkan.




Linnégatan vid Domkyrkan.




Karolinergymnasiet med Tegnérstatyn.




Linnéparken och Domkyrkan.




Gamla vattentornet (kommer rivas och ersättas med 16 våningars höghus).




Västerport.

Emaks betraktelser 12/Bilder från närområdet..

Under åren har det blivit en del vandringar med kameran i närområdet där jag bor. I mitt fall Lessebo, ett litet samhälle på knappt 3000 invånare i södra delen av Småland. Att fotografera hemma kan vara svårt, man blir lätt hemmablind och ser ingenting. Men koncentrerar man sig och verkligen tar sig tid, så kommer bilderna smygandes på en. Det gäller att på något sätt försöka ta på sig skygglappar, hur konstigt det än låter. Att sluta sig i sin egen lilla bildvärld.

Stationsgatan.




Läen vid båthamnen.




Läen vid badplatsen.




Lindgatan.




Odengatan.




Bron över Rännan (Lesseboån).


Bilderna är fotograferade med mina småbildskameror, Bessa R2A (mätsökare med Leica M-bajonett) och Contax S2 (helmekanisk spegelreflex). Filmen och filmframkallaren är dock samma, Fomapan 200 Creative framkallad i Rodinal/R09 1+50.

Emaks betraktelser 11/Det svartvita hantverket - del II

Efter selentoning och slutsköljning 60 minuter ska bilden torkas. Först drar jag av vattnet med en gummiskrapa. Har en glasskiva och en ganska bred skrapa för det. Se till att glasskivan är ren innan du lägger våta bilder på den. Rengör även skrapan med jämna mellanrum.



Sedan hängs den avskrapade bilden på tork med en klädnypa. Där får den hänga ett par timmar tills den är något så när torr.



Därefter planar jag den i en värmepress, och lägger då en syrafri kartongskiva över,  mot bildytan.





Slutligen retuscheras bilden från dammprickar. Hur noga man än är så får man alltid något som behöver prickas i. Jag använder både ark där färgen överförs med fina penslar och vatten (för blankare papper), samt pennor med olika svärtningston (för mattare fabrikat). Blyerts fungerar också.




Före retusch:




Efter retusch:




Och den färdiga kopian scannad: