EMAKS BETRAKTELSER 339/Några filmer som gör mig glad

Ja inte spelfilmer då, utan 35mm-film för analogt foto. För det håller jag på med fortfarande (om nu någon skulle tro annat). Jag har ju en Pentax 67 mellanformat och även en TLR Yashica MAT 124G 6x6, men jag kommer alltid tillbaka till småbildsformatet och 35mm-film. Det är ju så smidigt och det finns ju så mycket fina kameror och optik att välja mellan i det mindre formatet. Så jag får nog främst betrakta mig som en småbildsfotograf i första hand. Jag har ju fotograferat en hel del i digitalt senast 1½ åren, men i svartvitt är det ändå det analoga som gör mig mest glad, och mörkrummet är fortfarande oslagbart när det gäller att få till en bild på papper som ger mig den rätta upplevelsen med mjuka och fina tonövergångar. Det digitala känns för vasst och perfekt för mig på något sätt.


Selva, Val Gardena - Italien. Contax T Sonnar T* 2,8/38mm. Efke KB100 i Adox Adolux ADX.

Jag har ju inte använt så mycket olika filmer genom åren utan försökt hålla mig till några få. Efkes filmer hittade jag tidigt kring 1980 i ett garage i Nybro, som ganska snart skulle bli för litet att härbärgera fotmaterialen som kom från dåvarande öststaterna. Firman Photax startades och så har det rullat på sen dess. Nu finns ju inte Fotokemika i Kroatien som tillverkade Efke-filmerna längre, men i min frys finns en hel del sån film kvar. De är ursprungligen av tyska ADOX 1950-talsformula och jag har använt alla tre filmerna KB25, KB50 och KB100 i både småbild och mellanformat. Nu är det mest KB100 som ligger i frysen och den filmen är helt fantastisk om man framkallar den på rätt sätt.  Synd bara att Efke-filmerna är så känsliga och verkar ha en del föroreningar i emulsionen som orsakar små vita prickar lite varstans. Scannar man bara sina negativ och redigerar/skriver ut digitalt är det inga problem, då klonar man lätt bort detta. Men ska man stå i mörkrummet och kopiera negativen blir man inte glad. Svårt att retuschera bort skavankerna efteråt. Den bästa framkallaren för Efke KB100 (eller Adox Art CHS100 som den såldes som på slutet) tycker jag är Adox Adolux ADX, en tvåkomponetsframkallare som blandas precis innan man framkallar filmen. Den ger extremt fint korn och samtidigt fin upplösning och konturskärpa. Ingen annan framkallare jag känner till har dessa två egenskaper samtidigt. I regel blir det antingen eller, fint korn med mjuk konturskärpa, alt. lite mera kornigt och konturskarpt.


100% utsnitt av filmscanningen. Alla filter  (skärpning, filmprofiler etc avstängt).

En annan film som jag använt ända sedan jag började fotografera är Kodak Tri-X. Den lanserades också på 1950-talet som 35mm-film men genomgick en förändring kring 2003, inte till det bättre som jag ser det. Jag gillade den äldre mera. Den nya versionen har fått obetydligt finare korn, och samtidigt en mera rak tonskala med inte lika lång tå (mindre skuggseparering). Men den är fortfarande en otroligt bra film som är favorit hos många fotografer, t.ex den nu aktuelle Anders Petersen.


St Nicholas katedral i Ljubliana - Slovenien. Voigtländer Bessa R2 + Nokton asp. 1,2/35mm. Tri-X400 (nya versionen) i X-tol.



100% utsnitt av filmscanningen.

Jämför man Tri-X i X-tol med Efke KB100 i ADX så är skillnaden väldigt stor vad gäller korn. Att det skiljer är kanske inte så konstigt med tanke på att den ena filmen är på 100ASA och den andra på 400, men att skillnaden blir så stor i dessa båda framkallare är lite överraskande. Kodaks Plus-X på 125ASA (som heller inte tillverkas längre) har jag använt en del förut, och framkallat både den och Tri-X i D76 och X-tol. Skillnaden är då inte på långa vägar så stor vad gäller korn. Men jag har aldrig framkallat Plus-X i ADX, så jag vet ju inte hur det ser ut? Däremot Efke KB100 i D76 och det ger ungefär likvärdigt korn som med Plus-X i samma framkallare.  Fast jag gillar kornet och strukturen i Tri-X, när man vill ha lite mera struktur i bilderna. Kanske inte passar så bra till bilden ovan men det duger. Andra bildtyper kan filmen kanske passa bättre till, snapshots på stan t.ex.

Jag har några påsar Microdol-X kvar, vilken jag provat att framkalla Efkes KB100 i. Det fungerar ganska bra och ger ett snyggt korn med den filmen. Jag blandar den 1+3, vilket ger något bättre konturskärpa, annars är Microdol-X en framkallare som oftast ger ett mjukare korn i mindre utspädd eller koncentrerad form. Men kornet blir ändå ganska fint med Efke KB100 som jag upplever det. Dock inte alls lika fint som med Adolux ADX. Smaken avgör vad man för tillfället vill ha.


Vid Nyproplan. Contax T2 Sonnar T* 2,8/38mm. Efke KB100 i Microdol-X 1+3.



100% utsnitt av filmscanningen.

Efter att Kodak ändrat Tri-X 2003 började jag titta lite på andra filmer. Jag hittade då Fomas filmer som Photax börjat importera till Sverige. De är perfekta för den som vill scanna negativen direkt efter framkallningen, för de blir nästan helt plana omedelbart efter torkningen. Någon planing behövs inte. Fomapan 400 är obetydligt kornigare än Tri-X i D76 eller X-tol, det blir snygga resultat tycker jag. Vill man ha mera skarpt korn kör man den i Rodinal och det gillar en del. Foma har även en 200 ASA film och den har T-korn, typ T-Max. Filmen är väldigt lik T-Max 400 om man framkallar den i Rodinal (som jag mest gjort), men med lägre känslighet. Jag har även framkallat den i D76 och vad jag kommer ihåg är bilden nedan framkallad i den. Men skillnaden mot Rodinal är inte så stor vad jag  sett av mina negativ. Den går även fint att köra efter 400ASA. Jag gjorde en jämförelse mellan T-Max 400 och Fomapan 200 exponerad efter 400, och såg att kornet då såg identiskt ut. Vad som skilde var att Fomafilmen (naturligt nog) bara fick en något sämre skuggteckning, men jag tyckte det var helt acceptabelt att köra den efter 400 i alla fall.


Bo Karlsson på sin Harley Davidsson Electra Glide från tidigt 1970-tal. Voigtländer Bessa R2A + Collapsible Nickel Heliar 3,5/50mm. Fomapan 200 i D76 1+1.



100% utsnitt av filmscanningen.

De här 35mm-filmerna är man bara glad över att ha fått använda. Mera glad, och även lite överraskad, blev jag i veckan som gått då några provfilmer från Nick and Trick i England anlände i ett paket på posten. För flera år sen hade jag funderingar på att köpa in kino-film från Kodak i bulk, bl.a den 1959 lanserade Eastman Double X 5222 med en nominell känslighet på 250 ASA, och ladda själv i kasett, men det blev inget av det. På senare år har detta med att använda 35mm-film för rörlig film blivit mera populärt bland stillbildsfotografer och flera handlare saluför sån film, både färdigladdad i kasett och i större rullar om 100, 400 samt 1000 fot. När jag såg att Double X fanns att köpa så blev jag återigen nyfiken på att prova. Kanske skulle det fungera bra? Inledningsscenerna i svartvitt i Bond-filmen Casino Royal filmades ju med Double X 5222, så visst blev man sugen att prova den. Men jag var lite tveksam då de stillbilder fotade med den som man sett på webben kanske inte sett så finkorniga ut, snarare ganska korniga mot t.ex mina egna negativ fotade med Fomapan 200. Men Kodak har en specialutvecklad framkallare för Double-X. Den heter D96 och fanns också att köpa i England (i tillverkning av italienska Bellini) så jag beställde även den. När jag nu tittar på resultatet från de första två filmerna som jag framkallade i D96 så måste jag säga att jag blir riktigt glad.


Lessebo 2019 05 16. Bessa R4A + Ultron 2/28mm. Eastman Double X 5222 i D96.


100% utsnitt av filmscanningen.

Det ser fantastiskt bra ut i mina scanningar, betydligt bättre än de bildfiler man sett på webben. En enormt fin skuggteckning får mig också att tro filmen ska gå alldeles utmärkt att exponera efter 400 ASA. Här körde jag på 200. Tonskalan får mig att tänka på gamla Tri-x 5063, före 2003. Det snygga och moderata kornet för tankarna till 100 ASA-filmer eller ännu lägre känslighet, ja något sånt här hade jag absolut inte förväntat mig. Eastman Double X är en riktig fullpoängare av de två filmerna jag kört att döma. De bilder jag sett på nätet av filmen har varit framkallade i X-tol, HC110 och Ilford DD-X, men här måste Kodak ha fått fram något riktigt bra, i stil med Adox Adolux ADX. Så nu har jag beställt mera Double-X i bulk, för laddning i kasett med dagsljusladdare. Den finns i 100ft rullar hos en del. Min Fomapan 200ASA är snart slut och de ska nu ersättas med Kodak-film istället. Synd, för Foma 200 är en riktigt bra film, men Double-X verkar snäppet bättre.



Lessebo 2019 05 16. Voigtländer Bessa R4A + Leitz Summarit M 2,5/50mm. Eastman Double X 5222 i D96.


100% utsnitt av filmscanningen.

//

Emaks betraktelser 143/Tre rutor från Trettondagsafton...

Första bilderna för året blev på rundan vi tog på Trettondagsafton. Vi bor ju precis bredvid sjön Läen, och när is och snö lägger sina molekyler i allsköns mönster försöker man hitta något att fånga i den magiska lådan, fylld med ljuskänsliga silverband. Sen går man hem och använder de ålderdomliga alkemiska kunskaperna en stund, för att slutligen förvandla alltihopa till ettor och nollor som visar det man fångat för alla och envar. Visst är det fantastiskt!





Nils/

Emaks betraktelser 52/Glasriket lever, trots allt - del 2, Skruf.

Resan fortsatte till Skruv och Skrufs glasbruk. Ägaren Kent Elm bjöd på kaffe med våffla och i hyttan blåstes stora, runda Dagg-vaser för Svenskt Tenn. Design Carina Seth Andersson. Bildserien nedan visar på ett ungefär hur man gör vid tillverkningen i hyttan. När vasen är klar där knackas den av från pipan och läggs på bandet i kylugnen för långsam avsvalning. Därefter slipas och poleras kanten, ett arbete som utförs av Kent Elm själv. Men denna dag får vi bara se arbetet i hyttan, Kent har fullt upp med att grädda våfflor och koka kaffe.

               

   



                                                         ------------------------


Hemliga skåpet...

Nedan bilder från efterbearbetningen, som inte var igång under helgen.









//

Emaks betraktelser 51/Glasriket lever, trots allt - del 1, Kosta.

Sista helgen i april är det traditionsenlig uppstart av utställningar och andra aktivitéter i glasriket. En till antalet sysselsatta alltmer tynande glasindustri visade upp sig från sin bättre sida. Med en stor del av den enklare och maskinella produktionen förlagd utomlands, är det numera bara det rena och svåraste hantverket som finns kvar på hemmaplan. Och visst är det en helt annan känsla i det glas som kommer från mästarnas glasblåsarpipor än det som kommer till maskinellt. En hel del glas går heller inte att tillverka i maskiner utan kräver skickliga hantverkare för att få fram. I år nöjde vi oss med att besöka Kosta och Skruf. Bilderna är från det vi mötte där.


Tillverkningen av exklusiva servisglas ligger kvar i Sverige.

                                                             ----------------


Posten till Ludvig Löfgrens Gorilla-skulptur blåses upp.


Efter ytterligare ett anfång formas posten för blåsning i form.



                                                              ----------------

I det nyöppnade Kosta-Boda Art Gallery, där formgivarnas exklusivare konstglas presenteras, hittade jag de här tre vasmodellerna av Ingegerd Råman. Det var prover som bara tillverkats i dessa enstaka exemplar, och som av någon konstig anledning aldrig kommit i produktion (jag tror nämligen den här retro-stilen på glas är väldigt gångbar idag). Priset var förmånligt så jag slog till direkt, inget att tveka på. De är från hennes Orrefors-tid 2000-2010 och handblåsta med gråblå färg i ett underfång samt omvikt kant, den vänstra vasen har kanten vikt inåt. De är tunna vaser och som jag bedömer det av mycket hög hantverkskvalitét. Inga synbara defekter. Skulle tro att det är Jon Beyer och Stefan Johansson som tillverkat dom, det var de sista skickliga mästarna på Orrefors, som gjorde konstnärernas prover och som också kunde hantverket fullt ut.



                                                                 ----------------

I nästa del kommer bilder från Skrufs glasbruk, där man bl.a tillverkar en hel del glas för Svenskt Tenn. Givetvis också det ett rent hantverksarbete, helt i linje med vad ST står för och bygger sin verksamhet kring.

Emaks betraktelser 43/ Fotokemika rakt igenom...

Fotokemika i Kroatien är nedlagt sedan ett par år. Först låg fabriken i Zagreb men den flyttades sedan till Samobor. Företaget köpte på 1970-talet maskinpark och recept från den tyska film- och fotopapperstillverkaren Adox. Maskinerna var gamla redan då och alltså av den äldre typen som bara kan gjuta tjocka och silverrikare emulsioner. Fotokemikas produkter som tillverkades till för bara ett par år sedan, var m.a.o. av den riktigt gamla typen och formulan, något som många äldre mörkrumsrävar upplever sig sakna idag. Och jag måste hålla med dom, även om jag inte var med i mörkrummet på den tiden (1950-talet) då de här silverrika produkterna fanns i de flesta fabrikanters sortiment.



Filmerna hette KB/R25, KB50/R50 och KB/R100 (fanns även som bladfilm och såldes under Adox-namn CHS 25/50/100 när tyska Adox återuppstod för några år sedan). De var silverrikare än dagens moderna filmer eftersom de pga tillverkningsprocessen hade en tjockare emulsion. Emulsionsskiktet var också det enda skiktet och de var därmed ömtåliga och fick lättare repor och skavanker. Extra försiktighet är alltså rekommendabelt vid hanteringen. Ytterst svagt surt stoppbad kan också krävas eller rent av bara neutralt vatten. Man kan även behöva tillsättas härdare i fixet, men se då till att du inte använder luktfritt neutralt fix utan den sura typen. Härdaren är nämligen också sur och förstör annars fixet. Ja, om du skulle ha några filmer kvar vill säga. För de tillverkas ju inte längre. Själv har jag ett lager av  Fotokemikas 100-film i frysen (även en del 25 och 50), vilka jag tror kommer räcka i många år för min egen konsumtion.



Fotopapperet Fotokemika saluförde var också mycket högkvalitativt och silverrikt. Även detta pga av den äldre vertikala "droppgjutningstekniken". Hög maxsvärta och enastående högdagerteckning, samt hög separation av skuggor och mellandagrar kännetecknar t.ex Emaks K888 (eller Adox Nuance som det fick heta när återuppståndna Adox i Tyskland satte sin logotyp på lådorna under de sista åren). Det är ett papper med fasta gradationer som alltså inte behöver filtreras, utan man byter helt enkelt pappersgrad när man ska ändra kontrasten (och finsjusterar med mjukframkallare och/eller selentoning).  K888/Adox Nuance har jag så mycket av i olika storlekar och gradationer att allt inte får plats i min ganska stora frys, vilken införskaffats enkom för lagring av papper och film. Jag tror dessa K888 ska räcka för mina egna behov under min livstid. Så jag sörjer inte direkt att det inte tillverkas längre.

Produktionens jämnhet för K888 vad gäller gradationer varierar lite grand har jag märkt genom åren och den är kanske inte av samma standard som exempelvis Ilfords Galerie, vilket också det är ett papper med fasta gradationer. Halva priset mot Galerie har dock för mig varit något som med råge uppväger att gradatioerna mellan olika batchar ibland kan variera lite grand för K888. Och i övrigt anser jag nog att Emaks K888 slår de flesta av dagens papper på fingrarna. När högdagrarna fräter ut på många andra papper, så finns där ton och detaljer när man byter till K888. Detta utan att kontrasten försämras.  Förmodligen har det med silverhalten att göra, även att klorbromsilverblandningen som används också innehåller högre halt av klorsilver (K888 är därmed också långsammare än de flesta andra papper), men kanske också för att det innehåller guldklorid (vilket torde vara unikt). Guldkloriden gör också som jag förstått, att K888 får en väldigt säregen kopparton vid lithkoipiering.

Fotokemika hade tidigare även ett rent kalltons bromsilverpapper som kallades Bromal, också det av mycket hög kvalitét och med en hårdaste gradation som endast Ilfords Multigrade IV kunde jämföras med i kontrastgrad vid hårdaste filtrering. Deras variabla papper hette Varycon och när Adox återuppstod såldes det även under namnet Varioclassic. Detta hade dock en tendens att bli överfiltrerat vid filtergrad 3-4 och det var svårt att få ut högre kontrast ur det. Annars mycket fin kvalitét även det. Restlager av K888/Nuance och Varycon/Varioclassic kan finnas kvar ute i handeln, men annars är det finito vad gäller nyproduktionen. I och med Fotokemikas nedläggning så togs förmodligen de sista maskinerna av den äldre typen ur drift och nu kan inte film och fotopapper av det här klassiska snittet tillverkas längre. Möjligtvis använder ryska Slavich äldre maskiner för sin fotopapperstillverkning fortfarande, så det får jag i så fall reservera mig för. Men vad jag vet nu så tror jag inte det.


Förstakopian och slutkopian på tork.

Bilden här är fotograferad med Eke KB100, famkallad i Rodinal av recept från 1918 (alltså inte den Rodinal vi är vana vid och som Agfa använde från 1970-talet och framåt). Papperet är Emaks K888 och framkallat i Moersch SE4 Neutral. Någon förframkallning i mjukframkallare behövdes inte. K888 ger fin högdagerteckning ändå. Fomas graderade papper Fomabrom brukar dock fungera bäst om man ger det en stund i mjukframkallare innan den vanliga. Detta för att få bättre teckning i högdagern. Jag kör då med Tetenals Centrabom S. Slutbilden selentonades också en kort stund för att få lite djupare svärta och bättre kontrast i detaljerna (kör man bara K888 kort tid i selenet så får man enbart kontrasthöjningen med bara mindre tonförändring av svärtan). Mot förstakopian så förlängde jag också exponeringstiden från 14 till 15 sekunder, samt skuggade himlen och ett område i vänstra kanten lite grand. Fotokemika rakt igenom hela processen alltså. Jag är glad att jag fortfarande har möjlighet att använda desas klassiska produkter, tack vare att jag köpte in ett rejält lager innan tillverkningen lades ner.

     
1.                                                    2.

1. Förstakopian, exponerad rakt av 14 sek på K888 grad 3, framkallad 5 min i SE4 Neutral.

2. Slutkopian, exponerad 15 sek på K888 grad 3 med lätt skuggning av himlen samt parti i vänsta kanten. Framkallad 5 min i SE4 Neutral samt lätt selentonad med spädning 1+15.

Det här var enda bilden som kom ur mörkrummet idag. Gjorde 4 kopior, två små på 20x25-papper och två större för arkivering och/eller kommande utställningsändamål. Tyckte slutkopin blev lite vek i himlen, så de två stora på 30x40 skuggades bara någon sekund där.

Den nytillblandade kemin står sig nu bra i Nova-tankarna och det kommer säkert bli någon kopia om dan framkallad under veckan som kommer. Sen får jag se om kemin förbrukats till nästa helg, annars brukar den hålla lätt upp mot två veckor. Det här passar mig perfekt. Att när som helst kunna gå in och slå en kopia i ett par ex, utan att behöva tänka på att behöva blanda till eller efteråt hälla tillbaka kemin i dunkar, eller kassera den. Att kunna ta en paus och sätta sig framför teven/datorn, eller ta en kopp kaffe och läsa tidningen är också en fördel. Annat var det på den tiden jag använde fotoklubbens labb. Då skulle allt blandas till varje gång, hällas tillbaka eller kasseras. Och man fick utnyttja kemin så mycket man kunde eftersom den lätt oxiderade helt i skålarna under en kväll. Man kände press att behöva göra så många kopior som möjligt under sessionen. Nu finns inte den stressen längre tack vare de smarta Nova-tankarna/arkivsköljen, och att jag har mörkrummet i grovköket/tvättstugan med förstoringsapparat och allt permanent uppställt. Skål-processing tillhör historien för min del (utom vad gäller lith-kopiering och eftertoningen i selen).


Ha det fint!
Nils/