EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

EMAKS BETRAKTELSER 354/Det finns alltid något i trädgården...

Ja, alla årstider faktiskt. Nu är allt i full blom, en del överblommat och i sjön är det så varmt att man knappt vill gå upp när man badar. Minst 25 tror jag, fast idag var det kallare i luften, bara kring 18-20. Efter förmiddagens utflykt till paradiset, ja vi kallar platsen där vi badar för det för vi är oftast helt ensamma där, så blev det några rutor i trädgården. Vid "paradiset" hade jag en analog kamera med och tog några bilder med den. Filmen ska framkallas i morgon tillsammans med några andra filmer jag tagit tidigare. Det är ett lugnt flöde av bilder när man fotar analogt tycker jag, fast jag gör inte så mycket annorlunda när jag fotar digitalt. Det blir inte jättemycket fler bilder måste jag erkänna. När man tar blombilder kan det dock bli lite flera, för då vill man säkra att skärpan satt där man vill ha den på åtminstone någon ruta.

Rudbeckia (Solhatt).

Jag har en del analoga kameror och optik som jag använder regelbundet, den äldsta optiken är från mitten av 1930-talet. Den som satt på X-T2:huset i eftermiddag var dock inte så gammal, bara kring 50 år. En Carl Zeiss Dynarex 3,4/90mm som tillverkades de allra sista åren i Voigtländerfabriken i Braunschweig före nedläggningen 1972. Det är i grunden en tidigare Voigtländerformula som Zeiss modifierade lite grand till de sista kamerorna som man tog fram i Braunschweig, Icarex 35 och SL706. På full glugg ger den mjuka och fina resultat som passar att ta trädgårdsbilder med. Den lite mjukare återgivningen finns med även om man bländar ner och jag gillar den. Det blir snyggt även i svartvitt med film tycker jag. Detta var före Zeiss tog fram sin sexskiktiga T* antireflexbehandling, vilken innebar att bilderna blev mera distinkta och fick högre kontrast.

Fröställning av Rudbeckia (Solhatt).

Dom här lite äldre objektiven med några år på nacken ger oftast mjukare toner. Likaså kan de vara behäftade med diverse linsfel som inte är så välkorrigerade som på dagens optik, men det ger bara karaktär åt bilderna tycker jag. Allt fler digitala fotografer har upptäckt det och när man även fått tillgång till adaptrar för i stor sett allt gammalt som finns, så har priserna på gammal optik som man för ett antal år sen kunde köpa för spottstyvrar, i vissa fall stigit rent hutlöst. Bra då att man redan har en del som kan användas både analogt och digitalt, men ett och annat nytillskott av retro-prylar har det också blivit. Några saker har man fått av kompisar också som hittat fotprylar när de rensat ut vinden och liknande.

Förresten så börjar det närma sig Planket på Lilla Mejtens Gränd på Söder också. Vill ni se lite av mina bilder så kan ni komma dit på lördagen den 17:e augusti och titta. Men bilderna byts ut och det kommer nya bilder av andra fotografer på söndagen, så ta en tur dit då med. Jag kommer troligen visa några mörkrumsprintar, men jag har inte bestämt helt ännu vilka det ska bli. Vi får se. Välkomna dit i alla fall!
//

Postat 2019-07-31 21:10 | Läst 4850 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 349/Järnets längtan att bli rost...

Från en container på jobbet. Man går lätt förbi utan att se, men stannar man upp och tar sig tid, så kommer bilderna av sig själva...

//

Postat 2019-06-25 21:42 | Läst 4405 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 334/Grovt korn och oskarpt - kan det bli värre?

En av de senaste lithprintarna från mörkrummet. Äntligen kan man kopiera igen, efter över en månads uppehåll för ryggen. Jag har börjat arbeta på halvtid, och det är precis lagom. I helgen orkade jag med att göra några lithprintar, bl.a denna. Men märker att det inte går att friska på som förut flera timmar i streck. Nu blir det vila mellan varje kopia. Den här lyckades jag få till 2 st något så när likadana av. Vid vanlig kopiering är det lite lättare att upprepa samma resultat, men det blir sällan mer än 2-3 ex av varje bild ändå. Mer har man inte tid med , då skulle man i så fall behöva anställa en assistent/kopist.

Kopian är inte så stor, 17,5x17,5cm på 8x10 tums papper. Bilder behöver egentligen inte vara så stora, jag tycker papper mellan 20x25cm till 30x40cm är lagom. Stora bilder är i många fall överskattade, men det finns det säkert olika åsikter om. Kornet i bilden tycker jag blev snyggt, och det diffusa med utslätade detaljer både förenklar och framhäver. Grovt korn och oskarpt, kan det bli värre? Originalbilden, en digitalt fotad fil, är annars i princip kornlös. Detaljutslätningen kommer av optiken jag använt, en rysk Helios 44-2 2/58mm med en sk "Petzvalmodifiering". Och att jag "sköt" på full glugg. Kornigheten är ett resultat av lithframkallaren och det papper som jag använt. Bilden är kopierad från ett digitalt negativ i stl 12,5x12,5cm som jag tagit fram från den digitala filen och sedan skickat på utskrift på clear film hos Crimson. Det verkar fungera ganska bra för lithprintning, men jag tvivlar på att vanlig kopiering blir så lyckad?

Jag kopierar inte så mycket traditionellt i mörkrummet längre. Det blir mest lithkopiering numera, eftersom jag gillar de resultat som blir av det. Man kan variera det väldigt mycket med färgton, kornets grovlek, detaljupplösning etc, beroende på vilket papper man använder. Ofta fungerar det bra att lithprinta även på äldre papper som legat ett tag. Av de papper som finns på marknaden idag så gillar jag Fomas av olika typer samt det ryska Slavich Unibrom 160BP bäst. Resten av sortimentet fungerar egentligen inte som äkta lithpapper, utan det är de papper som försvunnit från marknaden som är de allra bästa för lith. Som tur är har jag en hel fotofrys (och lite skåp utöver den) fullt av såna papper, så i det avseendet råder det ingen brist, vilket man får vara glad över. Jag var klok nog att köpa på mig så mycket jag hade råd med innan fabrikerna lades ner. Dock har jag väldigt lite av Agfas och Kentmeres väldigt fina tidigare papper, som var bra att lithkopiera på. Men av annat finns desto mera. Bilden här är gjord på Fomatone MG Nature 532 II, vilket fortfarande tillverkas i Tjeckien.

När jag scannade kopian i min dyra A3-scanner så blev det ljusa partiet helt kass. Utfrätt och skarpa övergångar, det såg helt bedrövligt ut. Så jag fick ta till digitalkameran (som klarar att återge även dessa ljusare toner mycket bättre) och fota av bilden med. Märkligt att man inte kan få scanners att fixa detta? Men dagens digitala teknik är ljusår bättre än gårdagens vad gäller högdageråtergivning.
//

Postat 2019-04-01 19:23 | Läst 5260 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 333/En hästskulptur i glas av Gunnar Nylund

Mitt senaste "fynd". Säljaren visste nog inte riktigt vad det var hen sålde, till min stora glädje. Mint condition dessutom. En hästskulptur som Strömbergshyttans glasbruk tog fram i fyra unika exemplar (4 sinsemellan olika utföranden, men samma grundform) till sommarutställningen på Smålands museum 1957. Design Gunnar Nylund, som annars mest är känd för sina djurskulpturer i stengods på Rörstrands. En av dessa fyra glashästar står på Nationalmuséum i Stockholm. Den är lite mera bearbetad än denna, med spårslipningar i hästens kropp och gravyr även i man och svans. En finns på Smålands muséum/Kulturparken Småland och den är helt i klarglas utan bearbetning alls. I registerkortet till den fanns också uppgiften att de var framtagna i endast fyra exemplar. Denna tredje hittade jag för några veckor sen via webben i USA, och den har bara sparsamt graverad dekor. Nu har jag även letat fram den fjärde som finns hos annan en privatperson, den har ett helblästrat utförande.

En del här känner nog till att jag "forskar" kring Strömbergshyttans glasbruks historia. Jag är ju uppvuxen på bruket och mina föräldrar och farföräldrar arbetade där. Bruket togs över av Orrefors 1976 och lades ner 3 år senare, som så många andra glasbruk här nere i sydöstra Småland vid den tiden. Maskinglaset hade då kommit och ryckt undan grunden (bruksglaset) som många bruk var beroende av. Idag är det mycket inriktat på konstglas och och de få hyttor som finns kvar är mycket mindre. I Orrefors och grannbyn Flygsfors (2km emellan) arbetade som mest bortåt 1000 personer på 1950- och 60-talen, och det var bara en mindre del av glasriket då. Idag arbetar nog maximalt 200 personer i de enheter som finns kvar totalt skulle jag tro. Men konstglas gjorde man även på den tiden som ni kan se av bilderna här. Fantastiskt vackert dessutom. Konstnärerna och formgivarna har varit viktiga för de svenska glasbruken sedan början av 1900-talet, därom råder inget tvivel. Men utan en skicklig arbetarstam (det tar minst 10 år för en glasarbetare att nå upp till mästargrad) skulle det inte varit mycket bevänt med det svenska glaset heller. Så det är ett lagarbete, vilket inte minst den legendariske disponenten på Strömbergshyttan Edward Strömberg och hans hustru, formgivaren Gerda Strömberg, alltid framhävde.

Att de hade den inställningen på just det bruket, har dock ställt till en del problem, då formgivarskapet på pjäserna sällan skrevs in på glaset, och ritningsmaterial till stor del försvunnit. Det har också dragit ner värdet på glaset mot en del andra bruks (trots den höga kvalitén) , då det ibland rådit tveksamheter om vem som designat vad. Men denna hästskulptur råder det ingen tvekan om vem som står bakom. Exemplaret från Nationalmuséum finns t.ex på bild i katalogskriften till Gunnar Nylunds retrospektiva utställning på Rhöska i Göteborg och Malmö muséum i början av 1970-talet.
//

Postat 2019-03-27 22:39 | Läst 5841 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 332/Mina strövtåg i Lessebo fortsätter.

Jag har under många år gått runt i Lessebo och omgivande krokar, under senaste 1½ åren med digitalkamera. Men häromdan var det en analog Icarex som hängde runt halsen. Filmen är inte framkallad än, det får bli längre fram när ryggen känns bättre, fast idag känns det mera positivt igen vilket man får glädjas åt. Det blev en runda mellan 3-4 km i eftermiddag och nu hade jag två gamla Zeiss-objektiv med, en Skoparex 3,4/35mm och en Ultron 1,8/50mm. Båda adapterade med brännviddsförkortaren från Kina, Lens Turbo II, vilken gör min X-T2 till en fullformatare och bildvinkeln på optiken kan utnyttjas fullt ut. 50 mm förblir alltså motsvarande en ff 50mm, och inte en motsvarande 75mm som med en vanlig adapter.

Skoparex 35mm.

Trots att Lessebo ju inte är av Stockholms storlek direkt, så verkar man hitta nya motivutsnitt hela tiden. Det sinar aldrig, även om området jag rör mig i inte är mycket större än Tensta. Man brukar säga att det är lätt att bli hemmablind, och visst kan nog även jag lida av den sjukan. Men tar man sig tid och väntar in, så kommer motiven och utsnitten smygande till en av sig själva, brukar jag säga.

Skoparex 35mm.

Skoparex 35mm.

Skoparex 35mm.

Ultron 50mm, full glugg).

Avslutar med en bild från igår som inte kom med i bloggposten då, men som jag ändå tycker blev ok.

Distagon 25mm.
//