EMAKS BETRAKTELSER 704/Tre landskap

Nya chemigram/kemigram. No 12, 13 och 14 för året. Utforskandet av det kameralösa fotograferandet ledde mig fram till dessa. Landskap som inte finns, annat än i min bildvärld. Strömholm/Sundberg skriver att vår värld  i själva verket är mera fotografisk än verklig. Även Emile Zola, realismens banérförare (vilken var en flitig amatörfotograf) hävdade: Enligt min åsikt kan man inte påstå att man verkligen sett något förrän man fotograferat det.  Och det stämmer ju på detta, även om Zola egentligen menade tvärtom. Att fotografiet var beviset för att något finns. Men det som finns i de här bilderna, existerar inte förrän i den stund jag gjort ett fotografi av det. Så jag har alltså inte sett det förrän bilden blivit till, precis som Zola beskrev det. Filosofiska kovändningar att fundera på...

Den här världen av kameralös fotografi har jag utforskat sedan ett par år tillbaka. Först var det fotogram och nu kemigram  den sista veckan. En intressant bildvärld har därmed öppnat sig och det kommer förmodligen bli mera av detta i höst och vinter. Man lyckas dock inte med allt, för det är en svår metod att låta enbart kemin arbeta på det ljuskänsliga silvergelatinpapperet. Men de här tre landskapen tycker jag blev bra. De två översta är gjorda på Fomabrom Variant 112 från tjeckiska Foma och i storlek 24x30. Den sista nedan, på samma papper men i storlek 30x40.

En passepartuot med yttermått 40x40 resp 50x50cm är pålagd. En ram i eklook kan kanske passa bra till bilderna? Artikeln om inramning här på fotosidan var intressant och visst gör en snygg inramning/presentation att bilderna kommer fram bättre. En lite bredare vit eller ljusare yta runt bilden gör ofta att den kommer mera till sin rätt. Den friläggs från omgivningen. Fast en allt för iögonfallande ramkant tycker jag kan förstöra mycket och dra uppmärksamheten från bilden. Svarta kanter brukar vara vanligt bland fotografer, men  det passar inte alla bilder. Personligen föredrar jag då en vitare eller för bilder typ dessa med lite lätt färgton, en träram i ek. Jag har massor av svarta ramar i olika storlekar, men jag har målat om flera av dom med vit färgton. Och på min utställning som nu pågår vid Fotogalleriet i Skruv så är de vanliga svartvita bilderna följdaktligen uppsatta i vita ramar, och de lithkopierade bilderna som har en mera beige/lätt brun ton, i ramar av ek. Kanten på ramen bör heller inte vara för bred tycker jag. Hellre för smal än för bred i så fall.



Och på kaffets dag som i Sverige infaller idag 29 sept (inernationellt på lördag 1 okt) så dricker jag givetvis mitt kaffe i muggen jag fick när jag sponsrade projektet Himlens Mörkrum. Vilket vackert namn, himlens mörkrum. Man ryser när man tänker efter hur många tusentals timmar man tillbringat där (i himlen) under de 50 åren sedan tidigt 1970-tal. Och vilken fantastisk känsla det är med silversvärtan i gelatinet över fiberpapperets barytaskikt. Bilden finns inne i papperet, inte uppe på det. Projektet Himlens  Mörkrum, så mycket bra saker som kommit ur det och ur Jean Hermanssons bilder. Vår egen fotograf, arbetarnas fotograf. Och att mörkrummet med den traditionella silvergelatinbilden fortfarande lever, det är väl jag ett av bevisen för. Vi är många som fortfarande älskar detta, och att det fortfarande tillverkas en hel del fotopapper av både av Ilford, Foma, Adox och Slavich (kanske någon till) visar att det rullar på ganska bra även idag, ungefär 15-20 år efter att en av våra dagstidningar skrev en nekrofil över mörkrummet. Personligen skulle jag aldrig byta det analoga i svartvitt och mörkrummet, mot något digitalt sk "mörkrum" i ett bildprogram med knäppande och tryckande på ett tangentbord och mus (eller en laptop), och där kodsnickaren och programmakaren bestämmer hur allt blir med olika konverteringar etc. Bilder ska också vara fysiska tycker jag, och det blir dom när man arbetar i mörkrummet. Det blir vackert med silveremulsionens alla möjligheter och de fina tonerna som kemi och silversalter med stor "mystik" arbetar fram efter fotografens intentioner.


//

EMAKS BETRAKTELSER 703/Till slut blev det något jag gillade...

Mera kameralös fotografi. Här det en annan typ än fotogram som kallas för chemigram eller kemigram. En som gjort fantastiska såna är Åke E:son Lindman. Googla på chemigram och hans namn så kan ni själva se. Jag ska inte gå in närmare på metoden, men det är ljus, svartvitt silvergelatinpapper och vanlig fotokemi som är inblandat.



De här regniga dagarna passar det fint att utforska nya marker i mörkrummet. Fast mörkrumsbelysningen är tänd bara när jag tar upp papperet ur den ljustäta förpackningen. Resten görs i full belysning från taklampan när det gäller den här tekniken. Jag har provat en del, och detta Chemigram nr 10 för året blev jag nöjd med. Jag har några till som nog klarar godkänt, men det här är något som tål att göras mera försök med under hösten och vintern. Även de vanliga fotogrammen ska det göras mera av framöver. Vi får se vad som kommer fram?
//

EMAKS BETRAKTELSER 702/Cameraless photography

"The camera has become so closely associated with photography that it is easy to assume one is always necessary to make a photograph. But just as painting can be made without a brush, so a photograph can be made without a camera"
Martin Barnes



Tre fotogram som handcolorerats med specialfärger för silveremulsion, i en svag brun-beige ton. Det blev en triptyk. Om det går att göra digital fotografi utan kamera vet jag inte, men jag tror inte det? I och för sig skulle man kunna använda en flatbäddscanner, men även i den finns ju en kamera som fotograferar/scannar av bilden. Så jag tror detta med fotografi utan kamera är något unikt för analog fotografi, där man använder papper med olika typer av ljuskänslig emulsion.
//

EMAKS BETRAKTELSER 701/Inverterade lumen prints

Samma princip som professor Johan Heinrich Schultze (den förste fotografen som jag ser det) vid Universitetet i Nürnberg började praktisera redan 1727, då han målade/skrev med silvernitratlösning på ett papper och sedan utsatte det för UV-belysning från solen. Han fick då fram bilder/skrift som ganska snart förstördes. Att göra fotografiska bilder beständiga genom fixering, hittade man lösningen på först något hundratal år senare. Men principen med att få fram bilder med hjälp av ljus på ljuskänsligt silvermaterial, var känd redan då, för nästan 300 år sedan.

Denna lumen print från 2019 är här på samma sätt helt ofixerad, och som den blir direkt på det svartvita fotopapperet av UV-ljuset från himlen. Fast här är den inverterad till positiv. Den negativa och ofixerade bilden har jag scannat och gjort till positiv i datorn. Men jag skull givetvis även kunna fotografera av den med negativ färgfilm eller diafilm, och på så sätt få frm en maskinframkallad pappersbild. Nu blev den en bläckstråleutskrift istället.

När man fixerar bilden ändras den en del i färger, här valde jag att ta den ofixerade bilden istället. Men en ofixerad bild förstörs ju så fort det kommer UV-ljus på den. De som pysslar med sånt här brukar därför ibland scanna av den, innan  den fixerats, och utan att något UV-ljus utifrån kommit på den mellan exponeringen ute i solen och scanningen. En lumen print direkt skapad på papperet av UV-ljus går inte att bevara i ursprungligt utseende på annat sätt än att scanna/digitalisera/fotografera av den. Och här tycker jag det blev bäst att göra den negativa bilden till positiv.
//

EMAKS BETRAKTELSER 700/Tredimensionellt i tvådimensionellt.

Ni har säkert sett dom på sociala medier. Bilder där nån målat på en gata så det ser ut som en stor grop, och liknande effekter. Men tyvärr upplever man inte detta alls på samma sätt i verkligheten. Det är bara i tvådimensionell bild som detta kommer fram. En som utnyttjar sånt här en hel del är Gerry Johansson, i bilder där linjer och former  sammanfaller på ett sånt sätt att man upplever det som både surrealistiskt och konstigt. I den tvådimensionella bilden luras ögat att tolka det annorlunda än vad ögat gör när man står på plats i verkligheten. Men det gäller att ha ett öga för att se sånt också. Ja ETT öga rent bokstavligt underlättar faktiskt. Testa så får ni se!

När jag såg en vägg i ett trapphus på ett hotell i Göteborg förra hösten förstod jag att man försökt utnyttja detta. Men irl kom effekten mycket riktigt, inte alls fram som på en tvådimensionell bild. När jag tittade på bilderna jag tagit av väggen så var den tredimensionella känslan avsevärt mycket högre och mera påtaglig. Väggen var målad i kubistisk stil där skuggor och ljus samspelade och därmed gav en bild som upplevdes på djupet. I alla fall när man såg fotot av väggen. På plats fick man inte samma känsla. Att försöka göra något sådant här i mörkrummet med ett fotogram på silvergelatinpapper, blev gårdagens arbete. Och jag tror jag lyckades till en del att få fram det jag ville, en tredimensionell upplevelse i en tvådimensionell bild. Utan att det egentligen föreställer nånting speciellt, bara en ren fantasiskapelse.



Det krävdes några försök och mycket tålamod för att få allt att passa ihop, men det gick. Inget för darrhänta kan jag upplysa om. Men när man väl fått det på plats och genomfört de belysningar av det ljuskänsliga fiberpapperet som krävdes, så flöt det på med framkallning och övrig kemisk process precis som vanligt.  Papperet som används har testats in vad gäller belysningstider för att få fram de toner man vill, höjd på apparaten och inställd bländare etc. Då slösas inte mycket papper som går till skroten. Men det hänger givetvis på att allt passas in rätt för att det ska fungera smärtfritt. Det här är Fotogram nr 14 för 2022, och några till kommer det nog att bli innan året är slut. 700-stecket passerat i bloggen också. Man undrar om man verkligen har haft så mycket viktigt att skriva, och så mycket intressanta bilder att visa, att det krävts hela 700 blogg-poster att täcka in allt?
//